Glädje

En utmaning kan både innebära medgångar som såväl motgångar och därtill oberäkneliga stunder som utmanar mig själv till en gräns jag inte trott var möjlig. För min egen del har det inneburit olika sätt att hantera situationer som inte blivit som jag själv tänkt mig från början, att tänka om när både hunger, trötthet och allmän grinighet infinner sig är inte alltid det lättaste. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur Daniel Kahneman i boken Tänka, snabbt och långsamt förklarar hur känslor influerar på människors humör, ett gott humör kan leda till en ökad kreativitet och intuitiv förmåga samt kan en mindre försöktighet frambringas. Logiska misstag kan således begås vilket jag själv i skrivandets stund nog kan instämma i efter att ha noterat min förmåga att välja tältplatser. Den kreativa andan längs med vägen har också varit mycket spännande och ibland är jag smått glad över att  ha spenderat egen tid på vägen eftersom min humor och humör inte gått ut över någon annan. Förutom de stunder när jag pratat med Mr Larsson i telefon, fast som tur är har Mr Larsson själv upplevt livet på vägar och med det kanske är han kanske lite extra tålig för min dåliga humor/humör.

Mmmm... det finns stunder på vägen som är mindre roande också, speciellt i kombination med trötthet, hunger och allmän kaffe brist... Nedanstående bild är dock i samband med att trippmätaren krånglat och mitt humör den dagen var allt annat än bra. Först var distansen längre mellan Porjus och Jokkmokk än beräknat därtill var Statoilbutiken nedlagd ( = inget kaffe) och på det fick jag en krånglande trippmätare som inte ville samarbeta.

Regn kan däremot vara både roligt och besvärligt, mestadels roligt... Att möta lastbilar och bussar i spöregn är en riktigt kamp mot regnet som studsar upp underifrån. Utforskandet av grusvägar som i kombination blir till lervälling är i sällskap av Göran ännu en höjdpunkt att bemästra.

En fick-bild som kameran tog på väg ner i min fika, en bild som avslöjar mer än tusen ord... Trött, tröttare och tröttast... Stort behov av både mat och sömn, men jag hade i alla fall tur med vädret.

En del dagar är humöret bättre än bäst, dessa dagar infinner sig ofta i kombination med vackra vyer och underbara vägskyltar. Den näst bästa vägskylten var givet Skåne skylten som blev ett tydligt tecken på att jag nu nästan var hemma. Efter att ha sett vägskyltar efter vägskyltar som med mina dåliga geografikunskaper inte sagt mig någonting kändes det väldigt stort att ha nått en vägskylt som jag faktiskt känner igen och kan relatera till. Förra söndagen spenderade jag lite tid ihop med Ann och när vi begav oss mot affären började vi prata om min utmaning och jag förklarade hur jag tänkte kring att starta vid Treriksröset och därefter ha Kullens fyr som mål.

 

Min förklaring är ganska enkel: att börja vid Treriksröset och gå mot Smygehuk kändes logiskt på grund av att jag då går från vinter till sommar, varken Treriksröset eller Smygehuk är en geografisk punkt som jag själv inte har någon direkt drivkraft till eller relation till, så som jag har till Kullaberg. Förutom att jag och Ann en gång besökt Smygehuk för att äta sillamackor... ungefär så långt kom jag när Ann brast ut i ett gapskratt... vi har tydligen inte alls varit i Smygehuk utan inmundigat sillamackor i Alestenar som inte alls är Smygehuk... Vilket kan vara förklaringen till varför jag inte kunde känna igen mig i Smygehuk och att backen ner till sillamackorna aldrig infann sig på min vandring. När jag därtill skulle demonstrera för Ann hur en kundvagn kan förskjutas på liknande sätt som jag förflyttat Göran på, infann sig ett ännu större gapskratt när det höll på att gå käpp rätt åt fanders när Ann gav kundvagnen en skjuts kraftigare än rekommenderat och med kommentaren "menar du så här...".

Med glädje blir såldes en utmaning ännu roligare i efterhand trots att det i utmaningens stund kan både vara tungt och kämpigt men likväl väldigt roligt. Att möta motgång med glädje är allt annat än lätt, men genom att låta en del motgångar vara just motgångar blir glädjestunderna dess bättre. När jag nu är färdig med min utmaning kan jag mest dra mig till minnes det positiva, alla möten, vyer och upplevelser.. det negativa som regn, motvind, backar och dåligt humör känns nu i efterhand rätt bra det också eftersom det har förgyllt min utmaning. Utan motgångar hade min utmaning inte varit en utmaning och på så vis har jag mer att glädjas åt nu. För nu kan jag "pudra näsan i en skog", tälta i en myrstack samt leka min version av "riverdance" när jag försökt låta bli att "moona" mig för halva Norrlands glesbygd.

Ur holkad

Idag känner jag mig verkligen urholkad men med Sveriges fågelholkar i minnet kan trötthet bli till lättsamhet. Veckans nattarbete är över och nu återstår det att vända rätt på dygnet igen, vilket förhoppningsvis blir enkelt när jag nu kommit in i ett bra flyt med löpningen. Det blev förvisso ingen löpning igår men om jag får till en runda i eftermiddag är veckans distans på 30 km bemästrade.
30 kilometer på en vecka... mmm, jag får erkänna att det känns surrealistiskt med tanke på mina tidigare dagsetapper. I skrivandets stund ska jag vara nöjd med den löpning jag får, speciellt när jag prioriterar en långsam uppbyggnad för att undvika skador samt vill jag kunna hitta tillbaka till löpglädjen. Genom att lunka på sakta och korta distanser får jag ut mer av min löpning än vad hastighet och distanser kan erbjuda för stunden.

På min utmaning genom Sverige fick jag beskåda både den ena och den andra sortens boende längs med vägen. Dock inget boende som lockade mig för min egen del eftersom tält erbjuder en viss tjusning...

Tröttheten från veckans arbete är seg men inte så seg som backarna vid Ramsele, Kårböle och därtill Kullabergs Italienska väg. Längtan tillbaka ut på en ny utmaning är stor, så stor att jag redan börjat fundera på nya möjligheter. Nya utmaningar kan förhoppningsvis hjälpa mig att förstå den utmaning jag precis har avslutat. Snart har fyra veckor gått sedan jag gick i mål vid Kullens Fyr och ännu har jag inte riktigt kunnat ta in den distans som min utmaning erbjöd. Därtill tar det tid att sortera alla upplevelser, möten och iakttagelser som jag gjorde. Genom att påbörja funderingar om en ny utmaning därtill sysselsätta mig med att skapa en möjlighet, kommer jag längre fram att ha lättare för att ta chansen när den väl dyker upp. Frågan är bara vad det blir här näst?

Ring klocka ring...

Efter att ha bemästrat ännu en natt i fabriken och sett fram emot en skön sömn i morgonstund blev jag måttligt road när Höganäs kyrka lekte "Ringaren i Notre dam"... jag fick ca 2 h 30 minuters sömn innan klockorna började sitt ihärdiga ringande. Ett ringande som hade varit försvarligt om det fanns någon aktivitet i kyrkan vars tradition erbjuder klockringning så som exempelvis begravning, bröllop, dop eller annat. Men nu fanns det ingen aktivitet och när klockorna långt om länge tystnat började kyrkvaktmästarnas häcksaxar att ivrigt låta som bara häcksaxar kan.

Trött, tröttare och tröttast gav jag mig iväg för en superb löprunda på Kullaberg. Eftersom kyrkan ändå erövrat mig möjligheten att sova vidare kunde jag lika bra passa på att ta tillvara på dagen. Jag har denna vecka börjat komma igång med löpningen igen och efter gårdagens natt i fabriken behövde jag verkligen belöna mig själv för mitt tålamod. På Kullaberg blev det endast en fem kilometare men dessa var ut över det vanliga, torra fina stigar som erbjöd min egen variant av fartlek/bergsgets hoppande och möjligheten för mina höfter att leka spinnande kullager. Kullaberg är fantastiskt att utforska i löparskorna därtill blev jag bjuden på bästa kaffet vid fyren efter att jag återigen fått "gå i mål", backen upp till fyren är numera oförglömlig speciellt när jag når toppen och kan se stora delar av kuststräckan ner mot Helsingborg/Malmö och inse att jag faktiskt har vandrat så långt ögat kan nå... En mäktig känsla!

Sedan jag påbörjade min löpning år 2010, rättare sagt den 8 september fram till slutet av december år 2015 har jag bemästrat 2´241.97 km i mina löparskor. På 310 dagar och vid 324 tillfällen som tagit mig 285 timmar 39 minuter och 2 sekunder att spring. Skrämmande siffror eftersom jag i skrivandets stund vet att det för mig är möjligt att gå 2´273.96 km på 52 dagar. Siffror kan bidra till att skapa nya perspektiv och om några dagar kommer jag att springa in mina första 300 mil i ett par löparskor. Min utmaning har jag valt att exkludera i min löplogg eftersom den inte erbjöd mig den mängd löpning som jag önskat. Med facit i hand inser jag att siffrorna visar att det är dags att jag knäcker koden för hur jag ska lyckas skapa mig en träning som för mig personligen är rätt. Nya mål, drömmar och en gigantisk längtan ut på nya utmaningar kräver således att jag tar tag i det som jag under alla dessa år ännu inte lyckats med. Hur svårt kan det egentligen vara?

En tanke blir till handling

Tanken på att genomföra en utmaning har för min egen del funnits väldigt länge, i princip sedan barnsben på ett eller annat sätt. Inspirationen har funnits bland böcker och i farfars berättelser men det är först år 2014 efter att jag valde att bryta Kullamannens Ultra som en speciell tanke formades.
Efter ultra försöket hade jag erövrat ett nytt personbästa i distans på 30 kilometer och hade egentligen goda marginaler för att kunna ta mig till mål. Men min mentala styrka fanns inte och trots mitt personbästa i den terräng som Kullamannen erbjuder borde jag ha upplevt någon form av träningsvärk efteråt eller någon annan fysisk reaktion. När träningsvärken uteblev och därtill inget annat mer än en väldigt stor besvikelse infann sig, en besvikelse som kom att skapa nya tankar.

Jag fick sällskap av Mr Larsson de första 20 kilometrarna på ultran och för första gången fick jag upptäcka möjligheten att springa och kommunicera samtidigt. De som träffat Mr Larsson vet att han har en hel del godis i bagaget som tar sig uttryck i berättelser om utmaningar och äventyr som i alla fall jag själv aldrig skulle ha kunnat tänka tanken på att någon kan genomföra. På 20 kilometer finns det mycket tid att konversera och när jag sommaren 2014 efter ultra försöket och efter ett års studier inväntade svar från mina ansökningar till vidare studier infann sig fyra veckors ledighet. En ledighet som spenderades på gräsmattan med ett tiotal böcker och därtill en Sverigekarta.

Ledigheten kändes för mig i stora drag väldigt meningslös eftersom känslan av att göra något, vara kreativ eller bara hitta på något meningsfullt uteblev. Förvisso är det rätt skönt att kunna vila ut och bara vara ledig, men för mycket vila är inte direkt uppbyggande utan mer förslöande, i alla fall för min egen del. Men på gräsmattan föddes en tanke om att utforska Sverige i ett par löparskor dock inte riktigt på det sätt som jag nu genom fört min första utmaning på. Det var först efter Kullamannens Ultra år 2015 när jag bemästrat 66+ km därtill mött mörkret på Kullaberg som jag började känna en känsla av "vad gör jag nu?". Samma år hade jag genomfört en Svensk Klassiker utan nämnvärd träningsbakgrund, likaså ultran med knappt 40 mil insprungna i skorna. Över julen år 2015 fick jag låna Mr Larssons bok om Amerika löpningen vilket fick mig att komma ihåg sommaren på gräsmattan och Sverigekartan.

I kombination med andra böcker om långdistanslöpningar som jag samlat på mig sedan år 2014 började jag återfå ett intresse av Sverige, först ville jag veta hur långt Sverige är och kunde mer eller mindre bara hitta beskrivningar av fågelvägendistans. Efter att ha misslyckats i att hitta något tillfredställande svar började jag mäta distanser mellan alternativt tänkbara vägar. Vilken väg vore bäst att ta i förhållande till antalet dagar, trafikrytm, mat möjligheter etc. När jag väl fått en hum om vad som borde vara möjligt började jag se över mina verkliga möjligheter med tanke på tid, ekonomi och utrustning. Vad behöver jag egentligen ha med mig på min resa?

Min första tanke angående "hur" jag ville utforska Sverige i ett par löparskor har jag ännu inte införlivat, däremot har jag utforskat vad jag tror är den väg som är kortast att vandra genom Sverige och med det studerat Sveriges längd. Min första tanke har jag nu plockat fram för att studera den igen, för att kanske om än kanske införliva den i en ny utmaning. En utmaning som i så fall inbjuder en mycket längre distans och fler dagar på landsvägar alternativt även skogsstigar. Om jag lyckas få ihop antalet lediga dagar i kombination med min ekonomi kanske jag tidigare än väntat kan våga prova på nya utmaningar. En tanke födde således många andra tankar, men genom att våga tänka tanken och skapa sig möjligheten finns det inte så mycket mer kvar än att prova och med det ta chansen. Har jag väl tagit chansen kan jag inte förlora eftersom jag vågat prova något som jag tidigare bara kunnat tänka och drömma om. När väl chansen är tagen återstår det ett hårt slit i arbete, ett arbete som belönas i gudomliga vyer, magiska möten och en helt fantastisk upplevelse som är obeskrivligt mäktig.

Ensamhet

När jag var ute på min utmaning infann sig en ny sorts ensamhet som jag tidigare inte känt. Ensamhet som ord kan för mig innebära flertalet olika typer av känslor. Känslan av ensamhet i en 25 kvm stor lägenhet i Karlstad är en känsla av ensamhet, medan att bo på en stor gård ensam är en annan form av ensamhet. En annan ensamhet är den ensamhet som uppstår i sociala sammanhang, när det finns väldigt mycket människor runt omkring men jag känner mig ändå ensam. Ungefär den känslan som kan infinna sig vid startfållan på en löptävling, en känsla som släpper så fort startskottet går men den finns ändå där och är svår att bemästra. Att ta steget för mig med att åka buss och tåg till Kiruna och vidare till Kilpisjärvi var stort men i efterhand ett ganska enkelt val. Ett val som bestod av att spendera tre veckor i ensamhet utan studiemöjligheter i en 25 kvm lägenhet eller att utforska Sveriges längd. Känns lite som att jag tog rätt beslut i det vägskälet...

Ensamhet är för mig inte något som enbart är negativt, utan ensamhet kan mycket väl vara positivt men det beror lite på om jag fått lov att välja ensamheten själv. Den ensamhet jag stundtals kände under min utmaning var ur ett basalt perspektiv mycket frivillig eftersom jag själv valt att ge mig ut på vägarna. Vad jag dock inte kunnat förutse är att en del vägar kändes mycket mer ensamma än andra vägar. Majoriteten av de stunder jag upplevde ensamhet kändes mycket värdefulla och positiva eftersom där och då i just den stunden kunde resterande del av dagens upplevelser påverkas av mig själv. Det var mina egna beslut och resonemang kring vart jag var på väg för dagen och med min utmaning som kom att påverka känslan av ensamhet. En del dagar kändes dock ensamma på ett sätt som gjorde att jag saknade att dela just det här ögonblicket eller den här stunden med någon. Tänk om någon hade kunnat få se det jag ser just nu och därtill ta del av denna mäktiga upplevelse... är en tanke jag tänkte ganska ofta. Samtidigt är det helt magiskt att ligga i tältet och bara blicka ut i skogen och lyssna på alla ljuden, en ensamhet som fylls av iakttagelser och "bara vara" stunder. 

Ensamheten som infinner sig mer konkret på landsvägen består mer av att det vore skönt att ha någon att bolla vägvalet med, eller en lättnad av att vara två när något behöver handlas, lagas eller till och med resa tältet. Ur ett praktiskt perspektiv kan det underlätta av att vara två personer eftersom det är två personer som kan leta tältplats, hitta affärer, springa och fråga om vägen eller bara hjälpas åt att knuffa Göran. Samtidigt kan två personer behöva komprimisa väldigt mycket med varandra och sig själva, att ge sig ut på en utmaning tillsammans kan både stärka vänskapsbanden men även direkt förinta dess möjligheter att växa sig starkare. För min egen del var det aldrig aktuellt att ha någon med mig på resan eftersom i princip alla i min vänskapskrets arbetar och står i under den tid jag hade till mitt förfogande. Att resa ensam ger också möjligheten att jag själv måste ta kontakt med någon för att be om hjälp om vägen eller själv gå in i affären och köpa det jag behöver. Att göra saker själv är för mig också ett sätt att vidga min komfortabla zon.

Samtidigt fick jag många nya vänner längs med vägen, bland annat fågeln på bilden ovan vars läte hörts från Finland ner till slutet av Jämtland. Andra möten har förgyllt min utmaning och dessa möten gör att ensamheten aldrig blir riktigt lika ensam på en utmaning. Samtidigt trivs jag väldigt bra med att umgås med mig själv (på både gott och ont när det kommer till min landsvägshumor), min utmaning har fått mig att tycka om att umgås med mig själv eftersom jag trots alla ensamhet i dess olika former haft en riktigt rolig och utmanande utmaning. Ensamhet är för mig numera mer en kognitiv skapelse som i och med det går att förändra genom att skapa ett nytt sätt att tänka.

 

Milstolpar & andra stenar

Idag påbörjas min tredje arbetsvecka och tidigare veckor har jag provat på både eftermiddags- och morgonpass, denna vecka erbjuder nattarbete vilket kan bli en trött utmaning. Fördelen med natt är att jag har möjlighet att använda dagtid till att skapa lite rutiner. Sedan jag lämnade Göran i Karlstad och därtill snörade av mig mina skor har jag endast varit ute på promenad en gång. Det för att mäta upp en fem kilometers distans som jag förhoppningsvis ska kunna använda som en provisorisk löprunda under kommande veckor. Idag vaknade jag hyfsat tidigt och inledde dagen med att bemästra denna runda i mina gamla löparskor. Första löpningen sedan min utmaning och det kändes fenomenalt bra, så där bra att det faktiskt var riktigt roligt att kunna hålla ett jämnt men väldigt långsamt tempo. Innehavandet av en bra grundträning underlättar förmodligen prestationsförmågan, för min egen del tog jag grundträning ett steg längre genom att först lära mig gå för att nu lära mig att utveckla min löpning.

När jag påbörjade min utmaning hade jag ännu inte bemästrat konsten att kunna gå, mitt sätt att gå kan mer beskrivas som ett lunkande, drällande eller sengångare delux. En del människor kan konsten att gå raskt och hurtigt med en hastighet utan dess like. De har som på något sätt bytt ut sina höftleder till rena rama kullager som spinner på, vilket i sig är väldigt häftigt eftersom de kan bemästra hastighet och distans utan att involvera löpning. Efter att ha varit på gående fot i 52 dagar därtill vandrat genom Sverige och en liten bit till kan jag konstatera att jag definitivt inte har kullager till höftled. Att gå för mig har varit och är fortfarande förknippat med tristess, när jag inte kan bemästra konsten att gå effektivt blir det för mig tråkigt eftersom känslan av jag inte kan "trycka på" dominerar. Löpning har således varit mer passande för mig även om min löpning aldrig kan tendera någon direkt hastighet eller placeringar. Men tack vare löpningen har jag kunnat utvecklas och utvecklas fortfarande. Jag kommer förmodligen aldrig glömma känslan av att ha bemästrat och erövrat min första milstolpe - 5 km löpning utan gångpauser. Känslan som drivit mig till längre distanser och större utmaningar och därtill skapat möjligheter som jag tidigare aldrig trodde skulle kunna bli möjligt. Under min utmaning började jag av någon okänd anledning att spara på milstolpar, den första hittade jag omkring den 11 juni (i alla fall då som jag började dokumentera deras existens).

Milstolpar längs med vägkanterna är för mig personligen inte av någon större betydelse eftersom de inte har varit någon direkt hjälp längs med min utmaning. Men det är ett kulturarv som varierar sig genom hela landet och därav fått en ny innebörd för mig. Milstolpar i dess fysiska form är kanske inte lika mäktiga att se som mina privata milstolpars erövrande. Att klara av fem kilometers löpning utan uppehåll år 2010 var mäktigt, att bemästra Kullamannen år 2011 var "top of the hill" för att därefter klara nya och längre utmaningar.

Längs med vägarna i Sverige finns det väldigt mycket sten, speciellt i Småland som ter sig vara ett mycket stenrikt landskap.

 En del stenar är lite mäktigare än andra, samt respektingivande att en del vägar blivit till med hjälp av samverkan människor emellan.

Milstolpar kan variera i sitt utförande, vilket gör det svår definierat... är det en milsten eller milstolpe?

 En del milstolpar/stenar är svårare att notera än andra...

 En del vägar har banat sig väg genom berg och lämnat ganska häftiga skiftningar i sin omgivning.

 En annan sten...

 En del stenar infinner sig i hagar, vid byggnader, i naturreservat...

Variationen på stenarna/stolparna har varit ett nöje att följa under min vandring samtidigt har det fått min vandring till att bli lättare i stegen. Eftersom jag ännu inte lärt mig konsten att gå och uppskatta dess effektiva förflyttningsmetod, har milstolparna/stenarna förgyllt min utmaning eftersom jag hunnit samla på mig en hel del. 

 En annan forma av milstolpe?

 Heavy metall?

 Göran inspekterar milstenen och dess stenläggning...

 En mossig sten...

 En ren sten...

 Är en halv sten detsamma som en halv mil?

 Precis innan Värnamo infann sig en runsten...

 En del stenar är betydligt större än andra stenar...

En pilformad sten som förmodligen bara pekar uppåt för att jag ska "se upp"... min humor har klart tagit skada efter att ha spenderat så mycket tid i ensamhet på vägarna, den är numera på en så låg nivå att jag knappt själv förstår vad som är roligt...

I Småland fanns det näst intill en förklaring vid sidan av varje sten, en förklaring om vad stenen var för sorts sten och vad dess syfte en gång i tiden hade varit.

Ännu en sten i Småland med beskrivning, en del milstenar/stolpar var halverade och andra borttagna alternativt stulna eller bara inte riktigt på sin plats.

Eftersom jag bemästrat min utmaning kommer jag förmodligen att behöva hitta nya milstolpar i mitt liv att sträva efter. Nya utmaningar och därtill skapa nya möjligheter så att jag återigen kan få lov att prova på att ta chansen. Förmodligen behöver jag sortera mina upplevelser ett tag till från min utmaning innan jag kan börja arbeta för möjligheten att påbörja en ny utmaning. Idéer och förslag till nya utmaningar finns redan men att knåpa ihop tid och en fungerande ekonomi är det svåra. En sak är i alla fall säker och det är att jag vill ut på vägarna igen, förmodligen för att jag har så mycket kvar att lära både om utmaningar och mig själv samt planeten Tellus i övrigt. Kartläsare konsten är ännu inte bemästrad och därtill är den ultimata tältplatsen ännu inte funnen... med andra ord återstår det mycket att lära mig på kommande utmaningar.

Nya perspektiv

I och med att jag påbörjade min utmaning utan några direkta förkunskaper har jag i största mån under utmaningen fått förhålla mig till mitt gamla synsätt och därtill skapa nya perspektiv. En del perspektiv kanske har varit mer omedvetna än medvetna men likväl skapar ett nytt perspektiv nya förutsättningar. Exempelvis inväntade jag i sista stund innan avresa att inhandla ett par nya skor med lite mer dämpning (halv dämpade skor enligt försäljaren). Dessa skor (de vita) borde jag förmodligen ha använt lite mer än vad jag hann göra innan avresa eftersom kroppen behöver tid till att vänjas in.

I november inhandlade jag mina andra skor (de gula) som jag hunnit springa in mig ganska ordentligt i, och som har en mindre dämpning än de vita. Mina gula skor har således varit mina räddare i nöden när mina fötter och senor har reagerat på min vandring. Mycket utav de smärtor och fysiska motstånd som jag bemästrat under resan handlar om att jag egentligen haft en alldeles för dålig träningsbakgrund. I och med att jag gick ombord på tåget till Kiruna med den vetskapen har jag också varit medveten om att det förmodligen kommer att vara smärtsamt om än kanske endast inledningsvis. Jag har tidigare läst böcker som Mr Larsson skrivit om Amerika löpningen därtill om löpningen från Portugal till Trollhättan. Men jag har även tagit del av andra långdistanslöpares böcker om löpning genom länder, även om de haft följebil och support finns det mycket att lära av andra som vågat prova på utmaningar. Dock har Mr Larsson inte haft följebil vilket för mig har gjort läsningen av hans böcker mer intressant och därtill lärorikt eftersom han redan hanterat en del av de åkommor som jag själv kom till att möte på min utmaning. Exempelvis mina ömmande senor.

 Nya skor kontra använda skor...

Skor som avverkat över 200 mil ser inte alls speciellt fräscha ut, men de har dock hjälpt mig att förstå och konkretiserar min teori om att jag suppinerar vid gång/löpning.

Efter min utmaning har båda paren slitits så pass mycket att jag numera kan läsa en varningstext under skosulorna som jag tror rekommenderar mig till att införskaffa nya skor. Dock kommer jag förmodligen och förhoppningsvis behöva investera i minst tre par skor om jag vill nå nya utmaningar.

Att inneha E45:an under skorna i ett mer bokstavligt faktum gör varje "klisch, klick, klisch, klick" att vägskatten på bilen känns mer värdefull. Tjära under skorna kan kännas som att ha trampat i ständigt tuggat tuggummi i några mil, när Görans däck avger ljud på grund av asfaltens värmebölja kan en viss oro infinna sig kring däckens uthållighet.

En svullen fot infann sig redan under dag tre, när jag nått Karesuando hade en missfärgning börjat bre ut sig längs med foten. En svullnad som jag idag misstänker beror på de vita skornas hälkappa, eftersom jag direkt efter "operation skodon" kunde börja använda skorna mer eller mindre utan smärta. I övrigt har jag ur ett smärtperspektiv fått uppleva ömmande senor, ett svullet vänster knä som förmodligen beror på överbelastade slemsäckar i knäet (eller så beror det på något annat).

Min höger fot har i omgångar svullnat upp under min utmaning vilket jag tror beror på de vita skorna i kombination med utökade distanser och kanske lite för lite vila. När smärtan inte varit olidlig eller oroväckande i form av en smärta som kan leda till att jag måste avbryta min utmaning har jag likväl knallat på. Om jag hade satt mig på tåget till Kiruna utan förkunskapen om att jag mest troligt kommer att få problem hade jag förmodligen inte klarat av att förhålla mig till denna smärta. Jag fick ändra mitt sätt att se på min utmaning och därtill acceptera det faktum att springa var uteslutet. Ett faktum som i sig var nära att få mig till att börja tvivla. Men i och med att jag lyckats hitta nya perspektiv har jag också klarat av min utmaning trots att jag ser den som ett fantastiskt misslyckande.

Ett fantastiskt misslyckande är precis vad det är, fantastiskt i det perspektiv att jag mot alla odds och all utebliven tro från någon på att jag överhuvudtaget skulle klara min utmaning, klarade av att göra precis det jag hade tänkt... om än på ett annat sätt. Det här "ett annat sätt" är precis där i de orden som misslyckandet kommer in. Min målsättning när jag lämnade Karlstad var att klara av följande:

• Ta mig till Kiruna - Karesuando - Kilpisjärvi - Treriksröset.
• Springa från Treriksröset till Kullens Fyr via Smygehuk.
• Hinna i mål innan den 9 juli - klara utmaningen på maximalt 56 dagar.
• Avverka minst ca 35 kilometer om dagen och maximalt upp till 42 kilometer.

Treriksröset nådde jag näst intill, springandet uteblev och likaså 52 dagar och 35-42 km likaså, jag misslyckades på alla punkter och med det blir min utmaning ett misslyckande. Misslyckande som fick mig att behöva bemästra det som benämns som kognitiv dissonans, därtill skapa nya perspektiv och förhålla mig till upplevelsen på ett nytt sätt. Med tanke på att jag egentligen misslyckats från början med både förberedelser, okunskap, min tilltro och andra människors tilltro, samt för lite träning och förnuft bakom pannbenet, borde jag inte ha klarat min utmaning. Tydligen är jag väldigt duktig på att förhålla mig till och omvandla motgångar till att bli en medgång, samt att utveckla det till en motivationsfaktor som gör att jag kunnat förflytta mig framåt. Vilket i sin tur mest troligt beror på att jag haft väldigt roligt under min utmaning och det underlättar väldigt mycket i både ur och skur. På så vis blir mina misslyckanden till ett fantastiskt misslyckad utmaning, utifrån perspektivet att misslyckande är det absolut bästa som finns. Att misslyckas är möjligheten att skapa nya perspektiv, genom misslyckanden kan jag lära mig något. Jag känner att min utmaning är i sin absoluta perfektion tack vare min tidigare okunskap och frånvaro av förnuft. Jag har lärt mig väldigt mycket om vad som kunde ha varit bra att veta innan avresa, samt tror jag att det är tack vare min okunnighet som jag faktiskt klarade av att genomföra utmaningen.

 

Jag hittade en filmsnutt i mitt arkiv av bilder, en film från E45 på väg ner mot Vittangi, en dag som blev otroligt rolig (även om jag inte visste det i filmen) och lyckad när jag fick äran att möta mannen som hade en sommarstuga i Finland samt de tre gubbarna på pizzerian i Vittangi. Kaffe fick jag också den dagen vilket jag tackar mannen med sommarstuga för, helt fantastiskt vad landsvägarna kan erbjuda nya möjligheter.