Äntligen...

Ikväll lyckades jag äntligen komma ut på en kortare löprunda, kroppen är ännu inte helt hundra men förkylning eller ej så behöver jag verkligen komma igång igen. Höstens utmaning närmar sig med stormsteg och förhoppningsvis kan jag få lite mer kilometer i benen innan det är dags. Känslan att lunka på i motvind är fantastiskt även om medvinds kilometern var lite mer behjälplig. Vindens riktning är en utav de glädje stunder som infann sig på utmaningen. Dels upplevde jag en frustrerande motvind mellan Ramsele och Stugun som utmanade min kognitiva förmåga till dess yttersta gräns. En motvind i kombination med en nyligen nygrusad väg och med en tyngre lastad Göran samt med nytvättade kläder på tork som blästrades i blåsten.. Kan nog få de flesta människor att förundras över vindens egentliga nytta. Ett annat tillfälle då motvinden var kraftigare än väntat var precis innan Lycksele, dock en liten mer roande motvind men med en kyla likt Kung Bores isande pustningar. 

Håller tummarna för att kroppen reagerar positivt på dagens ansträngning så att löpningen kan lossna och förhoppningsvis bli min dagliga kompanjon inför kommande utmaning. Fredagsmys delux när löpningen kändes lättsam och som firas med nyponsoppa och uttorkade riskakor... 

Halva veckan är förbi..

Inte många timmar kvar av dagen och ännu har jag inte lyckats få in någon löpning på denna veckas agendan. Kroppen är fortfarande i förkylningsläge och det i sig gör mig aningen konfunderad, ska jag ut och springa för att sätta igång förkylningen ännu mer eller är det läge att låta kroppen få vila ut förkylningskänslan? Den eviga frågan som alltid är lika svår att hitta ett fungerande svar på, men 36k kilometer har i alla fall blivit in promenerade än så länge denna vecka. På något sätt känns det som att promenader är bättre än att ta bussen men samtidigt saknar jag löpningen allt mer. Att få in löpningen i vardagsrutinerna borde inte vara allt för komplicerat förutom att kroppen helst ska känna sig pigg och kry. September närmar sig dock sitt slut och förhoppningsvis inkluderar det även ett förkylningslut också...

Tankekarta

När en förkylning förhindrar löpning infinns tid som egentligen borde användas till studier, men den tid som funnits de senaste dagarna har jag istället ägnat åt lite skissande. Skissande i form av en längtan ut på nya utmaningar, med skissandet skapades en början på en tankekarta över vad som behöver kommas ihåg innan nya utmaningar kan förverkligas. Även om jag funderar mycket på möjligheterna inför en ny utmaning, infinns också en viss reservation. Som jag tidigare skrivit vet jag inte riktigt vad jag vill och det begränsar mina möjligheter en hel del. Vad jag vill kommer att lösa frågan om hur många dagar som jag kan behöva använda vilket i sin tur påverkar vilket ekonomiskt upplägg jag borde utgå ifrån. Men om jag har tur kanske tre+ månader infinns till mitt förfogande, vilket är mer tid än vad jag tidigare haft till att utforska Sveriges längd. När skissandet av funderingar kommer ner på papper blir det mycket lättare (i alla fall för mig) att se vad som borde ses över. Bara av en enkel cirkel som motsvarar året kom jag till insikt med att tiden rusar iväg, längtar verkligen till förkylningskänslan är ur kroppen så att det åter kan bli dags att försöka utforska möjligheter i ett par löparskor.

Vad vill jag hitta på?

Ännu en vecka har snart passerat förbi, en vecka som för min egen del har inneburit en minimalistisk träning. Det vill säga ingen träning alls bortsett från 48 kilometers promenad till och från praktiken. Löpningen har jag vilat mig ifrån eftersom jag inte känner för att utmana basiluskernas kamp om att erövra mitt immunförsvar. September och förkylning verkar näst intill som en årlig och personlig upplevelse som är allt annat än trevligt. Fördelaktigt är dock att det ännu finns hopp inför kommande Kullamannen, tänker mig en vila fram tills veckans slut för att förhoppningsvis på måndag få ruljans i benen igen. 43 dagar återstår och jag inser att mina förberedelser återigen är i det lägsta laget, och med det kommer det även i år bli en kamp.

Tidigare i dag funderade jag lite över vad som gör en utmaning till att bli en utmaning. En fundering som jag inser är tämligen hopplös eftersom den inte kan resultera i något konkret svar. Men likväl kan jag inte låta bli att fundera kring utmaningar, speciellt kring kampen som jag själv kan uppleva under en utmaning. Även om jag sitter och funderar över nya utmaningar i likhet med den jag precis klarat av infinner sig en viss kamp och utmaning även i vardagslivet. Kampen om kunna få igång vardagslöpningen är en utmaning i sig själv, en utmaning som jag försökt övervinna under flera år men inte riktigt lyckas kunna vinna (än). Om jag kan klura ut min egen möjlighet att lyckas och bibehålla en fungerande vardagslöpning kommer mina framtida utmaningar förmodligen att bli lite lättare (om än mycket roligare) att utmana.

Ibland och lite så där lagom ofta kan jag fundera på vad som egentligen blir till en avgörande faktor för att en möjlighet ska kunna skapas. Jag tänker utifrån min tidigare utmaning och den erfarenhet jag fått i och med att jag klarade av skapa dess möjlighet och därtill ta chansen som gjorde den till att bli en verklighet. Om jag tänker mig en ny utmaning infinner sig en del begränsningar, begränsningar som i skrivandet stund med är frågetecken och som jag i första hand behöver räta ut. De första frågorna som  jag klurar på är:

• Hur många dagar behöver jag (har jag möjlighet att använda mig av)?
• Hur mycket har jag råd att låta en utmaning att kosta?
• Vad vill jag hitta på?

Den sista frågan är förmodligen den fråga som är viktigast för mig att svara på, eftersom den avgör lite om antalet dagar är rimliga samt om jag har budget till att införliva den nu eller om jag måste avvakta och spara ihop lite mer gryn. Sista frågan är inte bara viktigast men även svårast att klura ut i och med att den är så avgörande. Ju mer jag studerar kartor dess fler roliga utmaningar dyker upp, men frågan är fortfarande densamma... Vad vill jag hitta på?

September sjuk

Tredje året i rad som september månad erbjuder sjuklighet, år 2014 hade jag som plan att utmana Helsingborgs Marathon men samma dag som starten gick blev jag tvungen att prioritera min hälsa. År 2015 var jag anmäld och som vanligt mindre tränad inför Tjurruset i Karlstad och samma vecka som det var dags att utforska lervälling dök en förkylning upp. September månad är för mig numera associerade med förkylning, efter ett riktigt trevligt och roligt Tjurrus- galej igår kommer febern på besök idag. Söndagar är förvisso en vilodag men idag tar jag personbästa i att vila. Sovit i princip hela dagen med olika variationer av febersvettningar samt frysningar som påminner om sovsäckstiden i de nordligaste delarna av Finland och Sverige. Jag är fortfarande förvånad över att jag lyckades med att klara av min utmaning utan att bli dunderförkyld. 

Förutom denna förträffliga avslutning på veckan är jag rättså nöjd med antalet kilometrar som jag fått ihop. Önskar att jag kunnat få in mer löpning men likväl är jag nöjd med att veckans sammanlagda distans kom upp i 84 kilometer. Sommarens utmaning introducerade ett nytt förhållningssätt till kilometrar, 84 kilometrar borde motsvara ca två och en halv dag ute på vägarna. Även om 84 kilometrar till vardags känns långt och lite pustigt är 84 kilometrar egentligen inte så mycket. I snitt 14 kilometer per dag inklusive en vilodag, dock blev denna veckas vilodag lite mer än ofrivillig. Men jag får nog lov att erkänna att det är rätt skönt att få sova ut en hel dag. Ny vecka imorgon och med det nya utmaningar.

Äntligen fredag

Ännu en laddning energikakor är på gång, även om det finns en mängd kvar sedan förra satsen energikakor känns det rätt kul att ha listat ut lättheten i tillverkningsprocessen. Samt misstänker jag att det inte går att ha för många energikakor i kylskåpet, dels för att de är försvinnande goda men också för att de är väldigt lätta att ta med sig ut som påfyllning i löparskorna. Veckans distans i benen har än så länge blivit 65 km, dock har jag inte lyckats få allt till att bli löpning som jag hade hoppats på. Jag är lite osäker på hur kroppen rent fysiskt egentligen har återhämtat sig efter utmaningen. Dels eftersom jag upptäcker en fysisk styrka (i alla fall ur ett känslomässigt perspektiv) när jag studsar över rötter och utforskar skogen, dels eftersom asfaltslöpning med ryggsäck får kroppen att kännas tung och benen mer eller mindre som blyklumpar. Misstänker att det får bli en upptrappning i distans allt eftersom, även om tiden börjar bli en intressant aspekt att ta lite hänsyn till.

Imorgon vankas en 20 kilometare på cykel vilket kan bli intressant, jag har inte cyklat sedan Vätternrundan förra året vilket gör det hela lite mer spännande. I övrigt hoppas jag kunna hitta ut i skogen en löprunda eller två. Jag saknar verkligen en fungerande kontinuitet i min löpning och en ständig fråga är hur jag ska lyckas erövra min oförmåga till att skapa möjligheten till att utöka min träningskapacitet?

Trötthet

Höstterminen börjar så sakteligen att komma igång, tre av fyra kurser är igång vilket känns väldigt spännande. Vad som är lite mindre spännande är att det känns lite klurigt att komma in i ordentliga vardagsrutiner. Rutiner som underlättar för både studier och träning, denna vecka har jag i alla fall än så länge fått ihop en fungerande löpträning på morgonen. Eftermiddagar har dock en inbakad trötthet som gör det lite klurigt att få igång löpningen, något som jag inom kort verkligen hoppas kunna hitta en lösning på. 

Trötthet är ett intressant fenomen som jag på något vis upplever kan ta sig olika uttryck, dels i en fysisk trötthet och därtill en kognitiv trötthet. Men samtidigt kan känslan av trötthet kännas olika, och det är något som jag tycktes upptäcka väldigt mycket på min utmaning. En kognitiv trötthet i form av bearbetning av intryck och magiska vyer men också en fysisk trötthet av att avverka allt längre dagsdistanser. Samspelet mellan knopp och kropp är på så vis en väldigt intressant komponent. Även om kroppen många gånger i sin fysiska trötthet ville sluta kunde knoppens pigghet resultera i några extra kilometrar men om jag upplevde en kognitiv trötthet var det mycket svårare att nå vad som för dagen var ett utsatt mål. Trötthet i dess form som erbjuds i en utmaning är fantastiskt att få uppleva eftersom det i alla fall för min egen del kändes som att jag i de stunder verkligen gick utanför " The Comfort Zoner". Känslan av utveckling är helt klart magisk...

Energikakor

I fredags provade jag på att tillreda Mr Larssons energikakor, något som jag vid tidigare tillfällen inte riktigt lyckats bemästra. Eftersom kombinationen med att koka knäck i en för liten kastrull resulterade i en sorts vulkanliknande översvämning av segt, kladdigt knäck. Men i fredags och nästan ett år efter mitt tidigare försök lyckades jag äntligen att få ihop en hel drös med energikakor. Denna vecka har inte riktigt fungerat ur ett löpperspektiv eftersom kroppen har känts förkylningsseg. I måndags blev det en kortare 6 kilometare men därefter har jag endast lyckats knalla in 42 kilometer. Att springa är fortfarande mycket roligare än att gå, men att gå är bättre än både cykel och buss. Eftersom kroppen har piggnat till sig under veckan kommer morgondagen erbjuda löpning, hoppas jag på i alla fall. Kullamannen kryper sig allt närmare och nu återstår 55 dagar till årets utmaning, en utmaning jag känner mig allt annat än redo för och på så vis är det som vanligt.

I helgen har jag lyckats studera fler kartor och inser ju tämligen fort att Sverige inte riktigt kan vara Nordens längsta land, men kanske största i förhållande till dess sammansatta landmassa? Men med den teorin får jag nog räkna bort Grönland som om jag inte minns fel tillhör Danmark och som är betydligt mycket större än Sverige. Oavsett vilket land som är störst eller längst infinner jag en viss glädje i att hitta nya utmaningar vid studerandet av kartor. Att leka med hypotetiska linjer och alternativa vägar kontra eventuella hinder och svårframkomligheter är rogivande. Samt infinner sig en stor nyfikenhet i vilken hypotes det kan komma att bli här näst som kanske blir till en verklighet. En tanke som blir till en handling och därefter kan upplevas är en ganska häftig känsla, en känsla som jag helt klart vill uppleva igen men förmodar att det dröjer till början på nästa år innan jag vet vad som är möjligt att uppnå. Än så länge är det tid kontra ekonomi som kommer få avgöra, hur många dagar har jag råd att ge mig själv för en ny utmaning?... Hmm...

Världskarta

 En funktion som bloggen möjliggör för mig är att jag genom dess statistik kan ta del av hur många människor som läser mina inlägg. Något som både är skrämmande men också väldigt roligt för min egen del. Skrämmande på så vis att jag tänker mig att det jag skriver enbart är för min egen skull och för att jag på något sätt ska kunna komma ihåg vad jag tänker och känner i mina utmaningar. En mycket rolig och intressant aspekt är att jag genom min utmaning på något sätt fått läsare/besökare från flera olika världsdelar och länder. Ovanstående bild illustrerar enbart en veckas besök och de gröna fälten varierar sig från vecka till vecka. Men för min egen del finner jag ett stort nöje i att studera världskartan lite då och då eftersom jag faktiskt gått genom ett helt land. Bilden ovan illustrerar tydligt det land jag sett och när jag ser Sverige på denna karta känns det konstigt nog väldigt stort och förståelsen för att det är Nordens längsta land blir begripligt. Jag tycker dock att Sverige kunde ha varit lite längre eftersom utmaningen tog slut alldeles för fort, längtan tillbaka är periodvis otroligt stor och det som jag längtar mest till är förmodligen dess enkelhet och känslan av att få sova i ett tält jag lyckats resa alldeles själv.

En del stunder på vägen kändes min existens tämligen liten speciellt när min omgivning kändes enormt stor, överdimensionerade jakttorn kunde verkligen förstärka den känslan. Eller marginalerna som fanns vid vägkanten mellan asfaltensslut och den vita kantlinjen. Med mindre marginaler kändes min existens på vägen ibland väldigt stor och näst intill som ett väghinder. Flexibilitet är således en grundläggande aspekt att förhålla sig till genom ett land. När jag nu sitter och funderar på nya utmaningar har jag stor nytta av världskartan, speciellt i kombination med en linjal och geografiska punkter. Att planera en ny utmaning är inte lätt eftersom det beror väldigt mycket på vad jag till slut väljer att utforska. Sitter just nu med ca 3-4 olika idéer som jag borde skriva ner och teoretisera för att se om jag överhuvudtaget kan genomföra det. Min utmaning genom Sverige därtill dess vägval, valdes genom att veckla ut en stor Sverige karta på golvet och därefter ta en överdimensionerad linjal och se vart den rakaste vägen går från norr till söder. Svårare än så borde inte nästa utmaning påbörjas ur ett vägvalsperspektiv..

Ny vecka och nya möjligheter

Andra veckan på terminen börjar närma sig sitt slut, den kognitiva segheten är ännu en gåta som är mycket intressant att ta del av. Att praktisera innebär nya möjligheter att ta del av min tänkande kapacitet som i skrivandets stund infinner sig på en lagom trött nivå. Imorgon knallar jag dock in veckans 48 kilometer och därefter blir det att vila ut förkylningskänslan ur kroppen. Jag lyckades få in 6 kilometer löpning tidigare i veckan innan kroppen tyckte att vila vore på sin plats. Denna veckas utmaning är således att bemästra fredagens examinationsuppgift och därefter ladda upp inför kommande vecka. En vecka som förhoppningsvis erbjuder över 60 km innan helgen, vilket vore riktigt roligt att kunna få uppleva i löparskorna. 

Distanser är just nu en gåta för mig eftersom livet på landsvägarna skapade nya referensramar och nya perspektiv på vad som är möjligt och inte. Att klara 60 km innan helgen känns lite väl lite med tanke på att jag för bara några månader sedan klarade distansen på mindre än en dag. Vägskyltar, buskar och skogspartier har fått nya innebörder i och med sommarens utmaning. Att återskapa mitt tidigare perspektiv på kilometrar och dess känsla är aningen klurigt. Fem mil kommer förmodligen för en lång tid att associeras med en dags etapp trots att fem mil är fem mil.

En tråkig dag..

Idag har jag lyckats med konsten att ge mig själv spring förbud, ingen löpning idag trots att himlen är blå och solen lyser. Testade Röde Baron II skorna i fredags och utforskade härligt kladdiga stigar igår i mina andra terrängskor och lyckades på så vis få ihop en smärre mängd distans i benen. Eftersom jag ännu inte riktigt vet hur mycket mina ben tål bestämde jag mig på så vis för spring förbud idag. Med tanke på stundande vecka som förhoppningsvis erbjuder 50km+ är det kanske lite osmidigt att ge sig på för mycket distans innan jag vet hur mycket kroppen tål. Benen känns bättre än någonsin när de får möjligheten att parera rötter, stenar och träd lite sådär hur som helst. Även om känslan i kroppen är fenomenal får jag ta till mig Mr Larssons teori om att sluta när det fortfarande är roligt och när det är möjligt att kunna längta till nästa möjlighet. I min längtan till morgondagens löpning infinner sig en väldigt tråkig dag, en dag med lite hushållspyssel som lätt kan prioriteras bort i en djupdykning i vetenskapliga löparartiklar samtidigt som gårdagens pannkakor helt plötsligt tar slut.

Inget är som väntans tider, men ibland är längtan ut på vägarna lite större än vanligt. Idag längtar jag verkligen tillbaka till känslan där nästa kurva kunde erbjuda något mäktigt. Eller känslan av att vakna upp i ett tält med pigga ben och en kort distans som vankas till nästa varma måltid. Även om utmaningen är över och förbi kommer längtan tillbaka förmodligen aldrig att försvinna. På så vis blir nog en utmaning alltid livslång i dess existerande faktum, att i början vara en teori och tankar som blir till handling för att därefter skapa nya referensramar och kanske även nya teorier. Saknar utmaningen väldigt mycket men kan i min saknad längta otroligt mycket efter nästa utmaning. Jag undrar allt vad det kommer att bli och hur det hela blir möjligt...

Jakten på 100 mil

Idag skapade jag äntligen möjligheten till att springa in årets första 700 kilometer, 70 mil är således i benen vilket är en ganska bra marginal med tanke på att det nu är 64 dagar kvar till Kullamannen. Jag märker att jag mer eller mindre skriver väldigt mycket om Kullamannen funderingar just nu vilket förmodligen beror på att jag med spänning ser fram emot årets utmaning. Speciellt när jag i skrivandets stund har knallat in 70 mil och det är 30 mil mer än vad jag lyckades med förra året. Som Mr Larsson idag uttryckte det i telefon "du gör verkligen allting fel men är rätt person att göra det", dock hoppas jag ju kunna göra lite rätt innan årets Kullamannen och med den tidsmarginal som infinner sig till den 5 november finns det möjlighet att kanske nå även 100 mil innan startskottet går. Om min tankeverksamhet och fnattematik fungerar borde jag kunna få ihop omkring 140 mil i löparskorna med förutsättning att jag inte blir förkyld i september som jag brukar bli. Men jag tycker det känns rimligare att försöka nå 100 mil och allt utöver det blir en bonus.

Idag dök även ett par nya kompisar upp, som jag valde att utforska lite närmare på Frödingeleden som infinner sig precis vid kanten av Vänern. En vandringsled som erbjuder både skogsstigar, lite grus och massor av rötter att snubbla över samt en hel del stenrösen. Löpningen kändes lättsam och flöt på ganska bra, i och med antalet rötter blev det per automatik lite höga knän löpning för att inte snubbla allt för mycket. Skorna är i största laget men efter att ha diskuterat med Mr Larsson om skornas utformning i förhållande till mina fötter kom vi fram till att de är kanske rätt bra ändå. Kändes dock riktigt roligt att ha hittat ut på stigarna igen efter allt för mycket asfaltsnötande, skog och stigar erbjuder en helt annan känsla och en del av distansen går av bara farten för att det är roligt att bara låta benen rulla på av sig själva. Efter dagens löprunda fick skorna dock ett nytt namn - Röde Baron II, kände mig mer eller mindre som den Flygande Cirkusen i löpsteget, en känsla som gjorde löpningen ännu roligare och förmodligen kommer jag inte kunna låta bli att ge mig ut imorgon också.