Den 9:e kampen mot Kullamannen och en kamp mot vemodet

Efter hemkomst från Rumänien har det inte blivit någon löpning eller träning överhuvudtaget. När då Kullamannen dyker upp i november är jag allt annat än redo för kamp. Det känns inte riktigt rätt och som tur är har jag valt att gå ner i distans från 100 miles till 100 km. Men vad hjälper det när kropp och själ inte är med på resan.

Träffar på gamla kändisar som ger lite pepp och hopp innan start och möter även flera deltagare som var med i Rumänien under loppet vilket ger en riktigt energiboost.

En utsikt som numera börjar bli lite välkänd.

 

En del partier är mer spännande än andra... men alltid lite extra mysigt med lite gyttjebad.

Närmar mig målet ...

Vackert väder och finfina vägar...

Drakryggen som sover... Kullaberg så mäktigt... 

Ibland tar resan slut tidigare än väntat, 37 km tog jag mig innan jag insåg att kroppen är slut. Redan efter 11 km vände magen sig ut och in, medan jag utforskade dikeskanten fick jag sällskap av några lamor som nyfiket undrade om gräset var grönare på andra sidan staketet. Därefter hade jag svårt att få igång kroppen, det kändes helt enkelt inte rätt... Så jag fick ta hjälp av min bror som kom till undsättning och plockade upp mig. Nästa år... Då kommer jag tillbaka och det förhoppningsvis starkare än någonsin... Det är dags att kunna få ett avslut på Kullamannen kampen...