tisdag 6 november 2018

Kullamannen 2018

Min förberedelse inför Kullamannen började redan på torsdagen då jag tagit ledigt från mitt arbete för att kunna organisera dropboxar och få ordning på mat och ryggsäcken. Torsdagen inleddes med en rejäl sovmorgon och därefter packade jag bilen för att bege mig ut mot Höganäs. Jag fick möjligheten att sova över hos pappa och eftermiddagen spenderades till att inhandla mat samt packa och packa om dropboxarna. Maten som inhandlades i år blev en nötmix som delades upp i två små påsar, samt tre clementiner samt vindruvor i en påse (kladdigt men uppiggande) samt köpte jag druvsocker, och mini pannkakor som var stora som en munsbit. Jag inhandlade även pannkakor och Nutella för att ha lite mer "ordentlig" mat med mig samt chokladmjölk att dricka. Fredag morgon erbjöd en tidig uppstigning då klockan ringde vid 04:45 därefter blev det en snabb dusch medan pappa ordnade frukosten, klockan 05:15 var det dags att köra mot Mölle för att lämna dropboxar och äntra den buss som kör till Båstad. Väl på bussen träffade jag på Stefan Bergsten som också har utmanat Kullamannen de senaste åren. Vi pratade förbi hela bussresan och därefter blev det dags att hämta ut nummerlappar och GPS trackers, två timmars väntande blev det i Båstad innan det var dags för start och med min osannolika tur hittade jag kaffe i god tid innan start efter tips från Mr Sjögren som även gav ovärderlig information om att det vankas kaffe även i Ängelholm i år. 
I frukostsalongen där jag hittade kaffe träffade jag även på Mr Larsson som hastigast och som önskade lycka till inför kommande kamp. Efter den obligatoriska informationsgenomgången och obligatoriska "pudra näsan" besök var det dags att bege sig mot starten, väl där värmer självaste Kullamannen upp inför kommande start och nerverna och spänningen börjar göra sig påmind.
Startfållan kändes tämligen full av folk och det är lite svårt att ta in den mängd av människor som ställer sig vid startlinjen, 300+ är anmälda och det är en märklig känsla när man minns tillbaka till år 2012 års Kullamannen. När starten går håller jag sällskap med Stefan och kommer ganska snabbt in i ett bra tempo även om det känns som att startfältet startar i ett oanat snabbt tempo, väl framme vid backen vid Norrvikens trädgård är det läge att plocka av sig jackan då det denna dag är lite varmare än väntat. Leden viker av inåt skogen och när jag tar mig an en brantare backe får jag oväntat sällskap av ingen annan än Sofia Kay från Trollhättan, efter lite ordväxling väljer jag att pausa uppe på toppen då jag inväntar Stefan som utforskar skogen i närområdet. Kort därpå och efter första skogspartierna och när vi kommer ut på ännu ett asfaltsparti blir vi ifatt sprungna av ingen mindre än självaste Toru Shingai som dagen till ära springer med en spikad och gipsad tumme.  
Längs vägen hittar vi både lamor och oräkneliga kohagar, samt hittar Toru snabbt lite kompisar längs vägen (se bild ovan). Stefan, Toru och jag håller sällskap i närmare 20 kilometer innan både Stefan och Toru springer vidare i ett tempo som för mig är lite för högt. Med tanke på all min uteblivna träning är det med all rätt som jag halkar efter och det är riktigt spännande att ta sig an några kilometrar i ensamhet. Dessa första 20 kilometrar var dock ruskigt roliga och skämten haglade om vartannat vilket fick distansen att försvinna oväntat fort.
I Torekov var humöret mitt aningen deppigt eftersom benen inte ville fungera så bra som jag önskat, ryggen började protestera eftersom den inte är van vid ryggsäcken och tvivlen börjar introducera sig i pannloben. Men efter två diklofenak lättade verkligen känslan upp i kroppen och jag började logga in lite distans. Kort efter Torekov slog jag följe med tre nya löpare varav en hette Oskar och de andra två kommer jag inte riktigt ihåg namnet på. Alltid kul och spännande att träffa på nya och oväntade möten längs leden och det är kanske en av de faktorer som gör att jag verkligen uppskattar Kullamannen.
På väg ut ur Torekov infinner sig en magisk himmel och Kullaberg känns nästan påtagligt nära. 
Strax efter 30 kilometer springer jag återigen i ensamhet, springer är kanske inte rätt ordval men lunkar på det gör jag allt. Jag försöker mig på lite matematik kring distans kontra tid i förhållande till dagens första stopptid i Ängelholm. En matematik som får den allra ädlaste matteläraren att blir gråhårig då jag beräknar att när jag når Skepparkroken och klockan är 16:40 borde jag inte hinna återstående 4 kilometrar till Ängelholm innan stopptiden. I stundens motvind blåstes all logik bort i mitt tänkande då 4 kilometrar på cirka 40 minuter borde vara en ganska rimlig erövring. Nåväl pappa infinner sig inte längre än ett telefonsamtal och cirka 30 minuters bilkörning bort. Årets Kullamannen är över för mig när distansen når 47,67 kilometer. 
Besviken? Både ja och nej, med tanke på hur sommaren har varit och hur all träning har blivit ogjord inför denna utmaning får jag känna mig mer än nöjd med att veta att jag otränad kan springa 47,67 kilometer därtill kanske mer än 50 kilometer om jag bara hade haft lite mer tidsmarginal. Väl i Ängelholm kändes kroppen riktigt pigg och det fanns egentligen ingenting för mig att klaga på. Förvisso var soppan slut och det gjorde mig extra glad över mitt beslut om att ringa pappa, utan soppa hade jag haft det tuffare att fortsätta genom natten. Det utlovade kaffet fanns på plats vilket värmde en kallsjäl mer än väl, kaffe i all ära men efter kamp finns det nästan inget bättre. När GPS tracker var inlämnad och dropboxen upphämtad tog jag en första titt på Facebook och fick se att det fanns en startplats ledig till Tjörnarparen 50 km den 8/12, ett snabbt PM senare och startplatsen är min. Jag lämnade Ängelholm med vetskapen om att en ny utmaning väntar, därefter blev det hem till pappa för en snabb dusch innan jag körde till Mölle för att hämta dropbox nummer två. I Mölle möter jag stora delar av det fantastiska Kullamannen crew som gör kampen möjlig. Ovärderliga människor som verkligen gett mig en dag att minnas för många år framöver. Mr Sjögren bjöd på kaffe och Mr Larsson bjöd på lite historier innan det var dags att återigen bege sig hem för lite sömn innan lördagens Kullamannen är ett faktum. Kullamannen är för min del över för i men ännu återstår några kamper innan året är slut... 

torsdag 1 november 2018

The Mental Breakdown

Nedräkning pågår... Väckarklockan ringer 04:45 imorgon bitti och det är inte många timmar kvar till start. I skrivandes stund har ångesten lagt sig igen, när jag tror att jag har packat klart och inser att det går att finlira lite till. Båda dropboxarna justerades ikväll och just nu har jag knappt koll på vad som är i vilken låda. Jag tror dock att jag är ganska nöjd med de ändringar som jag gjort och just nu vilar mitt tvivel i om det blir rätt klädval imorgon. På Kullamannens hemsida (Kullamannen.com) finns en länk till gps spårningen:
http://kullamannen2018.legendstracking.com/
I ovanstående länk är det möjligt att följa alla pluppar från start till mål för de som springer 100 miles, för min egen del kommer strategin att vara långt bak i startfältet och förmodligen kommer min plupp och jag vara sista pluppen på kartan. Min första målsättning är att vara i Ängelholm ca 16-16:30, om det är möjligt återstår att se. 
Packningskaos utan dess like, packa och packa om och packa ner och packa upp... Ett evighetsarbete att lyckas organisera två dropboxar. I grunden är det tämligen enkelt ju mindre grejer dess lättare men för en långsam löpare som mig behöver jag lite extra kläder för att kunna motstå kyla och vind. Vilket skapar ett packningskaos utan någon som helst struktur...
Intyg och bussbiljetter fixade, nu återstår en bra natts sömn och sedan lite frukost innan årets största utmaning är igång. Kläderna inför morgondagens kamp är redo för påtagning dock fortfarande velig angående den slutliga klädvalet... 
Hittade i mitt letande efter kläder min allra första Kullamannen tröja, lysande gul men dock får den allt lov att stanna hemma... Hujedamig nu är det allt nära...