Dag 1 - Klimpfjäll till Stekenjokk

Idag lämnade jag Hotell Klimpfjäll tämligen sent vid kl 10:40, jag har verkligen fått en suverän service och blev oväntat sponsrad med en mössa. Efter att jag lämnat hotellet blev det till att försöka anpassa packningen till att fungera samtidigt som jag började avverka distans. Ganska tidigt på dagen blev jag stoppad av en äldre herre i sina bästa år som nyfiket frågade vart jag var på väg. Jag svarade hem till Skåne och då fick jag höra några anekdoter om andra möten mannen gjort. Han erbjöd mig även skjuts upp till bron där vägen är avstängd för plogning. Jag tackade för erbjudandet och berättade att jag behöver mäta min distans. Jag blir alltid överraskad av trevliga möten. 

När jag kom ca 15 km ställde jag om klockan, för nu börjar jag min egentliga resa dvs mäta distansen på Sverige runt sett till mina vägval. Blev under dagen några korta vilopauser på vildmarksvägen, mestadels för att försöka räta ut ryggen som verkligen ger mig en kamp idag. 

På en del ställen är snömängden obeskrivlig.. Precis innan jag nådde avstängningen av vägen stannade en bil med ett par från Hälsingland som har en stuga häromkring. Ett riktigt trevligt par som uppmuntrade min resa och som berättar de själva cyklat från Hälsingland upp till deras stuge en resa på ca 70-80 mil. Alltid trevligt att träffa på likasinnade människor som gillar utmaningar även om själv inte riktigt vet om jag hade klarat av att cykla så långt.

 Lite långt ner... 

Efter flertalet timmar hittade jag en Stekenjokk skylt på lagom höjd. 

Resans första tältning, gick över förväntan att slå upp tältet i snö. Dock kyligt värre och jag misstänker att det blir en kall natt. 

Dagens distans blev kort, vilket beror på sen start och tidig kväll samt på att kroppen inte riktigt klarar av den fysiska utmaningen än. Dagens distans landade på: 24,11 km, jag kommer inom kort se efter vad 2017 utmaningen landade på för distans sen plussa på mina dagsetapper. 

TGVRAT#1000

Det blir lite extra speciellt att påbörja årets utmaning, jag blev för några dagar sedan inbjudan i en Facebook grupp av Terri Durbin som jag lärde känna när vi var över i USA och sprang Barkley Fall Classic 50k.

Terri tipsade om The Great Virtual Race Across Tennesse (TGVRAT) som startar nu den 1 maj och som är en virtuell tävling där deltagarna själva loggar in sin dagliga distans (det är ok att gå, lunka, springa, utomhus som inomhus etc.). Tävlingen pågår till siste augusti om jag minns rätt och således finns möjligheten att springa in 1'000 km på 122 dagar. Dock tror jag att den totala distansen är ca 1'021,68 km och motsvarar att springa från nedre vänstra hörnet av delstaten Tennesse upp till delstatens högra hörn (bild hämtad från Facebook gruppen). 

Den som vill och känner för att utmana sig lite extra kan läsa mer på deras Facebook grupp alternativt anmäla sig via följande länk:

https://runsignup.com/Race/TN/Memphis/TheGreatVirtualRaceAcrossTennessee1000K?rsus=100-200-5367cdad-6208-47f5-a02e-a1df61f9e424

För min egen del kommer TGVRAT ge lite extra krydda i form av motivation till att plocka distans samtidigt som det ger mig en dubbelglädje i att se hur långt jag kommer. När länk till att följa alla deltagare finns tillgänglig kommer jag försöka lägga ut den  här på bloggen. Själv har jag lite spännande namn att följa i TGVRAT, så det kommer bli en riktigt spännande sommar.

Kvällsmat och packningskaos

Det blev en kortare tupplur igår eftermiddag och därefter var matlusten stor. Jag lyckades prata snällt med kocken på hotellet som lagade ihop något som inte fanns på menyn. Igår serverades enbart pizza men eftersom jag redan ätit en pizza fick jag istället en köttbit med lite grönsaker och potatisgratäng. Deras pizza är förvisso riktigt god med det här satt inte alls fel i magen. Det  känns gott att kunna fylla på med lite energi i kroppen efter allt resande för nu det kommer bli några tuffa dagar framöver. 

Kvällen spenderades därefter till att packa om ryggsäcken. Som det blir nu kommer jag att ha den mindre väskan (svarta) på magen. Den svarta väskan innehåller för tillfället mat och kök. Utifrån att jag kommer vilja ha maten lättillgänglig under dagen. På ryggsäcken har jag lyckats få fast snöskorna, spade och löparskorna. Jag håller tummarna för några dagar med uppehållsväder då jag inte vågar dra regnskyddet över snöskorna då det mest troligt hade blivit till strimlor. Men jag längtar till sydligare breddgrader eftersom jag då kommer kunna skicka hem en hel del attiraljer och lätta på vikten. 

Jag ägnade några minuter av kvällen till att få fast trugan på stavarna, dvs jag hittade på en provisorisk lösning (silvertejp) som kommer gå till historien (eller inte) om det fungerar. Problemlösning är en av de saker som jag uppskattar med utmaningar, dock är mina problemlösningar inte de bästa och förmodligen helt onödiga om jag bara hade ägnat mer tid till förberedelser. Men eftersom mina tidigare utmaningar inte varit så väl planerade och likväl fungerat över förväntan så tänker jag mig att det är en strategi som tydligen funkar för min del. Förvisso har jag inte haft tid att planera utifrån att det blivit mycket arbete som i sin tur skapar möjligheten att ge mig ut igen. 

Idag blir det sovmorgon då frukost serveras vid kl 8-10, därefter hade jag tänkt ta mig inom ICA Handlaren men de öppnar tydligen först vid 11:30 och så länge vill jag inte vänta. Känns fortfarande overkligt att det äntligen är dags för start, en lång väntan har det varit och nästan tre år sedan jag lämnade Klimpfjäll sist. Jag märker tydligt att jag är i Norrland igen då det är lika ljust nu på morgonen som det var när jag somnade igårkväll.

Som vanligt kommer jag att prioritera saker i för mig rätt ordning:

1: Avverka distans.
2: Hitta tältplats.
3: Återkoppla till nära och kära.
4: Hitta mat och laddning till telefon/kamera.
5: Uppdatera blogg, Facebook med mera.

Således kan det bli några dagar utan uppdateringar framöver och då får det bli som det blir. Min målsättning är att jag åtminstone ska kunna publicera ett inlägg om dagen sen får vi se hur det blir. För mig är denna utmaning likt mina andra utmaningar dvs en möjlighet till en rolig semester. Utav den anledningen så blir det vad det blir när det kommer till att avverka distans, uppdatera och ha roligt.

Snart 2 timmar till start... Nu börjar jag bli nervös... 

Klimpfjäll

Umeå lämnade jag vid kl 06:00 för att därefter åka vidare till Lycksele. På vägen dit insåg jag att dagens mellanlandningar är orter som jag faktiskt utforskat tidigare men på mina utmaningar. Lycksele, Åsele passerade jag år 2016 och Umeå samt Klimpfjäll år 2017. Endast Vilhelmina som blev en ny bekantskap och lite tur i resandet hade jag när bussen från Åsele var samma buss som körde vidare till Vilhelmina. 

Ångermanälven... Det var inte igår som jag knallade över den, men år 2016...

I Vilhelmina blev det buss byte och chauffören varnade mig om att bussen var i skrangligaste och skramligaste laget men den är okej ändå. Efter några mil i bussen kan jag inte annat än att instämma. Dock blev det en riktigt trevlig bussresa då jag fick lära mig mer om bygden och om hur snön kan vara samt om hur vandringsmöjligheterna ser ut runt omkring. 

Jag fick även beskåda Marsfjället som är högst av fjällen i söder.

Kändes dock väldigt skönt att nå fram till Klimpfjäll då ett dygns resande är lite för mycket för min del. Även om allt har gått bra och utan något strul så tar det ändå energi. Nu har jag lyckats sova lite på bussresorna mellan Lycksele och Vilhelmina vilket har gjort susen.

Vyer från hotell rummet i Klimpfjäll... Jag fick till och med rabatt på 200:- när jag checkade in vilket kändes lite överraskande. Dock känns det skönt att kunna landa efter en lång resa. 

Min tidigare gissning gick helt tokigt, det fanns inte tid eller möjlighet för att äta i Lycksele, Åsele eller Vilhelmina men väl i Klimpfjäll infann sig åtminstone en pizza. Fanns förvisso bara pizza att välja på men just nu kan det kvitta då jag inte sett mat på ett tag. Efter maten blev det till att tvätta upp reskläderna samt påbörjat ompackning av väskor. Inser att jag förmodligen behöver ta en kortare tupplur innan jag fortsätter då resan upp har slitit betydligt mer än väntat på kroppen. Känns dock overkligt att vara tillbaka där allting tog så snöpligt slut i augusti år 2017. I år är åtminstone knäna pigga och fötterna har ännu inte förstått vad som komma skall så hopp om att nå Gäddede om några dagar finns allt. 

Kom att tänka på att det även i år går att följa utmaningen på min offentliga Facebook sida, sök på:

MJ - Min väg mot nya utmaningar.

På Facebook sidan kommer jag i år att försöka lägga upp kortare filmsnuttar och försöka få till en daglig uppdatering. Bloggen kommer bli som den brukar under utmaningar, lite mer sporadisk uppdatering beroende på hur täckning och batterinivån ser ut för dagen. Jag kommer dock försöka få liv i bloggen och jag kommer försöka få till dagliga inlägg om än något kortare. Men som vanligt, det blir vad det blir när väl utmaningen är igång. 

"Ume e Ume"

Tågresan till Umeå är numera avklarad, tågbytet i Stockholm gick lite över förväntan och jag är smått imponerad över att min förmåga till att hitta rätt har börjat utvecklas i rätt riktning (finns hopp inför fortsatt resa). Förmodligen hänger det ihop med mitt extra arbete eftersom jag utav oklar anledning börjat läsa skyltar. I Stockholm stod tåget på perrongen redan vid ankomst så det blev till att hitta rätt på sovkupén direkt. I kupén träffade jag på en dam från Sollentuna som var på väg till Riksgränsen för att umgås med kompisar samt en tjej från Blekinge som studerar till socionom och ska till Umeå och titta till sin lägenhet efter en tid med distansstudier. 

Innan avfärd fick vi veta att vi skulle bli totalt fem personer i kupén vilket kändes lite suspekt med tanke på rekommendationerna om att hålla distans till andra. Det hela landade till slut i att damen från Sollentuna fick egen kupé då övriga två resenärer också fick möjlighet till egen kupé. Tjejen från Blekinge och jag hade samma tilltänkta destination och med avstigning kl 02:00 kändes det inte mer än rimligt att damen från Sollentuna skulle få slippa vårt tråklande ut ur kupén mitt i natten.

Nog för att det är lite mindre än ett år sedan jag sist försökte spendera en natt på tåg är jag onekligen förvånad över hur snabbt det går att glömma bort hur det känns att sova på en gungbräda. Det blev inte mycket till sömn under timmarna på tåget och nu sitter jag i väntrummet vid Umeå centralstation och funderar på vad jag kan ta vägen fram till kl 06:00 då buss avgår vidare mot Lycksele. En sak som jag börjar känna att jag måste prioritera är mat eller åtminstone kaffe, inte för att jag är speciellt hungrig men jag kan bara inte riktigt minnas när jag hittade mat sist. Min misstanke är dock att det blir tidigast i Lycksele om jag har tiden och turen på min sida i "Lyckan".

När jag skriver detta blogginlägg kommer det in en ordningsvakt i väntrummet och frågar vart jag ska, när jag förklarar situationen med fyra timmars väntetid i Umeå får jag till svar att väntrummet stänger nu dvs cirka kl 02:30. När jag frågar var jag kan ta vägen i Umeå för att vänta får jag till svar "Ume e Ume". Jag kan inte låta bli att förundras och bli full i skratt över svaret då jag tänker att nog är jag i Ume men vart kan jag ta vägen när "Ume e Ume"? Ordningsvakten ser nog på mig att jag är i behov av lite mer tips än så, och rekommenderar mig att knacka dörr på något av hotellen för där kan jag kanske få sitta i lobbyn några timmar.

Sagt och gjort, jag knallade vidare till första hotellet men där blev det tvärstopp. Eftersom personalen behövde städa så var det inte lämpligt att jag satt där, vilket jag till viss del kan förstå. Jag knallar vidare till nästa hotell där det på ytterdörren står en skylt "Hotellet är stängt". Hoppet börjar rämna lite och kylan börjar göra sig påmind, det är inte jättekallt men om tre timmar i kylan lär kylan upplevas vara betydligt kallare. Jag investerar i ett sista försök och på Hotell Clarion/Collektion Uman får jag napp.

Nu sitter jag i en riktigt mysig lobby 
och därtill gjorde sig receptionisten besväret att bjuda mig på en kopp kaffe. Jag antar att det är mina röda sömndruckna ögon som kanske skapar lite medlidande. Men vilken lättnad det är att få spendera resterande väntetid inomhus och i värme, medmänsklighet det är finfina grejer...

"On way to.."

Sitter i skrivande stund på tåget mot Stockholm och ser rapsen rulla förbi, jag blir onekligen full i skratt då jag minns tillbaka till år 2017 och när jag påbörjade min utmaning runt Sverige. Alla dessa skånska rapsfält som passerades då, vilket i sin tur bemästrades med det jag saknar mest sedan dess - landsvägshumorn. En humor av sällan skådat slag och som jag nu mer än någonsin längtar tillbaka till. Tur för mig är att jag ensam ger mig ut igen för jag är allt tveksam till om någon annan hade uppskattat min humor lika mycket. 

Börjar resan norrut efter en intensiv morgon, först vinkade jag hej då till bästa grannen Yvonne därefter blev det ett besök hos Fysioteamet i Ängelholm som nu några timmar senare resulterat i en utlovad och finfin träningsvärk. Blir spännande att påbörja en utmaning med träningsvärk, vilket jag aldrig tidigare gjort men med tanke på mina förkunskaper i ett par snöskor så kan det ju bara bli träningsvärk på träningsvärk. Jag börjar smått fundera på vad jag ger mig ut på, samtidigt som jag vet hur mycket denna resa betyder för min egen del. Att därtill påbörja resan längs vildmarksvägen och Sveriges högst belägna väg är lite speciellt, även om det finns en risk för att känslan av att springa in i "väggen" kommer få en ny innebörd. 

Från Ängelholm bar det iväg till Helsingborg för att inhämta lite intyg som behöver postas innan avresa och då passade jag på att ta en snabbfika med bästaste Ann. Känns gott att ge sig ut och känna stödet från Ann, som stöttat mig i den fysiska och mentala kampen vid tidigare utmaningar. Därefter blev det full karriär hem till pappa för ombyte och lämna av bil samt nödattiraljer som kan komma att behöva skickas ut (så som kartor, extra skor etc). Fick äntligen ihop packningen igår, dock kommer jag behöva skicka hem saker redan från Klimpfjäll. 

Klockan 12:10 lämnade tåget Knutpunkten i Helsingborg och jag har sagt hejdå till pappa. Känns lite vemodigt att säga hejdå samtidigt som jag vet att pappa inte är längre bort än ett telefonsamtal, det vill säga om det finns täckning på telefonen. På tåget ner till Lund fick jag ett extra stöd i att jag kan kontakta Mr Sjögren om jag får akuta bekymmer. Sett till att mina nuvarande överlevnadsförmågor är relativt basala, och sett till att jag fortfarande benämner mig som amatörernas amatör när det kommer till utmaningar känns det tryggt att veta att det finns någon som jag kan rådfråga vid en eventuell nödsituation. Fjällräddningen vill jag undvika att komma i kontakt med så länge jag kan, även om de gör ett fantastiskt arbete. 

Blir ett lite längre inlägg då tågresor är spännande men inte så otroligt spännande. Jag blir mest full i skratt eftersom jag år 2017 redan utforskat mycket av de landskap som jag nu kommer att passera. Alla dessa minnen gör att min nervositet börjar lugna ner sig och min längtan ut till landsvägslivet bara växer. Känns dock underligt att ta med mig vinterkläder när jag nu passerar Skånes vårväder. Dock fruktar jag en fyra timmar lång väntan på Umeå busstation i natt. 

Nu är det bara dagar kvar till start och för att utforska det blå strecket på kartan. Om allt går som planerat kommer jag att nå Klimpfjäll imorgon vid cirka klockan 13:10. Väl där blir det en natt på Klimpfjälls hotell för att sedan påbörja resan söderut på torsdag morgon (efter en given hotell frukost). Som rubriken lyder (ett internt skämt) så är jag "On way to.." kommande utmaning... 

Inget är som väntans tider

Dagarna går och snart är det dags för start, börjar kännas overkligt och jag förvånas av den nervositet och oro som jag upplever allt mer inför start. Idag testade jag att resa tältet och det gick över förväntan, kände mig så pass nöjd med resningen att det bara blev ett försök. Förmiddagen har jag ägnat åt att inhandla de sista attiraljerna, att köpa snöskor i april och i Skåne kändes som en omöjlighet men det gick över all förväntan. Jag har även letat fram en större ryggsäck då jag uppdaterat mig lite om hur förhållandena omkring Klimpfjäll ser ut.

Förutom snöskor inhandlades en spade, vinterjacka, vantar, mössa, samt byxor och lite annat smått och gott som kan tänkas behövas. Jag tar en större ryggsäck med mig eftersom jag läste nedanstående artikel och insåg att 4,5-5 meter snö kommer bli min största utmaning. Att springa på en väg som plogas fram är ju en sak men att ta sig upp på snökanten är lite av ett hinder. Således får jag se om det finns en möjlighet att springa (förmodligen gå) uppe på snön och därefter följa vägen så gott det går. Just nu infinner jag nämligen en osäkerhet i att ge mig ut på fjällen det första jag gör och således tänkte jag att det för min del är säkrare att följa vägen tills jag kommit in i själva utmaningen. Dock återstår det en del planering så vem vet hur det kommer bli?

Det här med snö är ju lite speciellt, men att det är så extremt mycket snö just där jag tänkte starta hade jag ju inte riktigt kunnat förutspå. Förhoppningsvis hinner en större del av sträckan att hinnas plogas klart innan min start, om inte får jag testa på att springa lite i snöskor vilket kan vara en utmaning i sig själv. 

Den mentala kampen inför avresa

Nu när dagen för avresa närmar sig med stormsteg känner jag en känsla av tomhet kombinerad med en känsla av "vad har jag missat denna gången?"... Tomhetskänslan är för mig ett gott tecken utifrån att bägaren börjar bli tom och således redo för att fyllas med nya intryck och upplevelser. Men den där känslan av att ha missat något eller inte hunnit med att göra allt jag tänkt mig innan avresa är lite klurigare att få grepp om. För att hantera den känslan tar jag mig mer tid till att studera en eventuell färdväg, jag är i skrivandes stund inte helt säker på min slutgiltiga resväg hem men västra sidan av Sverige hoppas jag kunna få beskåda i år. Ibland är det skönt att fokusera på något mer konkret som exempelvis att visualisera sin resväg samtidigt som jag vet att allt jag nu tänker mig kan om några dagar vändas till att bli en omöjlighet. Under onsdagen kom ett meddelande från SJ som informerar att ett av de tåg jag skulle åkt med har blivit inställt. 

Första tanken jag fick när meddelandet dök upp var att nu börjar det bli en utmaning på riktigt, kommer jag ens kunna ta mig till start? När jag läste om meddelandet några gånger insåg jag att det trots allt inte var så illa som min amygdala först indikerade. Det är första tåget som är inställt vilket innebär min etapp mellan Helsingborg och Lund, denna etappen har tämligen god förbindelse utöver det tågval jag gjort. Jag bokade en ny resa mellan Helsingborg och Lund, vilket resulterade i att första bekymret är löst och det med hela fyra minuters längre väntetid i Lund inför tågbytet vidare mot Stockholm. Just nu infinner sig en större rädsla i att tågen och bussarna norr om Stockholm/ Umeå kommer att ställas in eller ändras. Kommer det ske får jag bekymmer på riktigt, allting går att lösa frågan är bara om tiden kommer att vara på min sida?

10 dagar kvar till avresa...

Nedräkning pågår och nu återstår 10 dagar innan jag förhoppningsvis sitter på tåg och buss upp mot Norrland. Längtan ut är obeskrivligt stor och lediga stunder spenderas till att packa ryggsäcken och packa om den igen. Varje gång jag sätter mig in i min packning skapas en nervositet, jag vet inte riktigt varför men den känns som en obligatorisk nervositet. Kommer det att gå vägen i år också?

I ena stunden känns det logiskt att packa i ryggsäcken, andra inte och det finns en tanke på att väcka Göran ur hans dvala. Dock vet jag att om jag reser med Göran så kommer utmaningen i sig ännu en gång inte bli det jag tänkt mig och på så sätt känns det bättre om det får bära eller brista på riktigt. Som jag planerar just nu infinner sig möjligheter till en eventuell hemresa med jämna mellanrum och således behöver jag inte fokusera på hela distansen i det stora hela. Möjligheten att bryta ner distansen till etapper gör det hela mer mentalt möjligt och således kanske även möjligt i verkligheten?

Det svåraste urvalet för min egen del är just nu kartor och vilka kartor ska jag ta med mig?... En evighetsfråga eftersom jag är envis till att inte gå över till det digitala alternativet. Det kommer förmodligen bli en hel del Google maps i år också men då jag längtar ut efter vandringsleder behöver jag trots allt en karta eller två för att hitta söderut. Förutom kartor så har jag idag inhandlat en liten drönare, så får se om det finns möjlighet att filma lite under resans gång. Dock är jag fortfarande i valet och kvalet om det blir en resa eller inte. Men planera kan jag ju alltid göra... 

Nedräkning pågår...

Dagarna rullar på och min preliminära start närmar sig allt fortare. I samband med att dagarna går växlar också tankarna omkring att åka eller inte åka. Detta utifrån virus situationen som råder i Sverige och i vår omvärld samtidigt är rekommendationerna social distansering och att man ska hålla sig hemma. I detta blir jag kluven, i samband med år 2016 års utmaning och 2017 års utmaning kom jag i underfund att mitt "hem" är på landsvägen i mina löparskor med en ryggsäck på ryggen. Där ute på landsvägen och i fjällen är jag som allra mest hemma och kan vara mig själv ut i fingerspetsarna och hela vägen ner till lilltån. Där ute har jag har inget behov eller måsten av att leva upp till eller följa sociala normer och riktlinjer på hur jag bör vara som människa utan jag kan vara den människa jag är till 200 % och tjugofyra timmar om dygnet - där ute är jag fri och kan leva det liv jag behöver för att fungera och må bra som människa.

Samtidigt förstår jag konceptet av att hålla sig instängd inom fyra väggar och minimera möten med andra människor i syfte att minska kontamineringsrisken. Vilket skapar en kognitiv dissonans inom mig för på ett sätt behöver jag verkligen åka iväg och komma ut till friheten igen samtidigt som jag förstår mitt individuella ansvar i den situation som råder. Än har jag inget konkret svar på mina undringar och funderingar, men jag utgår från att jag ska förbereda mig så väl jag kan inför att åka och så får jag se hur det blir när det väl är dags.

Påskhelgen har spenderats i arbetsskorna och med en total distans på 47,2 kilometer känns det lite tamt i förhållande till vad som komma skall under maj månad. Eller åtminstone på vad jag hoppas kommer bli av under maj månad. Till min stora glädje har kartorna trillat ner i brevlådan, dock inväntas en omgång till då jag missat några kartor. I övrigt känns det som att jag är mer eller mindre klar över vad som kommer packas ner i ryggsäcken, nästa helg infinner sig lite ledighet och då kommer jag kunna provpacka och experimentera med tilltänkt utrustning. Som jag längtar...

25 dagar kvar - stiljte på gymmet och vind i segel

Tid är något som ständigt förundrar mig, allt som oftast rullar tiden förbi på vardagens dyningar likt en våg på ett öppet hav. Nu är det snart fyra veckor utan gymbesök då det har varit en hel del bonus timmar på mitt extra arbete, de senaste veckorna har erbjudit upplärning på flertalet kundobjekt och det i sig kortar markant ner mina vilotimmar. Mindre vila blir till mindre sömn och mindre sömn resulterar i ofrivillig sovmorgon, den eviga cirkeln av moment 22 är således ett faktum. Dock är det med stor glädje som jag tackar ja till lite bonustimmar eftersom det i sig är en riktigt bra grundträning. 

År 2020 har inte riktigt startat på rätt köl sett till vad som händer runt om i världen, än så länge har två av mina planerade lopp blivit inställda. Det blir således ingen Simris ALG Ultra för min del i år samt ingen utmaning i Skottland då Cape Wrath Ultra flyttas ett år framåt. För några dagar sedan kom nyheten om att resan med Kullamannen till Transylvanien blir flyttad även den. Ur ett perspektiv skulle jag vilja uttrycka en liten gnutta hopplöshet omkring att mina planer förändras, samtidigt känns det förvånansvärt okej att allting förändras eftersom det i slutändan ökar mina chanser att få trevligare upplevelser. Mer tid till grundträning och förhoppningsvis mer glädje i utmaningarna.

21 dagar är det dock kvar till start för min alldeles egen utmaning, att fullfölja Sveriges yttersta och Sverige runt kommer kunna bli en riktigt härlig semester. Fördelen med en inställd Skottlandsresa är att jag har fler dagar till mitt förfogande att slutföra Sverige runt. Min inställning kommer dock vara att försöka ta mig "hem" så fort som möjligt men inte på bekostnad av upplevelsen. I skrivandets stund har jag fortfarande lite attiraljer kvar att införskaffa som exempelvis kartor över fjäll och vandringsleder samt den eviga frågan - vad blir det för mat? En annan mental utmaning som jag funderar på är hur jag kan tänkas ta mig ut till den västra punkten. Jag har lite alternativ men det slutgiltiga svaret lyser med sin frånvaro...