onsdag 31 januari 2018

Självkontrollsproblem – va?

Jag har under den gånga höstterminen bland annat läst en kurs vid namn Attityd- och Beteendepåverkan. En kurs jag läst eftersom jag har ett stort intresse i beteenden, men mest för att samla poäng till en kommande fil. kandidatexamen i Psykologi. Allt oftare har jag inte några direkta förväntningar på de kurser jag söker eller läser eftersom jag noterat att jag blir väldigt besviken om jag hoppas på för mycket. Således var mina förväntningar inte speciellt höga när jag påbörjade ovanstående kurs, men till min stora förvåning tillhandahöll kursen en obligatorisk kursbok som verkligen väckte mitt intresse. Bokens titel tilltalade mig inte speciellt mycket i början men efter att ha bläddrat i den utifrån ett mer nödläge (behöver ha något att referera till) än utifrån lust-läsning blev jag allt mer nyfiken.
Jag tog tag i läsningen och började från början vilket har fått mig att förstå hur det kommer sig att jag aldrig klarar av att uppnå den träningsmängd som jag planerat och önskat mig. Allt sedan år 2010 när jag tog mina första löpsteg har jag brottats med problemet att jag inte klarar av att träna ordentligt. Jag är alltid otränad i förhållande till de utmaningar som jag ställer mig inför och på något sätt gör det att jag inte riktigt kan glädjas fullt ut åt mina prestationer. Tanken ”tänk om…” är verkligen en klistrig tanke som alltid finns med mig när jag stapplar över en mållinje. Eftersom jag vet med mig att jag inte tränat tillräckligt innan jag startat, samt får jag aldrig riktigt veta var mina gränser går eftersom jag ständigt förblir otränad. Dessa ”tänk om…” tankar har verkligen varit närvarande under utmaningarna som jag genomfört (jag har tidigare nämnt dessa tankar ur ett lite mer positivt perspektiv) och tänk om jag bara hade fått in tillräckligt med mil innan start, hur bra hade det inte känts då?

Att planera in träning och distanser har jag absolut inga svårigheter med och jag kan ägna timmar åt att planera veckor, månader, år för ett mål jag har längre fram. Men när det kommer till att stappla mig utanför ytterdörren tar det allt som oftast stopp och inom några dagar fallerar all min planering. Som tur är har jag min envishet vilket gör att planeringen fortsätter för jag har ju trotts allt nya drömmar och mål att försöka nå. Min svårighet att införliva min planering börjar jag förstå hänger ihop med det som Thaler och Sunstein (2009, s.42) förklarar som självkontrollsproblem:

Self-control problems can be illuminated by thinking about an individual as containing two semiautonomous selves, a far-sighted ”Planner” and a myopic ”Doer”. You can think of the Planner as speaking for your Reflective System, or the Mr.Spock lurking within you, and the Doer as heavily influenced by the Automatic System, or everyone´s Homer Simpson. The Planner is trying to promote your long-term welfare but must cope with the feelings, mischief, and strong will of the Doer, who is exposed to the temtations that come with arousal. […]. Sometimes the two parts of the brain can be in severe conflict – a kind of a battle that one or the other os bound to lose.

Med denna nya kunskap och med tillhörande nyfunna infallsvinklar på mig själv, och framförallt min planerade löpning hoppas jag kunna ta tag i min mängdträning. Således önskar jag kunna nå ett mycket högt uppsatt mål för min totala distans detta året, och jag önskar även kunna låta mina ”doer”s- dagar vara förbi så att nästa år kan bli ännu ett år med fina förädlingar i kilometrar och i antalet timmar. Med andra ord ett bra lästips som jag själv uppskattat den senaste tiden, och egentligen första kurslitteraturen som jag uppskattat på väldigt länge:

Thaler, R. H. & Sunstein, C. R (2009). NUDGE – Improving Decisions About Health, Wealth, and Happiness. 

torsdag 25 januari 2018

Nytt år = Nya möjligheter?

Ett nytt år har redan påbörjats och det känns som att jag inte riktigt hänger med på hur fort tiden försvinner. Det nya året inledes dock med förädlande av ett personbästa, detta eftersom jag aldrig någonsin varit förkyld under en så här lång och sammanhängande tid. Jag hade ett Sylvesterlopp som jag såg fram emot i slutet av december men med höga febertoppar kändes det tämligen omöjligt att genomföra loppet. Fördelen med ett nytt år är att det också erbjuder möjligheten till nya målsättningar, nya utmaningar (om än i mindre storlek än tidigare utmaningar) och kampen i att förädla tidigare års distanser. Sakta men säkert kommer den dagliga löpningen igång igen och vad jag har längtat.
Höstterminen för år 2017 är alldeles i dagarna avslutad, vilket för mig öppnar upp för en vårtermin fylld med rättspsykologi, utvecklingspsykologi, idrottsinriktad socialpsykologi samt ytterligare tre kurser med inriktning inom idrottslig psykologi. I och med att höstterminen klingar av, är en av mina utbildningar avklarade och en examenshögtid är nära, vårterminens fördel är att våren endast används till kurser som för mig känns inspirerande och motiverande att läsa. Detta hoppas jag kunna smitta av sig till min träning under året och på så sätt ser jag fram emot ett nytt år med många nya förädlingar. Förra årets augusti månad blev ju tämligen trevlig utifrån antalet steg, men det vore desto roligare med fler löpande steg under år 2018.

År 2017 landande tyvärr endast i en total löpdistans på 629,55 km vilket jag personligen upplever som en smärre katastrof eftersom det är knappt hälften av den distans jag bemästrade förra året. Den totala distansen för år 2017 landade på 3´964,79 km, det vill säga när jag inkluderar utmaningen i min förflyttade distans. På något sätt känns det inte rätt att räkna in den löpning som jag tillhandahåller i en utmaning i min totala ”löpdistans” för året, detta eftersom den löpningen sker på andra förutsättningar. Något som verkligen grämer mig är att jag ännu ett år är så nära, så nära att komma över 4´000 km eller 400 mil i förflyttning, men återigen stöp jag innan mållinjen. I och med att det är ett nytt år tänker jag också försöka förändra mitt sätt att förhålla mig till distansen i löpningen och istället försöka fokusera på tiden som jag spenderar till löpning. Nytt år = nytt perspektiv?

torsdag 18 januari 2018

Sverige runt - och Sveriges yttersta - vad var det bra för?

Ibland finns det stunder när jag kan fundera på vad det egentligen innebär att ha semester? - En fråga som en del människor säkert har fenomenala svar på eller kanske svar som inte är lika utstuderade eller fundersamma eftersom det är tämligen självklart vad en semester egentligen är. Semester är väl den tid som används till allt och ingenting samtidigt som tiden är till för vila och återhämtning? - Eller kanske till för resor, möten eller andra spännande utmaningar? På något sätt tror jag inte att det finns något entydigt svar på vad begreppet semester egentligen innebär, men jag tror nog på att dess innehåll är tämligen personligt och att det är upp till var och en som människa vad begreppet kan tänkas innehålla. Men för mig, har jag två år i rad tagit mig tid att utforska vad semester kan tänkas vara för mig. Utforskandet av land och rike runt till fots har onekligen varit något av de häftigaste semestrar som jag någonsin upplevt. När jag planerat för mina semestrar eller utmaningar, har jag haft en tidsram att förhålla mig till. Sommaren år 2016 hade jag som mest 57 dagar på mig att komma hem innan det vardags att börja arbeta och under förra årets utmaning hade jag som mest 100 dagar att nå mitt mål.
Målet år 2016 var att ta mig från nordligaste till sydligaste punkten i Sverige och på kortast möjligaste väg, därefter hem till Kullabygden igen. Förra årets utmaning, var att ta mig Sverige runt vilket inledningsvis kändes ofattbart långt (ca.5´000km +/-), för att göra det ofattbara till något  nåbart kändes det rimligt med delmål. Vad vore då inte bättre än utforskandet av Sveriges yttersta punkter? Till Smygehuk kom jag en sen afton smått lyrisk över vetskapen om att en säng och en dusch fanns inom räckhåll. 
Det svåra på den resan blev egentligen att bemästra Skåne och all den hemlängtan som det innebar att vistas i bekanta omgivningar. När väl Kristianstad och Sveriges lägsta punkt var beskådat tog det allt mycket längre tid och mycket mer distans, för mig att nå det tredje stora målet. För att kunna finna motivationen och drivkraften att fortsätta kändes det nödvändigt med nya och mindre delmål; att nå Gävle innan den 6 juni var ett sådant, likaså att bemästra resans första 100 mil och 200 mil samt långt mycket senare även 300 mil. Men till östligaste punkten kom jag och med det nåddes resans tredje stora delmål, tre av sex (egentligen åtta) möjliga delmål.
Efter det östligaste delmålet passade jag även på att besöka landfasta östligaste punkten vilket blev ett litet "bonus"-delmål, men ack så viktigt i och med att nästa delmål återigen skulle dröja tills dess att jag kunde ta mig till Treriksröset. 
När jag nådde Treriksröset infann sig lite av en revansch känsla, dels sett till utmaningen år 2016 men också till att dagarna föra och samma dag som jag nådde dit bjöd på regn, kyla och vidunderliga himlavalv som verkligen fick nerverna att dansa tango eller rumba i kroppen. Rädsla i all ära men detta var en mäktig dag...
I och med att jag tog mig till både sydligaste, lägsta, östligaste och nordligaste återstod att besöka Sveriges högsta ytterlighet. Något som gick lite lättare än förväntat och därtill riktigt roligt. Således lyckades jag bemästra sex av mina åtta totala delmål.. Nu återstår egentligen bara att besöka den västligaste punkten och därtill nå tillbaka till start vid Kullens Fyr.
Sex av åtta delmål på 100 dagar känns inte alls orimligt, omöjligt eller som en vansinnig semester? Dock vet jag numera vad en riktigt härlig semester innehåller för mig, och det är allt från tältresning, utforskande av nya vägar och nya stigar samt ovärderliga möten och människor som finns utmed resans väg samt alla överraskningar som dyker upp så där oväntat runt nästa kurva eller krök. Så vad var det för bra med Sverige runt och Sveriges yttersta? - Det finns nog bara tre ord till att svara på den frågan: En förträfflig semester!

Kartor och Google-maps

Kartor… Mmm, jag vet inte men för mig känns det lite magiskt att få krypa runt på golvet över en mängd kartor och försöka hitta alternativa vägval och fundera på vilken väg som blir bäst. Samtidigt har jag lärt mig att det egentligen mest är lite smått slöseri med tid, eftersom det ultimata vägvalet bestäms ute på vägen eller leden och främst utifrån magkänslan och i stundens hetta. När jag studerar kartan försöker jag först och främst hitta mina delmål eller mitt syfte med min resa. Förra året var det att hitta den kortaste vägen genom Sverige, vilket enklast gjordes genom att placera en lång linjal på kartan och hitta en väg från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder. Eftersom Sveriges vägar inte riktigt är spikraka fick jag improvisera och medhjälp av ögonmåttet och google-maps mäta avstånd.
Google-maps har förra året och i år fungerat som ett supplement till mina kartor, så länge jag kände mig trygg med att hitta laddning till telefonen inom kort kunde jag använda google-maps istället för papperskartan. Vilket är på både gott ont, jag lärde mig att där jag hade dåligt med täckning försvann google-maps tillförlitlighet. Samt hände det både en och två gånger att jag ledes ut på grusvägar som blev till stigar, hästleder, gräsängar och liknande, med andra ord vägar som jag egentligen inte borde ha valt med tanke på att jag hade vagnen med mig. En del vägar har verkligen inte varit lämpliga att förflytta sig till fots på, bland annat när google-maps hänvisar mig ut på E4:an eller när vägarna bara försvinner ut i traktorspår eller skogsvägar med gigantiska ”gruskorn” som mycket väl kunnat ge Göran en punktering eller femtio. Det jag försöker få fram är nog att det finns en hel del risker om jag endast förlitar mig på google-maps, och en reservväg kan alltid vara bra att ha även om papperskartor också har sina brister.
Årets utmaning hade som syfte att besöka Sveriges yttersta punkter samtidigt som min väg skulle bli ett varv runt Sverige. Given startplats för mig var Kullens Fyr eftersom ett varvrunt Sverige innebär samma startplats som målgångsplats. För mig finns det nog ingen bättre plats att starta en utmaning på i och med att kullabergför mig känns som hemma. Att därtill få bemästra de första kilometerna samt avsluta utmaningens sista kilometrar på självakullaberg känns mäktigt på ett obeskrivligt vis. Frågan som jag dock väntade med till sista stund och som nu i efterhand känns som en stor bov i min resa, är vilket håll runt Sverige jag skulle ta mig. Skulle jag börja på västra eller östra sidan om Sverige?

Denna fråga löstes dock genom att jag tog beslutet att ta sikte på Smygehuk (sydligaste punkten) som första punkt att nå, dels för att låta snön i fjällen smälta undan och således ha lägre vattennivå vid korsandet av bäckar etcetera och dels för att på så vis besöka flera punkter inom några dagar (sydligaste- lägsta – därefter östligast – nordligaste). Nackdelen är att det för mig blev en mentaldipp att ta mig runt Skåne, i och med att det kändes som att jag befann mig på hemmaplan alldeles för länge. Samt kom jag inte undan en del vägar som blev desamma som jag tog förra året på väg hem mot Kullabygden. Två gånger på samma väg kan kännas lite ledsamt när jag vill ut på nya utmaningar, samt att ta med Göran var verkligen ett deppigt beslut. Jag borde helt enkelt ha tagit sikte på Ängelholm, Göteborg och vidare i och med att jag misstänker att det kan ha blivit mycket lättare mentalt att hantera färdriktningen om jag kommit söderut på den östra sidan. 
Varje utmaning har således erbjudit mig lärdomar som jag försöker ta fasta på, för vem vet när det är dags igen?... Förvisso dröjer det minst ett år innan nästa stora utmaning kan ta form, mest utifrån den ekonomiska aspekten. Men jag planerar redan nu några mindre utmaningar som ska bli riktigt roliga att få utforska, mer om dessa när det närmar sig... Till dess ska jag slösa bort några fler timmar på golvet bland mina kartor, för vem vet vad det blir härnäst…

tisdag 9 januari 2018

Skador och ömma punkter

När jag blickar tillbaka på mina utmaningar får jag lov att erkänna att en våg av ödmjukhet infinner sig. Jag känner mig både lyckligt lottad och mycket tursamt som har fått vara med om utmaningarna utan några större blessyrer. Förra året fick jag uppleva hur det känns att överbelasta sina knän, främre skenbens senor och därtill fötter samt hur stora påfrestningar förändrar kroppens kemi, men utöver det klarade jag mig väldigt bra.
I år fick jag lära mig desto mer om hur kroppens kemi fungerar. Förvisso infann sig ömma fotsulor efter två – tre veckor men att detta skulle omvandlas till att få en sorts ”lädersula” under mina fötter var något jag inte riktigt kände mig beredd på. Däremot fascinerades jag över kroppens förmåga till anpassning och det toga mig nästan två månader att få tillbaka mina ordinarie fotsulor efter hemkomsten. I år fick jag även utforska hur det känns att bli matförgiftad under en utmaning vilket gjorde tältresningen till en större utmaning än väntat. Dock gav det en halv vilodag extra något som inte är till det sämre. Jag fick även prova på hur det är att ha näringsbrist och hur kroppen min reagerar på detta, en mycket intressant och spännande upplevelse som jag gärna undviker i framtiden. För övrigt får jag erkänna att jag kommit lindrigt undan, lite solbrända öron känns numera som ett obligatorium, likaså lite ömma fötter eller knän. Vad jag dock fick lära mig i år var hur viktigt det är med att välja rätt ryggsäck samt träna in densamma innan avresa. Ryggsäcken efter Karesuando var för mig aningen för stor, detta i sig resulterade i att jag inte fick det stöd som jag borde haft vid höfter och axlar som i sin tur gjorde att jag fick påbörja mental hantering av en ömmande rygg och axlar.
När jag befunnit mig tre dagar på Nordkalottleden somnade jag med en mycket märklig smärta inombords. Det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur kroppen om bara chansen gavs, och att ligga ner på rygg kändes omöjligt samtidigt som ett spännband spändes åt runt bröstkorgen vid varje andetag. När jag vaknade upp på morgonen dagen efter kändes det väldigt tydligt som att något inte riktigt stod rätt till. Mitt ansikte hade svullnat upp under natten och därtill pulserade mina läppar i en ganska obehaglig takt. Mitt högra ben var dubbel storlek i jämförelse med mitt vänstra ben, det kändes i alla fall så även om det rent praktiskt borde vara omöjligt. När dagen närmade sig sitt slut och tältet var rest insåg jag att båda benen hade ökat i storlek och därtill lagt till med en röd rodnad som var heltäckande i cirka en decimeter runt anklarna och sträckte sig fläckvis upp över båda knäna. Andningen började också att bråka då varje motlut kändes som att besegra Håkull´s norra sida för tredje eller sista gången.
Ovanstående bekymmer kändes lite oroväckande och efter påtagliga påtryckningar utifrån samt efter tre samtal till 1177, blev det ett läkarbesök i samband med min vilodag i Abisko. Läkaren i Kiruna ger jag dock inte mycket för men sköterskans förklaring av prover och dylikt kändes dess bättre. Lågt Hb men resten var ok, dock hade mina ben ”brunnit” bra under natten, det vill säga kroppens egna försvar arbetade intensivt natten innan läkarbesöket och med en dusch i Abisko därtill en säng att sova i och lite kass mat gjorde nog kroppen gott. Andningsbesvären och svullnadskänslan släppte dock inte för ens cirka månaden efter hemkomst, och därtill fick jag efter Kungsleden befara hur det känns att förflytta sig med överbelastade knän. Knäna smärtade ordentligt mina sista dagar på resan och har även i efterhand gjort sig påminda vilket gör att jag fått hålla nere min löpning de senaste månaderna.
Så i det stora hela får jag erkänna att jag kommit mycket lindrigt undan även i år, förvisso slog jag foten i en sten på Kebnekaise vilket det kanske blev en spricka av. Samt fastnade jag förvisso under en sten med foten när jag vadade över det längsta vadet på Nordkalottleden, jag har snubblat på flertalet stigar och leder för att inte nämna alla mina fall på blöta spångar som Kungsleden erbjöd. Att jag ännu inte varit inblandad i eller orsakat en trafikolycka är för mig fortfarande en gåta även om jag är väldigt glad att det gått så bra som det gjort.

Med andra ord… jag är nog en mycket tursam och lyckosam person som fått möjligheten att utforska nya vägar och leder utan några svårare omständigheter. Men… en utmaning är sällan helt smärtfri, och för mig finns det en nyfikenhet i att studera kroppens förändringar, symptom eller liknande på et utmaning eftersom det är under denna fysiska belastning som jag mentalt och fysiskt utforskar mina gränser. Alla människor har förmodligen en individuell nivå angående hur hög smärttröskeln de klarar av att hantera, jag finner en viss förundran över vad som händer, när händer det och hur gick det till? När det kommer till smärtor och krämpor på en utmaning, förra året upplevde jag en intensiv smärta vid främre skenbensenan på båda bene, något som jag i år utifrån den utmaningen lärt mig undvika och klarade således årets utmaning med en svårläkt skada mindre. Dock är svullna fötter som syns på bilden nedan något som jag numera lärt mig är en del av utmaningar.
Att utforska sina egna gränser är häftigt så länge det inte sker på bekostad av kroppen det vill säga i något som slutar i orimligt långa eller livslånga läkningar. Förebygga skador är nog något att ta i beaktning inför nästa utmaning, ännu en lärdom sen i somras, att lära sig sina egna kroppssignaler och hitta lösningar på eventuella bekymmer. Något jag dock lärt mig är att min genetik är tämligen stryktålig och uthållig vilket underlättar för mig på mina utmaningar. Förra året var en mycket mer fysiskt påfrestande resa och årets resa har erbjudit förvånansvärt många mentala kamper. Så vem vet, nästa utmaning kanske blir för mig den ultimata då jag både funnit en mental och fysisk grund styrka att vila mina nya erfarenheter på?

fredag 5 januari 2018

Vägval, hur hade jag tänkt?

Ja just det ja, förra årets utmaning blev inte alls som jag hade tänkt mig. Varken i vägval eller upplevelsemässigt samt tidsmässigt eller ur ett attiraljperspektiv. Konsten att göra fel så att det blir rätt, det kan jag i alla fall även om det sällan blir som jag tänkt mig. Men hur hade jag tänkt mig min resa?

Eftersom jag ännu inte riktigt vet om jag ger upp min dröm om ”Sverige Runt” i ett svep, kan jag inte riktigt avslöja allt som jag hade tänkt mig. Dels eftersom jag kanske vill och kan i framtiden testa på min ursprungliga idé igen, och dels utifrån att det är min dröm och således något för mig ömtåligt. Konsten att komma på utmaningar känns för min del inte allt för svår, men att hantera hur andra människor tycker och tänker kring min idé är lite klurigare.  För hur det än är så är jag inte mer än människa och således påverkas jag både frivilligt och ofrivilligt av andra människors tyckande och tänkande om mina målsättningar. Vilket för det mesta är åt det positiva eftersom det är tämligen enkelt att förbise potentiella risker utifrån oerfarenhet eller viljan att genomföra något som är lite ovanligt. Efter mina två utmaningar har jag i alla fall lärt mig att sikta högt för då kommer jag betydligt längre än när jag inte ens vågar drömma.
Förra årets utmaning blev inte riktigt som jag hade tänkt mig utifrån ett vägvalsperspektiv. Jag inledde resan med att ta mig söderut mot Smygehuk, därefter hade jag egentligen ett annat vägval än den genväg jag tog via Degeberga och upp till Kristianstad. Min grundidé har vilat i att följa kustkanten så mycket som möjligt och på så vis borde jag egentligen ha tagit mig ner söderut via kusten och således passerat Malmö – Trelleborg – Smygehuk – Ystad – Österlen – Kivik och så småningom kommit upp vid Åhus för att göra en avstickare till Kristianstad och sen tillbaka till Sölvesborg och därefter ta siktet på Karlskrona och vidare upp mot Kalmar. En etapp som jag fick tänka om kring eftersom jag hade ett datum där jag helt enkelt var tvungen att åka från Gävle till Karlstad för en examination. Om jag inte haft den begränsningen hade jag mest troligt valt att vara lite mer plikttrogen och följt kusten.
Mycket utav de utmaningar jag genomfört handlar om att kompromissa med sig själv när det kommer till vägval, vilken väg finns det möjlighet till kaffe på? Eller -vilken väg kommer jag att överleva på (E4:an gick som oftast bort)? – Vilken väg är kortast, smidigast, alternativt ger möjlighet till en lanthandel? På så vis har det för mig ofta blivit att jag gjort en grovplanering hemma innan jag gett mig iväg för att sedan finputsa vägvalet allt eftersom vad som fungerar här och nu längs med vägen. Jag antar dock att det är individuellt hur planeringen sker, en del kanske tycker om att planera allt i detalj medan andra inte planerar alls eller kanske gör som jag?

torsdag 4 januari 2018

”Beep, beep”, Star wars och ett annorlunda perspektiv

Inte sällan tänker jag på mina utmaningar som en mental berg-och dalbana, där dagarna kommer och går och där varje timme av den vakna tiden erbjuder en mängd av intryck. Intryck som både ger dippar, saknad, hemlängtan och sorg men också glädje, nyfikenhet och livslust. I och med att min resa i stora delar varit i ensamhet kändes det både kul och spännande men samtidigt tvivlande när jag tog mig an Kungsleden. En led som jag hörde talas om redan i Sörmjöle när jag besökte David och Birgitta där jag fick många värdefulla tips inför just Kungsleden. Vilket både oroade mig men som även väckte en viss nyfikenhet, hur mycket folk är det egentligen som vandrar Kungsleden? – Många är mitt svar… Vilket gjorde resan lite kämpigare, att gå från ensamheten till civilisation kan bli lite förvirrande ibland.
Mentalt hjälpte det mig väldigt mycket när Malin kom ut vid Kebnekaise och gjorde mig sällskap i några dagar, allting blev mycket roligare i och med att jag hade någon att dela upplevelserna med samtidigt blev det åter tungt när Malin senare åkte hem. Som tur var sprang jag på Jan från Tyskland tämligen kort därpå och på något sätt slog vi följe efter Kvikkjokk ner till Hemavan. Något som vi båda blev funderade över men samtidigt ganska eniga om var att vi inte hade tacklat resten av Kungsleden så snabbt och bra som vi gjorde tillsammans om vi hade gått var för sig. Samtidigt hade det känts både lustigt och olustigt att hålla samma tempo och dagsetapper men inte pratat med varandra.
Även om sällskap infinner sig finns både tystnaden och även en del ”snackestunder”, i Malins sällskap införde vi lite ”wohoo” utrop med jämna mellanrum vilket blev tämligen associerat med bland annat hängbroar eller andra avvikelser så som stugor, vägar eller andra positiva intryck längs vår färd. Vilket lyfte en annars ganska gnetande och stretande etapp. Ihop med Jan blev spångar och träplankor associerade med ”planks!!...woho!!!”… därefter blev varje lerpöl, våtmarker, eller myggnäste och i princip allt tänkbart motstånd (och ibland bara på skoj) benämnt med ”niiiarrrrrghhhgh!!!!!”… eller ”ditiodiotdio” i våra försök till att efterlikna diverse Star Wars-karkatärer. Vilket gick lite sisådär beroende på tonläge och om vi hade en dipp eller två. Vid lättare passager och då tiden samt distansen rusade iväg blev det istället ett spontant ”beep-beep” från Roadrunner. Även om en dipp infinner sig kan dessa små enkla uttryck ge den där lilla extra energin för att komma ur dippen eller göra att orken finns för att nå dagens mål.
I fjällen kände i alla fall jag att de intryck som jag fick under dagarna blev så mäktiga och starka samt otroligt obeskrivliga, och att vid sådana tillfällen ge uttryck för ett ”woho” eller ”beep-beep” kan ge helt nya perspektiv till den kamp jag gett mig in i. Att bryta en tystnad med ”niiiaarrrgghhhghh!!!!” kan få vem som helst att vika sig dubbel av skratt när regnet öser ner och dimman tätnar omkring en. På något vis tror jag, men det är bara min tanke, att ett annorlunda perspektiv till det vanliga och vardagliga kan även bistå till en enkelhet som gör det svåra mycket mer möjligt. Jag vågade tänka en annorlunda tanke, om att ta mig för egen maskin genom Sverige, och det gick, på samma sätt som jag numera vet, att Sverige runt på 100 dagar eller mindre är möjligt om tanken bara vågas tänkas.

tisdag 2 januari 2018

Mat – vad har jag ätit

Det händer titt som tätt att jag får frågan om vad jag äter ute på mina utmaningar, och mitt direkta och mest spontana svar blir oftast ”mat”. Ett svar som inte alltid kanske är tillräckligt utförligt men som likväl besvarar frågan. Jag har ofta fått frågan om jag äter torkad mat, räknar kalorier eller likande vilket jag sällan gjort eftersom jag inte burit med mig något eget kök, inte för ens efter Haparanda vill säga. Därtill känns räknandet av kalorier som en djungel i sig vilket gör att jag förlitar mig på vad min egen kropp vill ha.
Förra året blev det en större mängd pizzor, mackor, samt coca-cola och kaffe samt mängder av kakor och godis. Under årets utmaning infann sig sällan pizza-suget dock blev det några få hamburgare-tallrikar när tillfälle fanns, alternativt Sibyllas köttbullar. I år letade jag betydligt mycket mer efter lunchställen som serverade husmanskost, i nödfall bar jag med mig lite bröd och tubpålägg men jag hade sällan någon längtan till att inmundiga detta. På något sätt kändes det som jag förätit mig på detta för en lång tid framöver, även nu i skrivandets stund känner jag ingen längtan efter mackor.
Något jag däremot kunde gå och dagdrömma om var hemlagade och gräddiga såser, potatisgratäng (som Ann lovande och höll sitt löfte att jag skulle få när jag kom tillbaka till Skåne) eller potatismos. Detta infann sig dock tämligen sällan och jag åt ofta någon form av yoghurt till frukost, samt en påse gifflar eller två. Något som blev nytt för mig i år att prova blev faktiskt jordgubbskräm vilket fick fungera utan mjölk. Jag provade också olika sorters knäckebröd samt utforskade jag mer frukter och melon blev till en favorit, likaså äpple, päron eller något annat söt och läskande. Godis blev det återigen en del, men inte alls i den mängd som förra året och inte blev det samma coca-cola intag hellre. Däremot på restauranger blev det gärna en trocadero att avnjuta till maten och på landsvägen blev det en större mängd vatten. Kaffet kan jag förstås inte riktigt klara mig utan…
Vad jag noterade i år var att mitt matintag inte har varit speciellt stort, suget efter mat har på större delen av resan inte känts speciellt påträngande. Däremot i fjällen eller efter Kungsleden kändes hungern mycket mer påtaglig. Vilket kan bero på både mer kyla och mer påfrestning då jag efter Karesuando tog min packning på ryggen. Efter Haparanda när jag hade tillgång till mitt Trangia-kök blev det att prova frystorkad mat, men jag lärde mig ganska snabbt att min mage inte riktigt uppskattade detta matintag. Köket var dock en stor tillgång utifrån att jag kunde tillaga min egen havregrynsgröt, med dubbelportion (eller trippel) på morgonkvisten blev det plötsligt lättare att avverka en längre distans tidigare på dagen än väntat. Mina rutiner förändrades igen (vilket de ofta gör under längre utmaningar, sällan är något statiskt och jag får ofta anpassa mig efter förändrade förutsättningar) och mina måltider blev en större portion gröt på morgonen och små godis/kakor/müsli under dagen för att på kvällen äta nästa stora portion när väl tältet var rest. 

När jag kom ut på Nordkalottleden lärde jag mig snabbt att jag egentligen bara behöver vatten för att klara mina dagar. Vatten till gröten eller till knorr-soppor fungerar fint samt bra när jag behöver diska/tvätta eller koka kaffe. Efter att jag träffat på Jan från Tyskland fick jag ännu fler nya sätt att se på möjliga maträtter, dels hade han med sig mycket pulvermos som var rätt gott att äta utan något speciellt till. Eller snabbmakaroner blandat med knorr-soppor eller ketchup. Fördelen längs Kungsleden är att det finns möjlighet att inhandla mat vid nästintill samtliga stugor, dock till ett dyrare pris. På frågan om vad jag äter på mina utmaningar kan mitt svar således se väldigt olika ut beroende på var jag har befunnit mig och vilka tillgångar jag haft. Att plocka mogna hjortron och blåbär att ha på knäckebrödet är inte alldeles tokigt, även om jag än en gång ätit och druckit lite väl mycket godis och läskeblask. Blir kanske en bättring till nästa gång? – men ”det ska va gött å leva annars kan det kvitta!”