On the run

Jag vaknade oväntat tidigt i morse vilket resulterade i att jag snörade på mig löparskorna och gav mig ut på bygdens grusvägar. Första löpningen för min del sedan Tjörnarparen avklarades i början på december och dagens löpning blev i ett stilla lunkande och i ett totalt mörker som infiltrerades av ett regndis och lite röda lampor här och där. Jag har inte varit ute och sprungit de senaste veckorna även om jag tänkt på löpning och utmaningar så gott som varje dag (och en del nätter). Min vänstra fot tog lite väl mycket stryk av all lera som infann sig på Tjörnarparen vilket gjort att jag valt att inte ge mig ut i löparskorna förens smärtan är bortblåst. Nu blev det inte riktigt så, men dagens löpning erbjöd en tämligen låg smärtfrekvens och med ett lugnt vobblande tempo kändes det som en bra start på dagen. Gårdagen bjöd på en spännande filmvisning på Grand hotell i Mölle där Kullamannen visade filmer från årets Kullamannen tävling. Jag får erkänna att inspirationen som infann sig utav filmerna kan ha bidragit till morgonens löprunda. Tänk, snart ett nytt år och snart nog även ett nytt Kullamannen att se fram emot och därtill ett år med fler utmaningar. 

Nytt år brukar för mig inkludera sammanställningar av tidigare års resultat i distans och tider för att sätta nya mål inför kommande år. Dock känns det annorlunda inför kommande år 2019, dels kan jag inte avrunda året med ett Sylvesterlopp i Helsingborg som jag de senaste åren har lyckats få till en smärre tradition, och dels känns det som att år 2019 kan vara ett år med de bästa förutsättningarna på länge. Förutsättningar som kan bidra till att förverkliga grunden till några av mina långsiktiga visioner och målsättningar, och förutsättningar som kan göra det som för mig känns omöjligt till att bli just möjligt. År 2019 kommer förhoppningsvis erbjuda inte bara en men kanske två eller tre nya utmaningar som samtliga blir en del av min egen förberedelse inför kommande Kullamannen och inför fler oanade lopp (Tjörnarparen var i allra högsta grad oanad). Mina målsättningar inför kommande år ser således lite annorlunda ut i jämförelse med tidigare år, därtill har jag nu förutsättningar (både ekonomiskt och tid) till att ägna mig åt förberedelse och testande av utrustning (vilket jag inför tidigare utmaningar inte riktigt ägnat någon större tankeverksamhet åt).

I pannlampans sken känns det nästan som att den vita mossan på träden får en reflexliknande funktion, jag får erkänna att jag är väldigt svag för tidiga morgonlöpningar och för att utforska lite nya grusvägar. På morgonens runda provade jag att variera mitt vägval i syfte att undvika att springa på skogens alla dovhjortar. Lyckligtvis mötte jag endast två och jag lyckades nog skramla tillräckligt mycket för att de skulle lunka iväg utan att bli skrämda. Nackdelen med dagens runda är att den blev något kortare än vad jag väntat mig, nästan en kilometer kortare vilket gör att jag får öka på kommande dagars distanser. När det nu återstår cirka två dagar till det nya året blir min korta målsättning att lyckats runda av året med en rund och jämn siffra i årets löparstatistik. Min förhoppning är att kunna uppdatera bloggen mer intensivt (kanske en gång i veckan varje fall) under kommande fyra månader. I syfte att lyckats skapa struktur i mina förberedelser inför kommande utmaningar. Utrustningen kommer jag fin justera under dessa månader samt även göra testlöpningar som kommer inkludera en del av de utmaningar jag hade som mål att utforska i år (vilket livet i allmänhet satte stopp för). Utöver det hoppas jag kunna logga in och strukturera upp all den träning (både mental och fysisk) som tar en början redan i kommande vecka och som jag hoppas kunna göra skillnad i upplevelsen av en utmaning eller två. Men mer om det i framtida inlägg... 

Tjörnarparen 50 km

Årets förmodligen sista tävling är förbi, efter tips tidigare i år från Mariana om Tjörnarparen i Tjörnap passade jag på för några veckor sedan att anmäla mig. Jag visste inte då att det skulle bli en av årets roligaste dagar i mina löparskor. Resan ner till Tjörnarparen började för min del redan i fredagskväll då Toru kom förbi och hämtade upp mig längs vägen. Toru hade fixat ett dubbelrum som vi delade på hotell Stiftgården i Åkersberg vid Höör. Även om det inte är någon lång resväg för min del ner till Höör kändes det skönt att kunna åka ner kvällen innan och bara ta det lugnt. Väl i Höör passade vi på att hitta kvällsmat som intog en pizza-form, vilket inte var en helt fel uppladdning. När vi kom tillbaka till hotellet hann vi vara med några minuter på genomgång/frågestund inför loppet, rätt trevligt och informationsrik tillställning.

Lördag morgon introducerade sig och kan en morgon med hotellfrukost bli bättre än bäst? Jag valde att springa loppet med i princip samma utrustning som Kullamannen, minus mat/energi samt valde jag mina inov terra skor istället för salomonskorna. Således var packningen ett mindre problem att lösa på morgonkvisten. Efter två koppar kaffe var det äntligen dags att bege sig mot starten...

Väl i Tjörnarp hittade vi Mariana i startfållan, och nog var vi allt taggade och laddade inför vad som komma skall under dagen. Efter att ha hittat våra GPS-trackster samt tidsplupparna gjorde vi oss redo inför en mycket spännande dag. Vad vi dock inte visste var att efter några ynka kilometer skulle himlen öppna sig och vi fick spendera resten av dagen i konstant spöregn som ledde till att stigarna blev än mer leriga ju längre vi var ute.

Trots mängden regn lyckades vi hålla humöret uppe och fick oss några goda skratt längs vägen. Lena Philipssons låt "det gör ont" och Carolas "fångad av en stormvind" avverkades tillsammans med "hooked on a feelin" på öppna kalhyggen med oanad motvind och på sliriga och leriga nerförsbackar.

Roligt, roligare och roligast... En bättre lördag går verkligen inte att få. 

Efter några mils löpning kom vi fram till tävlingens monsterbacke, brant och lerig samt det ställe där man verkligen inte vill tappa fotfästet. Med ett steg i taget lyckades vi även bemästra denna utmaning och såg fram emot lite lättare löpning. 

Dock dök en ny och brantare backe upp men även den lyckades vi bemästra med bravur.

Efter sista depån blev det dags för att introducera reflexvästar och pannlampor, och så småningom kom mörkret och gjorde oss sällskap.

Väl i mål efter cirka 8 timmar och 5 minuter i spöregn kom vi till mål där det vankades hembakade kakor, mössor och en osande träbit. Samt infann sig mackor på löpande band i församlingshemmet vilket gjorde susen för en blöt och trött kropp. En varm dusch senare och kroppen piggnade till lite extra även om stelheten kom på kommando. 

Efter att jag sagt hejdå till Mariana och därtill fått på mig torra kläder begav jag mig tillbaka till målområdet för att vänta in Toru som fortfarande krigade på i mörkret. Han skulle springa 50 miles eller 80 kilometer vilket är en hedersvärd distans i gårdagens påfrestande väderlek. Efter cirka 10 timmar kom Toru i mål och såg trött och blöt men väldigt glad ut, hans fjärde Tjörnarparen var avklarad. Efter lite återhämtning blev det en sen hemfärd och Toru släppte av mig lagom till att mina ögonlock började bli allt tyngre och tyngre. Jag får erkänna att sängen sällan varit så god att sova i som efter gårdagens strapatser. 

Trötta men framförallt blötta fötter påminner lite om landsvägslivet, eller rättare sagt mina tidigare strapatser på nordkalottleden och kungsleden. Dagens fötter påminner ännu mer om tiden på landsvägen då jag återigen lyckats bemästra distanser utöver min förmåga. Gårdagens lärdom blev att det går och är möjligt att springa Tjörnarparen 50 km utan någon träning, dock inget att rekommendera eftersom det är betydligt roligare med lite mer möjligheter att återhämta sig snabbare. 

Kullamannen 2018

Min förberedelse inför Kullamannen började redan på torsdagen då jag tagit ledigt från mitt arbete för att kunna organisera dropboxar och få ordning på mat och ryggsäcken. Torsdagen inleddes med en rejäl sovmorgon och därefter packade jag bilen för att bege mig ut mot Höganäs. Jag fick möjligheten att sova över hos pappa och eftermiddagen spenderades till att inhandla mat samt packa och packa om dropboxarna. Maten som inhandlades i år blev en nötmix som delades upp i två små påsar, samt tre clementiner samt vindruvor i en påse (kladdigt men uppiggande) samt köpte jag druvsocker, och mini pannkakor som var stora som en munsbit. Jag inhandlade även pannkakor och Nutella för att ha lite mer "ordentlig" mat med mig samt chokladmjölk att dricka. Fredag morgon erbjöd en tidig uppstigning då klockan ringde vid 04:45 därefter blev det en snabb dusch medan pappa ordnade frukosten, klockan 05:15 var det dags att köra mot Mölle för att lämna dropboxar och äntra den buss som kör till Båstad. Väl på bussen träffade jag på Stefan Bergsten som också har utmanat Kullamannen de senaste åren. Vi pratade förbi hela bussresan och därefter blev det dags att hämta ut nummerlappar och GPS trackers, två timmars väntande blev det i Båstad innan det var dags för start och med min osannolika tur hittade jag kaffe i god tid innan start efter tips från Mr Sjögren som även gav ovärderlig information om att det vankas kaffe även i Ängelholm i år. 

I frukostsalongen där jag hittade kaffe träffade jag även på Mr Larsson som hastigast och som önskade lycka till inför kommande kamp. Efter den obligatoriska informationsgenomgången och obligatoriska "pudra näsan" besök var det dags att bege sig mot starten, väl där värmer självaste Kullamannen upp inför kommande start och nerverna och spänningen börjar göra sig påmind.

Startfållan kändes tämligen full av folk och det är lite svårt att ta in den mängd av människor som ställer sig vid startlinjen, 300+ är anmälda och det är en märklig känsla när man minns tillbaka till år 2012 års Kullamannen. När starten går håller jag sällskap med Stefan och kommer ganska snabbt in i ett bra tempo även om det känns som att startfältet startar i ett oanat snabbt tempo, väl framme vid backen vid Norrvikens trädgård är det läge att plocka av sig jackan då det denna dag är lite varmare än väntat. Leden viker av inåt skogen och när jag tar mig an en brantare backe får jag oväntat sällskap av ingen annan än Sofia Kay från Trollhättan, efter lite ordväxling väljer jag att pausa uppe på toppen då jag inväntar Stefan som utforskar skogen i närområdet. Kort därpå och efter första skogspartierna och när vi kommer ut på ännu ett asfaltsparti blir vi ifatt sprungna av ingen mindre än självaste Toru Shingai som dagen till ära springer med en spikad och gipsad tumme.  

Längs vägen hittar vi både lamor och oräkneliga kohagar, samt hittar Toru snabbt lite kompisar längs vägen (se bild ovan). Stefan, Toru och jag håller sällskap i närmare 20 kilometer innan både Stefan och Toru springer vidare i ett tempo som för mig är lite för högt. Med tanke på all min uteblivna träning är det med all rätt som jag halkar efter och det är riktigt spännande att ta sig an några kilometrar i ensamhet. Dessa första 20 kilometrar var dock ruskigt roliga och skämten haglade om vartannat vilket fick distansen att försvinna oväntat fort.

I Torekov var humöret mitt aningen deppigt eftersom benen inte ville fungera så bra som jag önskat, ryggen började protestera eftersom den inte är van vid ryggsäcken och tvivlen börjar introducera sig i pannloben. Men efter två diklofenak lättade verkligen känslan upp i kroppen och jag började logga in lite distans. Kort efter Torekov slog jag följe med tre nya löpare varav en hette Oskar och de andra två kommer jag inte riktigt ihåg namnet på. Alltid kul och spännande att träffa på nya och oväntade möten längs leden och det är kanske en av de faktorer som gör att jag verkligen uppskattar Kullamannen.

På väg ut ur Torekov infinner sig en magisk himmel och Kullaberg känns nästan påtagligt nära. 

Strax efter 30 kilometer springer jag återigen i ensamhet, springer är kanske inte rätt ordval men lunkar på det gör jag allt. Jag försöker mig på lite matematik kring distans kontra tid i förhållande till dagens första stopptid i Ängelholm. En matematik som får den allra ädlaste matteläraren att blir gråhårig då jag beräknar att när jag når Skepparkroken och klockan är 16:40 borde jag inte hinna återstående 4 kilometrar till Ängelholm innan stopptiden. I stundens motvind blåstes all logik bort i mitt tänkande då 4 kilometrar på cirka 40 minuter borde vara en ganska rimlig erövring. Nåväl pappa infinner sig inte längre än ett telefonsamtal och cirka 30 minuters bilkörning bort. Årets Kullamannen är över för mig när distansen når 47,67 kilometer. 

Besviken? Både ja och nej, med tanke på hur sommaren har varit och hur all träning har blivit ogjord inför denna utmaning får jag känna mig mer än nöjd med att veta att jag otränad kan springa 47,67 kilometer därtill kanske mer än 50 kilometer om jag bara hade haft lite mer tidsmarginal. Väl i Ängelholm kändes kroppen riktigt pigg och det fanns egentligen ingenting för mig att klaga på. Förvisso var soppan slut och det gjorde mig extra glad över mitt beslut om att ringa pappa, utan soppa hade jag haft det tuffare att fortsätta genom natten. Det utlovade kaffet fanns på plats vilket värmde en kallsjäl mer än väl, kaffe i all ära men efter kamp finns det nästan inget bättre. När GPS tracker var inlämnad och dropboxen upphämtad tog jag en första titt på Facebook och fick se att det fanns en startplats ledig till Tjörnarparen 50 km den 8/12, ett snabbt PM senare och startplatsen är min. Jag lämnade Ängelholm med vetskapen om att en ny utmaning väntar, därefter blev det hem till pappa för en snabb dusch innan jag körde till Mölle för att hämta dropbox nummer två. I Mölle möter jag stora delar av det fantastiska Kullamannen crew som gör kampen möjlig. Ovärderliga människor som verkligen gett mig en dag att minnas för många år framöver. Mr Sjögren bjöd på kaffe och Mr Larsson bjöd på lite historier innan det var dags att återigen bege sig hem för lite sömn innan lördagens Kullamannen är ett faktum. Kullamannen är för min del över för i men ännu återstår några kamper innan året är slut... 

The Mental Breakdown

Nedräkning pågår... Väckarklockan ringer 04:45 imorgon bitti och det är inte många timmar kvar till start. I skrivandes stund har ångesten lagt sig igen, när jag tror att jag har packat klart och inser att det går att finlira lite till. Båda dropboxarna justerades ikväll och just nu har jag knappt koll på vad som är i vilken låda. Jag tror dock att jag är ganska nöjd med de ändringar som jag gjort och just nu vilar mitt tvivel i om det blir rätt klädval imorgon. På Kullamannens hemsida (Kullamannen.com) finns en länk till gps spårningen:
http://kullamannen2018.legendstracking.com/

I ovanstående länk är det möjligt att följa alla pluppar från start till mål för de som springer 100 miles, för min egen del kommer strategin att vara långt bak i startfältet och förmodligen kommer min plupp och jag vara sista pluppen på kartan. Min första målsättning är att vara i Ängelholm ca 16-16:30, om det är möjligt återstår att se. 

Packningskaos utan dess like, packa och packa om och packa ner och packa upp... Ett evighetsarbete att lyckas organisera två dropboxar. I grunden är det tämligen enkelt ju mindre grejer dess lättare men för en långsam löpare som mig behöver jag lite extra kläder för att kunna motstå kyla och vind. Vilket skapar ett packningskaos utan någon som helst struktur...

Intyg och bussbiljetter fixade, nu återstår en bra natts sömn och sedan lite frukost innan årets största utmaning är igång. Kläderna inför morgondagens kamp är redo för påtagning dock fortfarande velig angående den slutliga klädvalet... 

Hittade i mitt letande efter kläder min allra första Kullamannen tröja, lysande gul men dock får den allt lov att stanna hemma... Hujedamig nu är det allt nära... 

Vad blir det för kläder?

Jag laddar upp inför Kullamannen på mitt gamla vanliga vis som är att titta på tv-serien Kullamannen som finns tillgänglig på SVTplay. Där hittade jag en fin bild på Leif Liljeroth som spelade Dr. Miller i Kullamannen, en bild som jag förra sommaren gjorde ett försök till en imitation av när jag lämnade Nordkalottleden. En bild säger mer än tusen ord om hur ens humor förändras efter närmare 80+ dagar ute på landsvägen, får erkänna att jag faktiskt kan konsten att roa mig själv ganska bra. Utan att ha tillgång till en referensbild får jag nog erkänna att mitt försök till imitation blev ganska skapligt?

Inför stundande Kullamannen infinner sig fortfarande lite frågetecken att räta ut, ett sådant är vad det blir för klädesval i mötet med berget. I mina försöka att strukturera upp vad jag kan tänkas behöva så uppkommer följande lista:

• Underkläder
• Kullamannen tröja - funktionströja långarmad
• Windstopper - Craft underställströja (t-shirt)
• Windstopper - Craft underställsbyxa (långbyxa)
• RonHill trackster långbyxor
• Löparstrumpor med lite förstärkning
• Skor blir mina tidigare inköpta Salomon skor samt ett äldre par Icebugskor
• Valet och kvalet när det kommer till kompression för vaderna
• Knästöd 2 st
• Löparjacka - eventuellt fodrad alternativt vind/regnjacka 
• Eventuellt tjockare underställströja
• Kullamannen keps
• Eventuellt mössa/handskar beroende på väder och eventuell kyla

Även om väderprognoserna ser bra ut inför kommande helg känner jag mig lite osäker i hur jag ska tänka kring klädesval. Långbyxor känns givet för min egen del eftersom vindarna från sundet kan vara kyliga. Men förövrigt känns det svårt eftersom jag inte riktigt känner mig bekväm med vad som kan vara lagom. I år blir det i alla fall fokus på att försöka hålla mig torr och varm samt relativt mätt under den tid som jag kommer kämpa. Frågan som jag allt mer oroar mig för är hur långt kommer jag i år och kommer jag klara av stopptiden i Ängelholm? Bjuder på en bild från Torneträsk från sommaren 2017, då kom jag betydligt mycket längre än vad jag själv trodde var möjligt och jag undrar om jag nu inför stundande helg kommer att kunna överraska mig själv igen?

Ryggsäck – vad bär jag med mig?

I årets möte med Kullamannen kommer jag att använda mig av en Salomon ADV skin 12 set ryggsäck och har i min packning hämtat inspiration från Lucy Bartholomew´s youtube-klipp ”Packing your Mandatory gear” när det kommer till vad jag vill bära med mig. Jag väljer att packa näst intill allt som jag bär med mig i zip-påsar eftersom jag tycker de är riktigt smidiga och möjliga att använda flertalet gånger om. Eftersom ryggsäcken inte är vattentät känns det som ett rimligt alternativ för att skydda innehållet från både regn och svett. Min egen erfarenhet har introducerat insikten om att jag oftast bär med mig alldeles för mycket och det är sällan (läsa aldrig) som jag faktiskt burit med mig för lite attiraljer på Kullamannen. I år kommer jag således fokusera på att försöka få ner vikten så mycket som möjligt utan att jag för den delen tar onödiga risker. Om jag hade varit en snabb löpare hade jag förmodligen kunnat rens ur väskan ännu mer, dock är jag tämligen långsam och det kräver lite mer av mig både sett till energi och till klädesplagg. 

I ryggsäcken börjar jag med min första påse (den som är blå) som inkluderar långkalsonger och en långärmad tröja (i brist på thermokläder så tar jag det som finns hemma). Jag funderar på om det är aktuellt att packa ner en extra påse med en tjocktröja (den svarta påsen) men det beror lite på hur vädret blir på fredag morgon. I min andra påse packar jag ner första hjälpen (den översta påsen) sakerna som jag förhoppningsvis inte kommer att använda men som för mig är:

·       1 st nödfilt/värmefilt

·       1 st andningsmask

·       5 st kompresser = 1 förpacknig

·       1 hygenisk rengörings trasa

·       2 st plåster

·       2 st skavsårsplåster

·       1 st rulle kirugisk tejp

·       1 batteri m. 1 m sporttejp

·       4 st Panodil + 6 st Diklofenak

·       1 st visselpipa 

Jag packar också en liten påse med toalettpapper eftersom jag lärt mig att nöden visar ingen hänsyn ute på stigarna. Utöver detta tänker jag ta med mig 2 till 4 vattenflaskor på 0,5 liter styck, därtill kommer vikten för mat som jag i skrivandets stund inte riktigt har koll på. Regnkläderna som syns längst ner i bild kommer också att finnas med, kanske startar jag med jackan på för att undkomma all eventuell kyla från vinden som blåser in från sundet. Kanske blir det så att regnbyxorna åker på efter Ängelholm då nattens kyla gör sig påmind. Min största fiende är (förutom mina egna tvivel) den kyla som jag tror kan komma att göra mig sällskap. Kyla är inte min starka sida men samtidigt ska det bli en spännande utmaning att möta Kullamannen i år igen... 

Sista repetitionen

Efter en förmiddag med takmålning och ett höstrusk väder som bjöd på årets första snö kändes det som en utmärkt idé att dra till Kullaberg för att testa min bundsförvant från sommaren 2017 = regn/vindjackan inför kommande helg. Jag tog mig lite ledigt i lördags och körde till Kullaberg, dock upphörde regnet och vinden mojnade innan jag klev ur bilen och det kändes ack så snöpligt. Men Kullaberg äro Kullaberg och det blev en kortare löprunda med lite magiska vyer. 

Jag fick även möjligheten att studera några kor på kortare avstånd än önskat, vilket gjorde mig påmind om Kullamannen år 2015 när tjuren låg och sov vid grindhålet ut ur hagen. Samt påmindes jag om hur hala "landminor" kan vara och hur svårt det kommer att bli för att undvika dessa "minor" när mörkret har tilltagit.

Blev lite konfunderad över vad det är för kor jag stötte på eftersom jag inte riktigt har sett denna typ av komodell tidigare. Lite för små för att vara "vanliga kor" samtidigt som de är svart/vita istället för ljusbruna. Förmodligen en annan version av Highland cattle korna som tidigare strövat runt på Kullaberg.

Som vanligt bjöd Kullaberg på lite magiska vyer, min runda blev aningen kortare än väntat men samtidigt kände jag mig rätt nöjd med att inte utforska för mycket av stigarna i förväg. Känns lite som att det både blir roligare och mer utmanande om jag inte kan stigarna innan jag startar. Fortfarande är jag mycket osäker på om jag tar mig så långt som till Kullaberg i år, kylan som kommit in de senaste dagarna är ett orosmoment för min del men jag håller tummarna för att vädrets makter är med på Kullamannen. Längtar nästan tills det är över för i år så min årliga nervositet inför Kullamannen kan upphöra... 

Dropbox

Mindre än veckan kvar till start på Kullamannen och jag funderar fortfarande på vad en dropbox kan innehålla, inte för mycket och inte för lite samt vore det önskvärt om jag kunde hitta allting snabbt och lätt när jag väl behöver det. Kullamannens riktlinjer kring obligatorisk utrustning är ganska lätt att följa, det mesta känns som att jag redan har i min ägo och behöver således inte komplettera allt för mycket. 

Tänker mig att Dropbox 1 som finns i Ängelholm/Råbocka kommer att innehålla följande:

·       Stavar (på grund av att knäna kommer att lägga av ihöjd med Jonstorp)

·       Extra vattenflaska

·       Torr tröja (beroende på väder kommer den eventuellt infinna sig i ryggsäcken från start)

·       Torra strumpor (två varianter utifall att skavsår är på gång)

·       Extra nödfilt/extra nödkit för ryggsäcken

·       Första hjälpen kit

·       Mössa/vantar/buff/scarfs

·       Tandborste/tandkräm

·       Extra ficklampa + extra batteri

·       Mat inför etappen Ängelholm - Mölle

Dropbox 2 infinner sig i Mölle och kommer fungera som dropbox för de tre varven på Kullaberg:

·       Extra skor – Icebug med ståldubb

·       Extra strumpor - 3 par

·       Extra tjocktröja

·       Extra kortärmad tröja

·       Extra regnbyxor

·       Mössa/vantar/buff/scarfs

·       Extra nödfilt/extra nödkit för ryggsäcken

·       Voltaren/kylkräm och vaselin

·       Tandborste/tandkräm

·        Salt/toapapper/extra tejp

I skrivandets stund har jag ännu inte våndats färdigt angående hur den slutgiltiga packningen blir, men efter 3 timmars kämpande igår kväll känns det som att jag snart inte kan bli mer redo för start (sett till attiraljer) än vad jag är just nu. Det återstår att byta ut lapparna på boxarna och att köpa in den mat som blir min kompanjon under loppet. När det kommer till mat tänker jag i år lite annorlunda än förra året eftersom jag inser att det jag behöver ha är mat för max 50 kilometer per laddning. Det vill säga från start till Ängelholm, ladda på med mat där i matstationen samt ladda ryggsäcken från dropboxen. Därefter blir nästa påfyllning i Mölle efter ytterligare 50 kilometer och där blir det snarlik strategi som i Ängelholm, och varv två till tre blir lite lättare i matväg eftersom varven är cirka 22 kilometer. Mitt störta bekymmer är egentligen att nå Ängelholm innan stopptiden, och därefter vet jag inte alls vad jag har att förvänta mig i hur lång distans som jag kommer att klara av i år. Men som tur är får jag snart reda på svaret… 

Nedräkning pågår...

En del saker kan det finnas en mening eller lärdom i att förhålla sig relativt realistisk till, årets Kullamannen är för mig en sådan sak som jag tänker mig kan vara ganska bra att inte ha för höga förhoppningar om. Jag har alldeles för lite kilometrar i kroppen samtidigt känner jag en stor tillit i att min kropp klarar av så mycket mer än vad jag tror och förutsätter. Eftersom Kullamannen är knappa två veckor bort så känner jag mig lite mer intresserad av att påbörja nedräkningen till nästa års Kullamannen. Anmälan för år 2019 öppnar måndagen efter årets utmaning det vill säga den 5/11 vilket jag ser fram emot på fler sätt än till årets Kullamannen. Nästa år kommer förhoppningsvis att kunna erbjuda en bra och grundläggande träning som bland annat inkluderar mycket transportlöpning. Nästa år kommer förhoppningsvis insidan av min stuga vara färdigrenoverad vilket öppnar upp för mer fritid i form av löpning och utmaningar. Dels är det kanske dags att börja fundera på att möjliggöra de små utmaningar som jag skulle ha gjort i somras men fått skjuta fram, dels kan det finns möjlighet att faktiskt avsluta Sverige runt utmaningen. På så vis också kunna förbereda mig bättre inför nästa års Kullamannen, jag har ju trots allt 373 dagar på mig att förbereda mig...

Att redan nu börja spekulera och fundera kring nästa års Kullamannen kan vara lite vanskligt eftersom risken att ge upp eller kasta in handduken tidigare än väntat på årets Kullamannen kanske kan blir större. Samtidigt känner jag på något sätt att årets kamp vilar i väldigt mycket pannben och i väldigt lite träning. Renoveringen av stugan tar betydligt mycket längre tid än jag väntat mig och "flaskduscha" fungerar inte lika bra hemma på tomten som ute på en landsvägsutmaning. Jag uppskattar förvisso möjligheten att "pudra näsan" under bar himmel igen men det kanske inte alltid är så praktiskt som önskvärt. I skrivandets stund har bristen på tid till löpning efter jobb gjort att löpningen och träningen fått stå tillbaka även om jag verkligen önskar att jag inom kort kommer kunna vända på prioriteringen. På något sätt känns det viktigare att få igång ett fungerande badrum, kök och kanske ett sovrum också, resterande delar av stugan kan prioriteras i den mån det går.

Jag testade på att möta Kullaberg lite för två helger sedan och det kändes fantastiskt att hitta ut på berget igen, dock lite smått förvånad över hur lätt jag fortfarande har för att faktiskt tappa bort mig på Kullaberg. Tog cirka en kilometer och därefter var jag vilse på Kullaberg, jag lyckades dock springa på en skock får som gömde sig bakom granskogen och ljuden från deras bräckande fick mig att hoppa högt innan jag kunde ana vad det var som åstadkom dessa läten. Jag fick även prova på att ge ofrivilligt blodprov då björnbärssnåren testade min huds elastiska förmåga, kändes sådär trevligt att plocka bort taggar ur benen vid hemkomsten.

Tror att det var ungefär här som jag tappade bort mig helt, fel val av stig resulterade i några kilometers trampande i björnbärssnåren. Blir mest troligt en helg på Kullaberg även kommande helg, funderar på att kanske bege mig dit redan på fredag kväll för en kvällsrunda som kanske också kan erbjuda en morgonrunda om jag hittar en bra lösning. Får erkänna att jag längtar ruskigt mycket till Kullaberg igen även om årets Kullamannen kommer bli en skräckblandad förtjusning.

Kullamannen is in da hood

Inte många dagar kvar till start... Kullamannen smyger sig närmare och närmare vilket får mig att känna mig lyckligt omedveten om alla farhågor som kommer att introducera sig under kommande veckor. Jag vet var mina svagheter finns i kampen mot Kullamannen, svaga knän som kanske uthärdar 60+ kilometer, svårigheterna med att äta efter 12 timmars krigande, ångesten över att ännu en gång ställa sig på startlinjen och invänta mötet med sitt egna motstånd. På något vis tror jag för min del att kampen består i att bemästra just det egna motståndet. Känns lite som att jag står inför en ny landsvägsutmaning där jag återigen inte fått ihop alla pusselbitar i livet som skapar möjligheten till förberedelse. En känsla som gör att jag känner mig ganska lugn även om jag egentligen kanske borde känna en större panik, men två - tre veckor på landsvägen brukar vara den tid som avgör hur fortsättningen på utmaningen blir och egentligen brukar första veckan avslöja ganska mycket om kroppens förmåga att anpassa sig. Med 1 1/2 vecka kvar till Kullamannen borde jag kunna förbereda mig tämligen väl inför stundande kamp även om jag borde ha många fler mil i kroppen.

Årets kullamannen blir för mig ännu en utmaning där målsättningen är att "bara" ta mig i mål, vilket innebär att mina delmål kommer att fokuseras på att bemästra stopptiderna. Starten går från Båstad kl. 09:00 och åtta timmar senare är första stopptiden i Ängelholm kl. 17:00, därefter är nästa stopptid i Mölle ett dygn senare. Med en maxtid på 36 timmar och en distans på någonstans omkring 161+ km känns det som en obeskrivligt stor utmaning i år. Förra året bjöd på 72 kilometer för min del efter 12 timmar och 38 minuters kämpande, vilket blev ett oväntat personbästa i distans. Vad som förvånade mig mest förra året var nog att jag aldrig upplevde någon riktig dipp. Förvisso hade jag trevligt sällskap nästintill hela tiden och samtidigt kändes jag mig nog ganska nöjd eftersom de 330 milen under förra sommaren fortfarande fanns i kroppen. I år blir det helt annorlunda, jag har inga 200-300 mil i kroppen, inte ens 100 mil vilket känns vemodigt. Det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt mig detta år, men å andra sidan sett så tror jag kroppen kan dra nytta av alla kilometrar jag knallat in på jobb samtidigt som jag låtit kroppen landa lite och få återhämta sig från tidigare utmaningar. 

Mentalt känner jag mig starkare och mer redo för kullamannen vilket kan vara en fördel för mig, samtidigt som jag vet av erfarenhet att en oaktsamhet och en brist på ödmjukhet kan ge ett snöpligt slut. Jag minns allt för väl Kullamannen år 2016 då det kändes lite för bra innan start men under kampen tappades all tillit till min egen förmåga. Nu i år får jag nog kämpa den tid som är kvar innan det är dags att ställa sig på startlinjen, dels för att få in några fler kilometrar under bältet samt stärka upp mina svagheter i knän och för att lära mig konsten att äta. John Dewey lär ha grundat uttrycket "Learning by doing"... Kullamannen är ett evigt lärande genom det kämpigaste görandet... The never ending story... 

Face the facts - en annan sorts självkännedom

Tufft men ack så sant, dagens fakta (eller möjligtvis sanning) är att jag i år har minimalt med distans i kroppen för att egentligen kunna utmana Kullamannen 100 miles. Jag kan knappt minnas när jag senast loggade in kilometrar i mina löparskor eller i min hemmasnickrade loggbok. När jag tittar tillbaka i loggboken (läs excel-filen) ser jag att det senaste datumet är så sent som den 22 maj och fram till dess lyckades jag få in 663.38 kilometer (räknat från första januari). Mitt distansmål för i år har således kraschat rejält samtidigt som det är evigheter sedan jag tagit mig möjligheten att ge mig ut och springa. Fördelen med att min målsättning återigen kraschat är att det inte går en dag utan att jag tänker på löpning och utmaningar. Vilket för mig blir positivt eftersom det blir så tydligt för mig vad jag vill och vad jag behöver fokusera mer på i framtiden för att nå mina mål. En annan fördel är att anledningen till min bristande träning till stora delar beror på arbete och det i sig är något som faktiskt möjliggör nya utmaningar.

i

Mina arbetstider under sommaren har varit lite varierande men arbetspassen har hamnat på allt från 12-14 timmar per pass samt har ytterligare någon timme som försvunnit till att köra till/från jobb och till att förbereda matlådor och tvättning av arbetskläder. Vilket är den största anledningen till att jag försökt prioritera sömn framför löpning i och med att jag arbetat allt från två till nio pass i rad. Fördelen med arbetet är att flertalet pass faktiskt erbjuder distanser och det är sällan jag hamnar under 15 kilometer per arbetat pass. Dessa distanser är ingenting jag skriver ner eller dokumenterar på annat sätt än att jag ibland kan titta i garmin-appen och se historiken över hur stor skillnaden blir mellan lediga dagar och arbetsdagar. Kortfattat kan jag nu i efterhand summera de senaste tre månadernas arbete till att vara tre månader  med 204 - 243 arbetade timmar per månad. För mig är detta tämligen personbästa i antalet arbetade timmar per månad, samtidigt som jag tänker att mina arbetstimmar från och med oktober kommer landa på mer rimliga 160 timmar/månad = mer tid till löpning, träning och återhämtning (samt till plugg och lite renovering också). I all flyttröra lyckades jag hitta ett av få bilder från min första nummerlapp någonsin och mina första 5km på Norrmejeriloppet i Luleå. 

Summan av kardemumman är så enkel som att jag faktiskt inser att det är möjligt att göra väldigt mycket på en begränsad tid, samtidigt som jag inser hur jag prioriterar bort löpningen som blir till en paradoxal tanksfnurra eftersom jag inte kan sluta fundera och planera för löpning. På måndag är det knappt en månad kvar till Kullamannen och jag känner mig allt annat än redo. I nästa vecka kanske stugan blir med ett fungerande badrum och förhoppningsvis ett fungerande kök samt kanske ett av fyra möjliga rum blir tapetserat. Det i sig skapar möjligheten att bringa ordning ur kaos och det i sig borde kunna ge en frihet som möjliggör löpning. Årets Kullamannen kommer att bli min tuffaste utmaning på länge, en kamp som jag ser fram emot samtidigt som jag fruktar allt mer för att jag kanske inte har den viljan som jag vet att jag lär behöva där och då. En vilja av stål men till vilket syfte? … En fråga jag får klura på tills dess att jag får nuvarande förkylningen att lätta och jag kan snöra på mig löparskorna igen. Bussbiljetten är dock bokad... En månad kvar ...