torsdag 29 december 2016

Några få kilometer

Jag lyckades med konststycket att snöra på mig löparskorna efter praktiken idag och fick in några kilometrar till i benen. Känslan i kroppen kändes mycket bättre än väntat och benen kändes näst intill fjäderlätta, stunder som nu får mig att tvivla på förkylningskänslan som kommer och går. Dock återstår helgens utmaning... Förmodligen tvivlar jag kanske inte riktigt lika mycket efter helgen, men med ett nytt år på intåg vankas nya möjligheter. Jag sitter i skrivandets stund med en inlämning i idrottspsykologi som bland annat berör mentalträning, målsättningar, prestationer och avspänning samt dess olika fördelar kontra nackdelar. En del av det som jag läser berör motivation och den egna motivationen hos individen som utövar idrotten för att nå en framgång, dock blir jag aningen konfunderad eftersom för mig personligen kan jag tänka mig att motivation är en sak och att vilja är något helt annat. Mycket utav det jag nu läser sätter jag i perspektiv till sommarens utmaning, vid flertalet tillfällen var min motivation väldigt låg och näst intill obefintlig till fortsätta gå, medan min vilja att nå söderut var starkare och blev min morot för att fortsätta traskandet. Mmm... blir mycket funderande när kurslitteratur läses, förmodligen på både gott och ont även om jag mest upplever det som gott då jag förhoppningsvis kan hitta rätt metod för att kunna identifiera viljan.

onsdag 28 december 2016

Tre dagar kvar...

Mmm... tre dagar kvar tills året är slut, men innan dess har några strandpromenader promenerats och tidigare idag fick jag ett säl(l)skap i form av tiotalet sälar som inte rörde en fena för min närvaro. Jag passade på att studera blåsandets krafter efter de pustiga vindarna häromdagen, rätt häftigt att se vilka tång-berg det kan byggas upp med hjälp av vind och vatten.
Tång som bildar vallar som är nästan i axelhöjd på mig själv känns tämligen mäktigt att beskåda, ännu mäktigare är att se hur dessa vallar på mindre än ett dygn består av enstaka tångruskor lite här och var på stranden. Naturens krafter är rätt häftiga trots den isande vinden...
En inlämningsuppgift har lyckats bli klar idag, och nu sitter jag och knapprar lite på den andra uppgiften för att kunna hålla lite ledigt i helgen. Ledighet som förmodligen spenderas till att läsa och fundera, och läsa lite till samt en ledighet i form av 10 km löpning. Nytt år ger nya möjligheter, men om nästa års möjligheter ska kunna införlivas kommer min kilometersamling behöva föröka sig ganska drastiskt. I skrivandets stund är det aningen klurigt att lista ut hur de kommande 157 dagarna ska te sig ut för att kunna infinna känslan av att vara så ultimat förbered som det bara går att vara både mentalt och fysiskt. Därtill behöver jag klura ut det jag misslyckades medunder sommarens utmaning, det vill säga att hitta ett korrekt sätt att lyckas fånga förändringen så att den blir praktiskt mätbar....Mmm... mycket funderingar återstår...

tisdag 27 december 2016

En mysig helg

När ledighet infinner sig på agendan finns det inte mycket som känns bättre än lite skogslöpning, lyckades med två kortare rundor i helgen vilket kändes allt annat är bra. Rättare sagt att snöra på mig skorna och utforska skog i löparskor kändes formidabelt men löpningen i sig kändes mer som "komochhjälpmigattdö". Förmodligen eftersom jag inte varit ute i löparskorna på olidligt lång tid, vilket gör att jag allt mer börjar fasa inför kommande helg och dess 10 kilometare. Jag får nog erkänna att en viss tankeverksamhet uteblev när jag anmälde mig till Sylvesterloppet som går på lördag. Men vad vore livet utan utmaningar, en del lite mer dumdristiga än andra?
Jag fick lite inspirationslitteratur i form av fyra löparböcker här om dagen, dock väcker en bok lite mer nyfikenhet hos mig än övriga böcker och det ska bli mycket spännande att få ta del av en utmaning som sträcker sig lite längre och ca. 20´000 miles samt 53 par skor under 5 års tid. Nyfikenheten är stor men med försenade inlämningsuppgifter på agendan har jag lovat mig själv att i alla fall 2 av 3 inlämningar ska vara klara innan min nyfikenhet kan få stilla sig. I övrigt har den senaste tiden mest gått åt till att lösa dator haveriet som löste sig bättre än väntat. Eftersom haveriet löste sig smidigt kunde jag återfå min statistik över min löpning. I skrivandets stund infinner sig årets distans på 1´185,87 km när det kommer till löpning, och årets totala kilometersamling står på 3´723,83 km. Summor som jag själv har ganska svårt att smälta men som likväl är väldigt roliga att ha samlat in under året. Förhoppningsvis kan det finnas en liten chans att få in lite fler kilometrar innan årets slut, även om chansen är väldans liten.

onsdag 21 december 2016

Dåligt med uppdatering

Årets slut närmar sig med stormsteg och med det årets sista löpning med nummerlapp, löpningen har i skrivandets stund avstannat helt även om terrängskorna är nerpackade inför helgens bravader. Förkylningskänslan är segare än den segaste kolan och med det känns varannan dag funktionell ur ett löparperspektiv, övriga dagar är näsan täppt och halsen känns rosslig. Men det är inte bara kroppen som känns lite urfunktion eftersom min dator lyckades med konststycket att mörklägga sig själv och är förmodligen inte möjlig att åter bringa till ljusare dager. Lyckligtvis olyckligt är att dess innehåll förmodligen utforskar innanmätet och därtill är förlorat för min åtkomst, vilket känns allt annat än formidabelt dock positivt att jag vet var dess innehåll håller hus. Jag blev för några år sedan bestulen på en dator och den känslan är dock inte lika formidabel, så i kaoset som uppstår av en icke fungerande dators kölvatten känns det ändå ganska bra. Även om det innebär att bloggen får en högst sporadisk uppdatering. Dock inte mycket som hänt på sistone eftersom löpningen inte rullar på, för övrigt letar och funderar jag tämligen febrilt över vilken typ av ryggsäck som kan vara väl värd en investering. Tält och sovsäckar har jag sedan några veckor tillbaka och utöver det är jag lite mer än osäker på vad jag kan komma att tänkas behöva inför sommaren. Vårterminen kommer att bli hektisk med dubbla c uppsatser och tillika övriga kurser, vilket sätter en liten tidspress utifrån att det finns mycket som jag behöver få ordning på innan januari är förbi. Men som tur är har året ännu några dagar kvar tillika några få möjligheter till löpning.. Känslan av att ha förlorat sex års löpningsdokumentation är tämligen bitter, men snart nytt år tillika nya möjligheter så vad gör lite lagom bitterhet? 

onsdag 14 december 2016

Ett alldeles eget tält

En attiralj har dykt upp, förra veckan testade jag på att tälta i min brors tält och därtill provat  sovsäckar. Idag infann sig dock mitt allra första och egna tält, ett tält som ger mig samma skeptiska funderingar som sommarens lånade tält. Ett nedpackat tält ser förmodligen aldrig ut på det vis som jag tänker mig att ett nerpackat tält ska se ut, men så länge det är funktionellt när jag väl behöver det då kan dess nerpackningsutseende spela en mycket mindre roll. Denna gång är dock tältet ett enmanstält och om jag har tur kanske det går att lätta dess vikt lite mer än den redan nu låga vikten.
Ännu en vecka vars löpning har uteblivit, känns allt annat än bra men med både examinationsuppgifter och därtill exponeringar på schemat finner jag inte riktigt motivationen till att prioritera löpningen även om den egentligen är det absolut viktigaste för mig att prioritera i skrivandets stund. När det inte är möjligt att springa så är det tur att jag kan använda tiden lite mer konstruktivt och på så vis leta rätt på kommande attiraljer inför nya utmaningar. Jag hoppas dock att löpningen lossnar snarast möjligen eftersom det är nu som grovarbetet egentligen borde bli gjort. Men hoppas verkligen att jag kan få det att lossna till helgen...

lördag 10 december 2016

Tälta i December


Ibland kan jag inte låta bli att förundras över hur snabbt veckor kan försvinna, tiden rusar verkligen iväg just nu och med det hinner jag knappast med hälften av vad jag önskar. Men när tiden går fort brukar jag ha riktigt roligt och som tur är så är det precis så, praktikperioden fortlöper och det är riktigt roligt eftersom det innebär en hel del vardagliga utmaningar. Ännu en vecka har dock passerat utan löpning, vilket börjar kännas allt annat än bra samtidigt som jag behöver prioritera inlämningsuppgifter som i sin tur är lite mer tidskrävande än önskvärt. Att därtill rensa ut och sälja av en hel del gamla ägodelar tar sin tid det också, en tid som förvisso är gynnsam när det ger lite klirr i kassan. Möjligheten att investera i en egen utrustnings ökar således och för min egen del innebär det att jag lyckats inhandla två dunsovsäckar som är väldigt likt de jag fick lov att låna under sommarens utmaning. Priset i sig var lite för bra för att vara sant och på så vis kunde jag inte låta bli att shoppa loss. Men när det står att sovsäckarna ska klara av ner till -30 grader kan jag ju inte gå flera månader utan att testa deras kapacitet. Så igår inleddes "expedition Johansson", jag fick möjligheten att låna min brors tält och uppblåsbara liggunderlag vilket gjorde att vi körde lite tältresning i trädgården och tillika spenderade jag äntligen en natt i tält igen. En sådan där "lite för bra för att vara sant" känsla infann sig till en början eftersom jag längtat tillbaka ut till tältandet, men någonstans under nattens timmar försvann den uppblåsbara effekten i liggunderlaget och det faktum att även en gräsmatta kan kännas som betong infann sig. En mycket blåsig och regnig därtill stenhård natt har det varit men likväl riktigt härligt att upptäcka sovsäckarnas fenomenala kapacitet. Några -30 har det förmodligen inte varit i natt men nattens kyla kan gott och väl vara snarlik den som infann sig mina första nätter på den finska sidan i somras. Näsan frös dock inte till is denna natt och i skrivandets stund funderar jag på om jag inte ska passa på att spendera en natt till i tält, bara så där apropå eftersom det är ju trots allt bara december månad och vem vet hur snart jag kan få prova på att tälta igen?

söndag 4 december 2016

Pustigt...

Inte många veckor kvar av året men likväl har jag det kämpigt med att snöra på mig löparskorna, jag lyckades dock springa in en längre distans igår vilket kändes alldeles ypperligt i både kropp och knopp. I alla fall fram till kvällningen då förkylningskänslan blossade upp igen, idag har således blivit ännu en vilodag och hopplösheten över att inte kunna få in fler kilometer i benen växer sig allt större. Dock roade jag mig med lite inhandling av kartor i fredags och får erkänna att det infinns en viss eufori över att titta på kartor och studera alternativa möjligheter kontra direkta omöjligheter. Men en del nöjen får vara kortvarigare än andra när inlämningsuppgifter med deadlines närmar sig. Kommande vecka har dock fina möjligheter för att löpningen ska kunna komma igång ordentligt vilket är något jag allt mer behöver få ordning på om jag vill kunna klara av det jag allt mer funderar på. En del funderingar går som inte riktigt att sluta fundera på eftersom dess möjligheter är så olidligt spännande och nyfikenheten av vad det kan bli utav dessa möjligheter är allt lite pirrigt spännande.

onsdag 30 november 2016

November

En månad som knappast kan tituleras som motiverande, lyckades med ett visst motstånd snöra på mig löparskorna idag. Knappa 9 kilometer lyckades jag förflytta mig i snålblåsten med ett andningssystem vars snorproduktion gjorde allt för att sätta stopp för flåsandet. Tog det dock väldigt lugnt och eftersom jag i skrivandets stund spenderar några månader i Skåne introduceras möjligheten till kustlöpning. Vilket gick formidabelt bra åt medvindshållet men dess mer stillaståendelöpning blev det på vägen tillbaka. Stillaståendelöpning påminner mig om sträckan mellan Ramsele och Jungsele i somras då vindens makter i kombination med nyharvade grusvägarna fick mig att både skratta och gråta. På något vis känns det som att när det är som motigast då är det också som roligast att trycka på i löpsteget, men jag erkänner att det känns rätt ok att ha kommit in i värmen igen. 
 
November månad är en månad med väldigt få insamlade kilometrar, 54.19km om jag inte räknat fel vilket inte är så mycket bättre än augustis 12.25km. Men med en månad kvar innan året är slut borde jag kanske kunna utmana oktobers 355km och således kanske få avsluta året med ett nytt personbästa i kilometrar per månad. Om jag har tur kanske jag kan avsluta året med ett nytt personbästa på milen också men det kräver i så fall att löpningen kommer igång igen. Imorgon är det således 1 december och en ny månad med nya möjligheter samt är det exakt 6 månader kvar till nästa års preliminära utmaning.

måndag 28 november 2016

Tid

Mmm, tid är något som försvinner lika fort som det existerar... Ännu en vecka är påbörjad och med det inleds fjärde veckan utan löpning. Jag kan erkänna att det inte känns speciellt bra att missa flera finfina kilometersmöjligheter men när kroppen inte riktigt känns bra är det lika bra att vila ut ordentligt. Jag vet inte riktigt vad som fattas mig mer än att den sega förkylningskänslan hänger kvar. Studierna har äntligen landat lite och jag tycker att jag i stundande tid har läget hyfsat under kontroll, om jag bortser från en kortare inlämning som ska lämnas in imorgon. Kvällen är lång och således löses nog den uppgiften också. Men vad som ständigt pockar på är funderingar på en ny utmaning. Jag satt för någon timme sedan och funderade på hur mycket jag kan tänkas behöva investera i för att möjliggöra en ny utmaning. Jag funderar mycket på om det verkligen är lämpligt att redan till sommaren ge mig ut på en ny utmaning och vad skulle det i så fall innebära både tidsmässigt och ur ett ekonomiskt perspektiv. Oavsett om jag lyckas skapa rätt möjligheter för att genomföra en ny utmaning till sommaren så spenderar jag väldigt mycket tid till att tänka på en ny utmaning. Ur ett hypotetiskt perspektiv har jag någorlunda koll på start och mål tillika vägvalet för att nå från start till mål, men utrustningsmässigt slår jag knut på mig själv.
Jag funderar på om det är lämpligt att använda Göran eller inte, om jag bitvis väljer Görans sällskap kommer jag förmodligen behöva investera i tre nya däck (vilket i sig är en mycket ynklig utgift). Därefter borde han vara så startklar det bara går att vara, därtill behöver jag förmodligen investera i en mer lättviktsryggsäck för att kunna få med mig all den packning jag behöver vid tillfällen när Göran får resa på egenhand. En ryggsäck som rymmer tillräckligt viktig packning men som likväl väger så lite som möjligt eftersom den viktiga packningen blir vikt-ig i dubbelbemärkelse. Samt funderar jag på vad som är minsta möjliga att ta med mig på en ny utmaning... en fundering som kräver sina tankefnurror för att bli möjliga att införliva. En annan investering jag funderar på att inhandla är en SPOT gps tracker, som kan ses på bilden nedan. En liten finurlig manick som möjliggör det för anhöriga (framförallt) att följa min färdväg i någorlunda realtid. Dock en större investering på ca. 2´000:- plus, men samtidigt är det kanske en väl värd investering eftersom jag inser att sommarens utmaning möjligtvis var lite för våghalsig om jag tänker på ur ett säkerhetsperspektiv.
Nya skor behöver jag förmodligen också, eller åtminstone fundera på vilket underlag som kommer att utmanas. Utöver det kan en regn- och vindtät jacka och byxa förmodligen underlätta väldigt mycket. Sommarens sopsäckar fungerade fint men inte riktigt i kombination med kyla, regn och hunger, och regnstället som jag inhandlade i Los är fortfarande några gigantiska storlekar för stor. Utöver detta förmodar jag att fler kartor kan vara en lämplig investering samt kanske tält, sovsäck och liggunderlag beroende på vad det finns för lånemöjligheter. I övrigt borde jag nästan ha tillräckligt med attiraljer för att kunna utmana en ny utmaning. Med det så fattas bara tillräcklig träningsmängd igen och tillika funderingarna på om kroppen är tillräckligt stark för att återigen ge sig på en utmaning? En fråga som bara tiden kan besvara, men jag kan erkänna att en ny utmaning hägrar och infinner sig i hjärnkontoret allt mer dagligen. Jisses, vad jag längtar till landsvägslivet igen, speciellt när vardagen rullar på fortare än vad jag hinner med. Vardagsutmaningar är spännande det också men på sitt alldeles egna lilla vis.

tisdag 22 november 2016

När, var och hur?

En ny vecka är påbörjad och med det introduceras nya möjligheter, dock uteblir löpningen inledningsvis denna vecka då förkylningskänslan trappats upp. Jag kan dock inte låta bli att fundera på nya möjliga utmaningar och tillika försöka spekulera i vad jag utrustningsmässigt kan komma att behöva investera i alternativt låna. Utöver det funderar jag ganska mycket på huruvida det verkligen är lämpligt för kroppen rent fysiskt/psykiskt att redan till sommaren prova på en ny utmaning alternativt att vänta ett år eller två. Dels för att återhämtningen kroppsligt ska få sig en ärlig chans men även för att i så fall kunna bygga upp en större budget vilket ökar chanserna för en utmaning som kan vara aningen längre. Jag försöker också klura ut vad en kommande utmaning kan bestå av, dels i form av var start och mål kan vara samt om det är landsvägar eller skogsstigar som kan vara aktuellt. Eller en kombination av de båda alternativen? 
Landsvägsalternativet erbjuder förvisso Görans resesällskap, packning och dylikt blir således enklare och transportmässigt underlättas väldigt mycket. Fördelarna med Görans sällskap är på så vis mångfaldiga men det finns en liten nackdel, eller kanske egentligen ingen nackdel i sig men för mig och på min utmaning i somras blev jag lite konfunderad över dess faktum. Att spendera flera dagar i rad med en barnvagn på landsvägar är inte alldeles riskfritt. Trafiksituationer vid flertalet tillfällen har fått mig att fundera på hur det kommer sig att jag överhuvudtaget lyckades genomföra sommarens utmaning. Många vägar var förvisso bilfria vilket förmodligen berodde på mitt vägval i kombination med att bege mig ut på vägarna innan rusningstrafiken kom igång. Görans sällskap har jag funderat kring och ur flera perspektiv är det väldigt trevligt och även en skyddsfaktor att ha med mig Göran på kommande utmaningar. Sett ur ett annat perspektiv kan det kanske vara lättare att undvika trafikerade vägar om jag inte har med mig Göran, således ges en större möjlighet att transportera mig mer fritt och är inte lika låst till att befinna mig i trafikerade situationer.
I skrivandets stund saknar jag landsvägarna mer än någonsin vilket förmodligen beror på att jag ännu i denna stund inte riktigt förstått vad jag faktiskt klarade av genom att gå i mitten av ett helt land. Sitter och trixar med ett lite längre inlägg om det vägval och så som jag tog i somras i syfte att försöka skapa mig en överskådlig bild av utmaningen. Samtidigt blir det ett sätt att minnas tillbaka och sortera upplevelser samt minnen och ännu en gång försöka förstå det jag inte riktigt kan förstå. Jag kan dock konstatera återigen att Sverige inte var tillräckligt långt för att släcka min nyfikenhet på utmaningar, jag vill längre och jag vill uppleva så mycket mer... Frågan är bara när, var och hur?

söndag 20 november 2016

Tångtrampande

Hujedamig vad tiden går fort... Ännu en vecka har passerat och det efterlängtade 20 kilometers passet uteblev tidigare i veckan. Först i fredags kände jag någon form av motivation till att åter snöra på mig löparskorna och det blev en kort 5 kilometers runda för att känna av hur kroppen känns. Den senaste tidens privatlivsröra som inkluderar en omställning från att bo i Karlstad till att åter bo i Skåne, har för min del varit en större omställning än vad jag trott att det skulle bli. Dels är det en positiv omställning på så vis att mina studier underlättas, samt dels för att jag har en närhet till att kunna utmana Kullaberg och jag kan även umgås med nära och kära. Omställningen berör egentligen mer det faktiska i livet, lägenheten i Karlstad är aningen kylig nästan så kallt som tältet kändes första natten längst med väg E8 i Finland i våras. Att nu vara inneboende i ett varmt hus som är lite varmare än vad jag tidigare varit vann vid har gjort att en fin förkylningskänsla infinner sig. En förkylningskänsla som mer än gärna får lov att försvinna fortast möjligt. Fredagens löprunda kändes inte allt för bra och med det har jag inte vågat mig på mer löpning. Igår blev det dock två timmars tångtrampande istället, sakta och metodiskt för att försöka hitta balansen i varje steg. Att traska runt i tång kanske inte är den bästa ersättningen för löpning men det är för mig ganska rogivande i kombination med vågornas skvalpande, att därtill kunna blicka ut över sundet och se Kullaberg i fjärran gör ju inte upplevelsen sämre.
Fundersamhetskänslan som jag skrivit om tidigare vill inte riktigt ge med sig, i skrivandets stund funderar jag väldigt mycket på vad jag ska fokusera på nästa år. En ny utmaning - stor eller liten? samt hur mycket ska jag fokusera på kommande Kullamannens 161km+?... En ny utmaning känns efterlängtad och jag saknar verkligen landsvägsfriheten, på något vis känns sommarens utmaning inte tillräcklig. Utmaningen var alldeles lagom ur ett perspektiv samtidigt som det känns att jag inte riktigt utforskat mina egna gränser tillräckligt mycket. Frågan jag börjar fundera över är om det för mig överhuvudtaget är möjligt att hitta gränsen för var min Comfort zone/ Panic zone går? En fråga som jag funderar väldigt mycket på och förmodligen på grund av allt funderande som bloggen inte uppdateras så ofta som önskvärt. Jag klarade på något vis av att gå genom Sverige på 50 dagar (52 till Kullens Fyr) relativt otränad och dumdristigt okunnig i allt som har med tältning och friluftslivsmässiga aktiviteter att göra. Den fråga som gör mig mest fundersam är vad jag egentligen har kapacitet till att klara av om jag verkligen hade kunnat träna i den bemärkelse som behövs för att klara av en utmaning/tävling på en nivå som gör att jag tänjer mina egna gränser? Sommarens utmaning tänjde på mina gränser men i skrivandets stund känns det inte riktigt tillräckligt, förmodligen på grund av att jag inte gett allt i kampen om att klara av utmaningen. Jag tränade inte tillräckligt, jag saknade rätt kunskaper och samt vett och etikett i allt vad som berör en utmaning. Med andra ord får jag fundera vidare, vad är och kan bli nästa utmaning samt vilken träning och kunskap krävs för att klara av att tänja mina gränser till den gräns att jag personligen kan utvecklas lite mer? ... Ibland vore det skönt med ett facit, om jag gör si så kan det bli så... men då blir det i och för sig ingen utmaning i att tänka fram nya möjligheter.

måndag 14 november 2016

Packa lätt eller rätt?

En ny vecka har introducerat sig och tillika nya utmaningar, efter en mycket mer än spännande tågresa söderut igår är jag åter i Skåne. Med det introducerar sig flertalet utmaningar förvisso i vardagsklimat men likväl kluriga utmaningar eftersom det kräver en del fixande och trixande. Exempelvis konsten att packa lätt för en resa kan vara aningen klurigt, att packa inför sommarens utmaning känns nu i efterhand tämligen enkelt i förhållande till helgens packning. En väska för kurslitteratur kontra en väska med träningskläder och en väska för civila kläder blev resultatet för några veckor vistelse i söder. Frågan som jag börjar bli allt mer nyfiken på är hur mycket packning som egentligen behövs för en längre tids utmaning med eller utan Göran?...
Sedan mitt nederlag mot Kullamannen har jag låtit löparskorna få vila ut ordentligt, jag har varken haft motivation eller känt någon direkt glädje i att snöra på mig skorna och speciellt inte i kombination med tidigare nämnda resa samt med psykologitentan som jag försöker få ihop när deadline är lite närmare än bekvämt. Men med en ny vecka och därtill nya utmaningar skapas också möjligheten att få in lite fler mil i benen. Som möjligheterna ser ut nu kan det bli till att erövra ca 20km löpning imorgon eftermiddag, en distans som just nu känns tung men som förhoppningsvis imorgon kan mötas med lite piggare kropp och knopp. 

fredag 11 november 2016

Fundersam

Mmm, fundersam är förmodligen det korrekta ordet att använda utifrån hur det känns efter att ha gett upp årets Kullamannen. För till syvende sist är det precis den slutledningen jag kan komma fram till efter att ha vänt och vridit på lördagens utmaning. Jag gav upp... vilket gör mig fundersam, hur kommer det sig att jag gav upp och vad hade jag kunnat göra annorlunda? Två funderingar som jag funderat på väldigt mycket, dels eftersom sommarens utmaning på 227 mil var en förberedelse inför den kamp som jag visste skulle uppstå i lördagens möte med berget. Problemet är förmodligen att kampen aldrig uppstod eftersom jag var slutkörd redan när startskottet gick. Tvivel kommer och tvivel går under långa påfrestande utmaningar men i lördags gav jag helt enkelt upp och lät tvivel erövra min kamp.

Bitter? Nja, det kanske jag känner mig men dess mer besviken över det faktum att jag inte utmanade mina tvivel. Än en gång inser jag vikten av samspelet mellan kropp och knopp, kroppen är förmodligen i den allra bästa form jag någonsin varit i men knoppen var inte med mig i lördags. En ganska bitter känsla eftersom jag vet att jag har erfarenheter och kunskaper om hur jag ska göra för att bemästra både tvivel och fysisk smärta. Nåväl, ett år kvar till 161km och nästa års Kullamannen, ett år att finslipa den mentala förmågan samt att samla på mig ännu fler mil. Förhoppningsvis med hjälp av ännu en utmaning likt den i somras, kanske lite kortare eller en ännu längre? Fundersamheten får således fortsätta ett tag till...

måndag 7 november 2016

1-0 till Kullamannen


Årets viktigaste dag tillika viktigaste utmaning är nu passerad, en dag som Kullamannen vann. Men i kampen fick jag allt vad jag förtjänar. I år var det tungt, och redan under första varvet fick pannbenet slita hårt. Egentligen började min kamp redan på fredag kväll, nervositeten och anspänningen inför vad som komma skall slukade väldigt mycket av min energi. Natten mellan fredag och lördag blev över förväntan bra trots all nervositet och oro. Lördag morgon påbörjades kl 05:30 och därefter var det bara påklädnad, en enklare frukost med mackor och kaffe samt obligatoriska toalett besök innan det kl 06:05 var dags att åka mot Mölle. Med cirka 35 minuter till start hann jag med både ett och två toalett besök och placera drop-bagen i dess fålla. Nervositeten minskade inte och kändes mer eller mindre olidligt plågsam och som en kraftig energitjuv.

Klockan 07:00 gick således startskottet och Kullamannen står för de absolut mäktigaste starterna jag varit med om och dess stämning är mäktig att få uppleva. Benen började rulla på men en viss svårighet infann sig i att hitta ett tempo som kändes rätt, det tog ganska lång tid innan jag fick in en bra känsla i kroppen och jag fick slita hårt med pannbenet för att få benen att arbeta på. Först efter att dödens zon området och därtill Håkull var passerat började en trevlig känsla infinna sig i kroppen. En känsla som dock vacklade under hela första varvet och tvivlen dök upp allt oftare och när jag passerat fyren för första gången kändes löpningen ganska hopplös.

Varvningen i hamnen kändes inte helt bra, kroppen och benen kändes förvånansvärt pigga men huvudet och pannbenet fick arbeta hårt. Hårdare än vid något tillfälle på sommarens utmaning och det var med mentalt tunga steg som jag inledde andra varvet. Som tur var svarade Ann i telefon när jag ringde och jag lyckades ta emot peppningen så pass mycket att jag kunde fortsätta framåt istället för att vända tillbaka och lämna in nummerlappen. En mental dipp/ tvivel var ett faktum och tyngre än tyngst gick det framtill Himmelstorp där trevliga funktionärer omedvetet piggnade på mitt humör och inställning till det jag faktiskt höll på med. Ner mot Nimis för andra gången gick lätt och stenarna gjorde att all mentalt fokus blev koncentrerat till att erövra sten för sten. Ännu fler peppande och trevliga funktionärer dök upp och humöret började komma igång på riktigt. Från Nimis upp till Håkull gick det lättare och än fler funktionärer bjöd på trevlig peppning. Från Håkull på andra varvet började kampen, insikten om att klockan närmade sig 15:00 och repets dragning blev allt mer ett faktum. Nu gällde det att pinna på så fort det gick (att skriva springa vore att överskatta min ansträngning) efter vad som kändes som en evighet nådde jag fyren för andra gången och där släcktes mitt hopp och driv om att nå hamnen innan kl 15:00. I kombination med regn och än ännu större mental dipp gav jag upp min kamp mot Kullamannen.

Årets Kullamannen erbjöd lervälling utan dess like som gjorde kampen inte bara hårdare, kladdigare och alldeles fantastiskt underbar. Det är en obeskrivlig känsla att åter få möjligheten att utmana Kullaberg, men på mina två varv samt ca 8h 15min som jag förflyttade mig (hann jag med att utforska Nimis två gånger samt kasar ner för leriga klippblock och träffa på fantastiska funktionärer som är värd all kred som går att få. Att spendera flera timmar på berget för alla löpare är en fantastisk och gedigen prestation som i sig är väldigt mäktig att få möta. Hatten av för alla kämpar i lördags såväl löpare som funktionärer. Jag lyckades ändå få känna av Kullaberg på min utmaning och fotsulorna ömmar, fotlederna är smått vrickade och kroppen känns som 150 år med en stelhetskänsla utan dess like. Mitt liv bästa brytning av Kullamannen eftersom jag i år inte gav upp innan min kropp faktiskt självmant stängde ner sig, ett gott tecken på att jag håller på att lära mig förstå när det faktiskt är nog utan att göra åverkan på kropp och knopp.

Kullamannen är Kullamannen, en utmaning som är ut över det vanliga och som testar gränserna för dess deltagare. I år var det inte mitt år, men jag längtar redan till Kullamannen år 2017.

torsdag 3 november 2016

Nostalgisk

Tillbaka i Skåne och om ca 15 minuter anländer tåget till Helsingborg, jag blev allt lite nostalgisk i Göteborg när nattåget till Uppsala stod på perrongen. Att det därtill snöade i Göteborg påminde ännu mer om Tågresan till Kiruna den 12-13 maj. Vädretsmakter är aningen kluriga och en del funderingar återstår inför lördagens klädval och tillika skoval. Regn har i alla fall utlovats men vad gör lite regn i förhållande till väldigt mycket regn? Jag börjar smått förvänta mig leriga stigar men fortfarande fruktar jag mest för stenpartiet vid Nimis samt norra sidans leriga stigar som kan bli aningen svåra. Dubbskor eller inte, en klurig fråga som jag får vänta med att klura ut tills lördagens morgon. Knappt tio minuters resande kvar innan jag åter får träffa pappa. Ska bli riktigt härligt att få lite sovmorgon imorgon och ladda upp sinnet till max i för stundande utmaning...

onsdag 2 november 2016

Mot sydliga bredgrader

Ett år har passerat sedan förra årets Kullamannen, ett år fyllt med 3665.64 km närmare bestämt 366.5 mil som bemästrats till fots genom löpning och promenerande. 110 mil av dessa har blivit insprungna under år 2016, en distans som är ett personligt rekord som slår många andra löpta år. Men att nå 366.5 mil inom ett år i förberedelser inför Kullamannen är för mig mäktigt. Likväl känner jag mig allt annat än redo för denna batalj, att återigen springa 60+ km på Kullaberg i Kullamannen anda är en skräckblandad förtjusning. Jag längtar verkligen förbi startskottet och till dess att löpningen kommit i rullning, samtidigt förfasas jag lite av all nervositet inför starten samt till att möta berget igen. Fick ett sms av pappa idag med väderprognos inför lördag och det bådar inte gott samtidigt som jag längtar till att utmana berget i dess rätta höstskrud.
Väskorna är packade och jag inväntar tåget som lämnar Karlstad centralstation imorgon kl 14:14 med en förhoppning om att nå Helsingborg vid 20:30 på kvällen. Känslan av att vänta på bussen som gick till Västerås gör sig påmind, allting är packat och allting är färdigt, men är jag redo? Vad är 366.5 mil mot att möta Kullaberg.. Hur många mil är egentligen tillräckligt? Hur många mil krävs i benen för att tryggheten i att känna sig redo ska infinna sig? Kullamannen är och förblir för mig alltid Kullamannen, en utmaning vars innehåll alltid är ovist och som alltid (för mig) har erbjudit magiska upplevelser och intryck. Att få utmana sin komfortabla zons gränser på Kullaberg är mäktigt, men jag kan inte låta bli att känna en stor osäkerhet och kommer att åka söderut med en känsla av vördnad inför berget. Lördagens löpning får bli som den blir, och med det tänker jag varken på placeringar eller en vis tid utan önskar mig själv endast förmågan att komma i mål (tre gånger).
 Sist kvällen i Karlstad spenderas med att tillverka energikakor utifall att de behövs som nödproviant i drop-bagen, på fredag inhandlas det sista som ska vara i väskan dvs fyra päron och tre äpplen samt 1 1/2 liter Coca-cola, samt en stor påse godis som får fungera som tröstpåse kontra belöningspåse. Senaste veckornas godis förbud ska äntligen få brytas och som jag längtar... bästa belöningen för mig är nog vetskapen om godispåsens existens i min väska, bara tanken är nästan värd de tre varvens motstånd och kamp. Nåväl än är det bara onsdag och nu inväntas en spännande tågresa mot Skåne.

måndag 31 oktober 2016

Oktober

En månad med personliga rekord så att det står härliga till, ännu en månad som tagit slut och med det kan jag logga in 355 km på 40 st löppass och därtill ha sprungit in 1105.93km i år. Med andra ord nåddes 110 mil innan årets Kullamannen och idag är det precis ett år sedan jag lyckades ta mig runt min allra första ultra, Kullamannens himmel, hav och helvete på lite nätta 63+ km. En dag jag sent glömmer då förra året bjöd på upplevelser utan dess like, en upplevelse som jag tidigare skrivit om och som jag ofta tänker tillbaka till när jag är ute på mina vardagliga löprundor. 

November månad kommer att börja lite lugnare och jag tänker mig att det blir två löppass till samt ca 20 km promenad innan det är dags att åter resa söderut. Kullamannen närmar sig med stormsteg och i skrivandets stund är det knappt fem dagar till start. Tomheten fortsätter samtidigt som tankarna koncentrerar sig allt mer på vad som kan tänkas bli en extra utmaning. Vädretsmakter är aningen kluriga därtillr jag fortfarande konfunderad över skolvalet, dubb kontra inte dubb är min stora gåta. Med tanke på stenarna, klippblocken och klipporna i sig får mig att känna en viss oro för att springa med dubbar. Om norra sidan är lerig, gyttjig och allmänt höstlik kan det vara dumdristigt att inte springa med dubb. Att därtill ha höstlöven i åtanke kan dubb vara fördelaktig även om jag själv känner mig mycket tveksam till vad som är mest önskvärt. Långkalsonger eller inte är således också en gåta, samt om det blir midjeväska eller inte. En del frågor är bara lite klurigare än andra och som tur är har jag nästan två hela dagar att fundera färdigt...

söndag 30 oktober 2016

Vilodag

Ännu en vecka har passerat och till min stora förvåning även en vecka med lite mer än 88 km i benen. Löpningen har verkligen lossnat för min del och vardagsrutinerna flyter på relativt smidigt. Vilket underlättar kombinationen av studier och löpning, fördelen med att ta en längre löprunda på morgonkvisten är att återhämtningen kan kombineras med läsande av diverse kurslitteratur. Dock blev dagens morgonrunda inställd då jag misstänker att kroppen behöver lite extra vila. Jag sitter i skrivandets stund med en inlämning till idrottspsykologin men motivationen i kombination med en motvilja till uppgiften gör att det är lite klurigare än vanligt att skriva klart inlämningen. Finns flertalet fördelar med att få den färdig snabbt men likväl går det inte att undvika dagdrömmeri när det finns världsliga kartor på väggen. Jag funderar fortfarande på vad som kan tänkas bli en ny utmaning, distans i förhållande till tiden jag kan avsätta borde kanske bli runt ca 500 mil. Frågan är förmodligen vilka 500 mil det kan bli samt om det verkligen är möjligt att skapa möjligheter till en ny utmaning redan till sommaren. Om möjligheten finns har jag ca 195 dagar på mig att fundera ut var, när och hur? 

Mindre än en vecka kvar till start och knappt 3 1/2 dagar kvar tills det är dags att ta tåget till Skåne. Tomheten fortsätter att vara tom, likväl känns kroppen allt mer redo för batalj även om knoppen fortfarande kan förundras över hur jag tänkte när jag åter igen anmält mig till en utmaning utan dess like. Tur för mig att det inte alltid är det sunda förnuftet som får bestämma utan att det ibland kan bli som det blir och med det får jag utmana och uppleva Kullaberg ännu en gång på ett sätt som är oförglömligt. 

fredag 28 oktober 2016

Fredagsmys

En del fredagar kan inkludera ett fredagsmys som känns lite extra mysigt, en löprunda bland lövhögar och höstfärgade träd är att allt en lite extra speciell känsla. Månadens distans kan bli ett nytt personbästa med 37 mil vilket vore fenomenalt med tanke på nästa veckas stora utmaning. Tomheten växer sig allt starkare och det känns som en trygghet i sig, en tomhet att fylla med upplevelser är mäktigt att uppleva. I och med att tomheten är lik förra årets tomhet likväl den tomhet som infanns innan sommaren är känslan som infinner sig inför nästa vecka ganska skön. Men samtidigt smått skrämmande och funderingarna kring vad som komma skall är fortfarande en stor gåta.
Den mentala förberedelsen som infinner sig är att försöka upprepa förra årets tänkande, "jag ska i mål tre gånger" kontra Peter Pans uttryck med en viss modifikation"I do belive in running, I do , I do". En tanke som dyker upp är att i år blir det lite extra speciellt och magiskt att utmana Kullamannen, utifrån att jag faktiskt kommer att "gå i mål" sex gånger nästa helg. Att åter få uppleva målgången det vill säga att åter få "gå i mål" vid fyren är en otroligt häftig känsla, speciellt i kombination med Kullamannens nummerplåt. En skräckblandad förtjusning och en enorm känsla av att tiden både går för fort och för långsamt gör att veckans fredagsmys blir lite extra speciell. Nästa fredag och dess fredagsmys blir åter i Skåne och förmodligen har jag hunnit med allt och lite till innan avresan.

torsdag 27 oktober 2016

Klurigheter

En del dagar är lite mer kluriga än andra dagar, gårdagens morgonstund erbjöd en sådan klurighet. En känsla av lätthet i benen infann sig men känslan av att tiden stod still var dess tyngre. Känslan av att springa och springa och springa men att inte förflytta sig kan kännas ganska betungande. Gårdagens löpning fick mig allt att fundera på om det enbart är en kognitiv utmaning eller om det är möjligt att jorden roterade i motsatt riktning. De dagar som känslan är lättare än lättast i både kropp och knopp kanske kan bero på att jorden helt enkelt snurrar med åt rätt riktning och underlättar således löpningen. Oavsett ologiska resonemang är det tämligen intressant hur kroppen och knoppen samspelar och inte samspelar under löpning. Jag kan inte låta bli att förundras över hur det stundtals är kroppen som känns tung för att i nästa sekund växla över till en tungsinnt sinne. En del stunder kan ju också bli för lättsamt i både kropp och knopp eller kanske bara tyngre än tyngst i dess helhet.

Löpningen rullar på även denna vecka, och än så länge är 58km avklarade vilket ökar mina chanser att nå ännu en 100km vecka. Nästa vecka kommer inledningsvis att erbjuda 36 kilometer för att sedan övergå i vila från och med onsdag. Kullamannen är nu obeskrivligt nära och knappt 8 dagar kvar innan det är dags att kämpa igen. Längtan är olidligt spännande samtidigt som en hel del klurigheter återstår att fundera ut. Jag är fortfarande lite fundersam kring klädval kontra skodon inför mötet med Kullaberg. Men i och med det har jag något att klura på tills det är dags att bege mig söderut.

måndag 24 oktober 2016

Goda ting äro tre?

Förra veckan avslutades med tre nya personliga rekord på en och samma dag, antalet dagar med löpning i en och samma månad passerade i söndags 28 stycken, därtill lyckades jag få in min allra första 10 mila vecka och med det springa in mina första 100 mil i år. Att äntligen nå 100 mil är näst intill magiskt, ännu en barriär är nådd och passerad vilket skapar nya möjligheter. Sett ur ett geografiskt och hypotetiskt perspektiv har jag mer eller mindre "sprungit" ner till Stugun från Treriksröset (i princip halva Sveriges längd). För min egen del är det av en stor vikt att skilja på utmaningens kilometrar och mil som till stora delar klarades av genom att jag fick ge upp löpningen och således gå. Löpning är något mer värdefullt och på så vis känns det inte rätt att blanda ihop mina insprungna mil med mina promenerade mil, även om jag mest troligt inte kan låta bli att göra en årskalkylering av kilometrar runt nyår. Mil är ju trots allt mil och även promenerade stärker benens funktionalitet vid löpning, om än löpning är lite mer glädjefyllt...
Knappt 12 dagar kvar till Kullamannen och dess 63-66 km, med ovanstående mil i benen kan jag bara konstatera att jag i år har 60 mil mer insprungna i mina ben än förra året. Mil som kanske kan ge mig en möjlighet att komma i mål under 12 timmar. Förra årets Kullamannen var mäktigt och i år lär kanske inte samma känsla av mäktighet att infinna sig i och med att förra årets möten och upplevelser var lite väl övermäktiga. Däremot lär det bli kämpigt, mäktigt, samt utmanande i dess äkta Kullamannen anda. Tomhetskänslan börjar infinna sig och växer sig allt större ju närmare den 5 november kommer, en tomhet vars känsla är mer eller mindre magisk. En tomhet som snart blir fylld av oförglömliga minnen och en känsla som är djupare än förståelsen själv. En kamp, ett pannben och en okuvlig vilja... Vad mer kan behövas en skräckinjagande höstlördag på Kullaberg? Får erkänna att en viss oro infinner sig, mest över vad vädrets makter lär hitta på och därtill hur pass bra min kropp och mina ben svarar på all träning och i den terräng som snart ska utmanas...

fredag 21 oktober 2016

Nedräkningen har börjat

Igår kom ett efterlängtat kuvert med posten och dess innehåll är inget mindre än Kullamannens efterlängtade tillika fruktade nummerplåt. Efterlängtad på så vis att det återigen är dags för en utmaning, en utmaning som är mycket svår att beskriva eftersom det aldrig riktigt går att känna sig tillräckligt förberedd. Även om det i år blir mitt femte år som jag utmanar Kullamannen väcker dess nummerlapp ännu ett vemod, en oro och tillika en konfunderad tanke över var gränsen för galenskap går. Att bemästra 63-66 km i en terräng likt Kullabergs fantastiska natur är mäktigt, överväldigande och alldeles underbart samtidigt som det är lika skrämmande, kämpigt och... ibland finns det inte ord att beskriva en upplevelse. Lite så är det nog med Kullamannen, det går inte att beskriva utan ska helt enkelt upplevas för att kunna förstås. Precis som sommarens utmaning, 52 dagar på Sveriges landsvägar är en upplevelse som inte går att sätta dess rätta ord på även om jag flertalet gånger försökt. Kullamannen är således Kullamannen, om knappt 15 dagar är det åter dags att möta berget i dess mäktiga höstskrud, hoppas bara att vädrets makter är på rätt humör.

tisdag 18 oktober 2016

Tunga ben

Veckans löpning rullar på men ack och ve vilken känsla av tunga ben, en känsla som är nästan likgiltig med hur benen kändes i dikeskanten vid väg E45 på väg ner mot Vittangi. Tunga ben är tämligen mysigt att uppleva och i kombination med den kognitiva förmågan att bemästra denna tunghet är stundtals väldigt intressant. Samspelet mellan kropp och knopp slutar aldrig att förvåna mig likväl förundras jag över hur snabbt smärtan och obehag kan försvinna över en natt eller två..
Känslan av att ha ett par tunga ben är en mycket speciell känsla, förmodligen en känsla som baserar sig på att benen kan behöva lite vila. Imorgon blir således en "vilodag" i form av att det blir en längre promenad (ca10km) till praktiken via ett studiebesök på centralsjukhuset. Förhoppningsvis blir det en lagom vila och att en lättare känsla kan infinna sig på hemvägen där jag återigen hoppas få in lite löpta kilometrar. Kullamannen närmar sig med stormsteg och innan dess vill jag bemästra en lite bättre känsla i benen, just nu går löpningen trögt men framåt vilket i sig är mycket positivt. Men på något sätt känns det som att jag fortfarande infinner mig i en sorts inkörningsläge precis som de första två veckorna på min utmaning erbjöd. Inkörningsläge i form av att kroppen ska börja förstå att det här med löpning ska bli en kontinuitet och att kilometrarna som infinner sig i benen ska omvandlas till en vana. Fördelen i skrivandets stund är att mitt kognitiva förhållningssätt är tämligen lättsamt, även om benen är trögstartade och sengångare idealet är ett faktum så kommer jag likväl framåt.
Framåt kom jag även på utmaningen så jag antar att jag på något sätt kommer att kunna övervinna den tröghet som existerar i benen just nu. Jag kan bara hoppas på att trögheten släpper efter innan det är dags att utmana Kullamannen annars kommer det bli kämpigare än kämpigast. Även om jag inte har någon förutsättning för att tänka placeringar har jag likväl en fundering och målsättning i att komma i mål innan förra årets måltid på 12 timmar och 21 minuter. Kullabergsterräng tillika i november månad känns som utmaningens utmaning. En mäktig utmaning och kanske ännu mäktigare om benen inte vill bli fjäderlätta, ca 17 dagar kvar och mycket kan hända tills dess.

söndag 16 oktober 2016

Möjligheternas månad

Oktober månad bjuder på många möjligheter och nu återstår det att ta chansen samt ett envist arbete för att förverkliga möjligheterna. I skrivandets stund och efter dagens löpning har jag lyckats bemästra 90 insprungna mil i år, efter att ha studerat min löpardagbok infinner sig flertalet möjligheter att förädla tidigare rekord. Rekord i form av mina egna milstolpar som egentligen infinner sig som delmål och motivation för att samla på mig allt fler kilometrar per år. Oktober månad ser ut att kunna bjuda på tre nya rekord, det första är distans per månad där jag tidigare endast lyckats uppnå 210 km som mest i en och samma månad. Det andra rekordet som är på väg att förbättras är antalet löpningar i en månad, just nu infinner sig 27 stycken löpträningar i en månad som mitt nuvarande rekord. Det tredje rekordet som utmanas i oktober är antalet dagar i rad som jag fått löpningen att fungera, nuvarande personbästa är 16 dagar i rad som jag lyckats hålla igång en kontinuerlig löpning. Om jag lyckas med ännu en vecka likt denna som är på väg att rundas av kommer det första rekordet att förädlas redan i nästa vecka och de övriga rekorden i kvarstående dagar denna månad. Vid närmare eftertanke infinner sig ett rekord i varje löpning som sker året ut eftersom jag lyckats springa mer i år än något utav mina tidigare år.
Mina rekord är egentligen tämligen löjliga men på något sätt formar de delmål som gör det möjligt för mig att se en utveckling i löpningen. Just nu känns det inte omöjligt att nå 100 mil i år eller knappt ens omöjligt innan årets Kullamannen, i och med det infinner sig ett frågetecken kring vad årets slutdistans kan komma att hamna på. Oavsett distans känns det som att kroppen är på gång att hitta tillbaka efter sommarens utmaning och med nuvarande träningsupplägg anpassar den sig sakta men säkert. Det kan bli intressant att se hur kroppen i år reagerar på 63-66 km speciellt med tanke på hur årets utmaning format om kroppens fysik. Efter att ha studerat mitt rekord med distans per månad blev jag nyfiken på vilken veckodistans jag hade på sommarens utmaning:
  • Vecka 1: 245,43 km
  • Vecka 2: 227,43 km
  • Vecka 3: 281, 38 km
  • Vecka 4: 329,38 km
  • Vecka 5: 330,63 km
  • Vecka 6: 331,69 km
  • Vecka 7: 364,45 km
  • + 3 dagar: 163,05 km
Känns nästan ofattbart nu i efterhand att ha bemästrat dessa distanser, speciellt när det känns omöjligt att nå 100 km per vecka i den vardagliga löpningen. Denna vecka slutade på 95.22 km vilket är lite närmare 100 km än tidigare veckor, men "nära skjuter ingen hare".
Jag hittade lite bilder i arkivet från Kilpisjärvi och norra Finland, jag får erkänna att där och då i stunden kändes klimatet lite kallt och ogästvänligt (ur ett tältperspektiv) men nu längtar jag lite tillbaka till dess vidsträckta vyer och oändliga vägar. Tänk att dessa vägar är början på en 2273,96 km lång utmaning, känns allt lite mäktigt så där ibland...

fredag 14 oktober 2016

Kung Bore är på intåg

Igår fick jag ett meddelande med en bild från Mariann som jag träffade på i Jokkmokk och därefter hälsade på hos i Majtum på min väg söderut i våras. En bild som visar den skylt jag möttes av en bit söder om Jokkmokk och som är ett av de minnesvärda stunderna på utmaningen. Denna skylt har verkligen förgyllt min utmaning och därtill roat mig och många med mig när jag tänker på min utmaning. När den nu fått förgylla ett hus i Majtum med lite värme känns den ännu mer speciell.
Jag tänker ofta tillbaka på de möten jag upplevde under min utmaning, mycket på grund av att möten på ett eller annat sätt förgyllt min utmaning. På bilden nedan syns Mariann och Johan, dagen som bilden togs var utmaningens första dag med värme, solen sken och det var en split shorts debut för min egen del. Idag skrev Mariann att kylan och frosten har börjat introducera sig norrut och med det kanske Kung Bore snart är här. Jag längtar faktiskt lite så där lagom mycket till snö och rusk just nu, längtar att få snöra på mig ett par dubbskor och att få leka plogbil i nysnön igen. Dagens 15 kilometer introducerade även den en aningens gnutta kyla, höstlövens inramning på träden runt åkrarna och en lövkantad cykelbana är en ganska charmig tid. Under gårdagens kvällsrunda fick jag ett oväntat möte med en rådjursbock och under dagens morgonrunda sprang jag ikapp med en ekorre. Oväntade möten gör verkligen stegen lättare och med det blir den kyligare luften allt mer uppiggande.

onsdag 12 oktober 2016

Självkännedom

Löpningen börjar rulla på, sakta men säkert samlar jag på mig allt fler kilometrar. Den senaste tiden har jag haft lite bekymmer med en del muskler som börjat uttrycka och påpeka sin uppmärksamhet kring dess existens. Men efter veckans fiffel med skorna har benen svarat bättre och nu som tidigare i våras är jag förundrad över hur lite som krävs för att kroppen ska kännas bra. Under min utmaning lyssnade jag kanske inte tillräckligt på kroppens signaler i alla lägen men tillräckligt mycket för att kunna avverka distans. En erfarenhet som jag nu kan applicera på vardagskilometrar, i och med modifieringen av skorna finns en större rörlighet i skon vilket jag kan misstänka är precis det som behövdes. En utmaning som den jag gjorde tidigare i år är ett perfekt tillfälle att utmana sig själv på flera nivåer, både fysiskt men även mentalt och i kombination kan en hel del självinsikter infinna sig. Insikter som för min egen del stärkt min kunskap om vad som är viktigt för mig, och vad jag behöver göra för att nå en del personliga mål.

Igår spenderade jag kvällen med att inhandla nya kartor inför kanske nya utmaningar i väntan på gårdagskvällens föreläsning. Tack vare Henrik en kursare så fick jag kännedom om att Markus Torgeby skulle föreläsa i Karlstad. Det blev en mycket intressant föreläsning och en del detaljer kan jag känna igen i hans föreläsning om jag tänker utifrån min egen erfarenhet kring min egen utmaning. På något vis tänker jag att det är omöjligt att jämföra utmaningar med varandra oavsett vilken typ av utmaning det är som någon gör. En utmaning kan vad jag tror bestå av allt från att våga ta ett steg utanför ytterdörren till att våga gå genom ett helt land eller anmäla sig till ett 100 miles lopp. En utmaning tar sig nog uttryck utifrån vem som är den som utmanar och en utmaning är för min egen del något väldigt lärorikt, utvecklande och så där lagom vanvettigt. Mr Torgebys reflektioner och erfarenheter var lärorikt att lyssna på och kvällens timmar försvann fort.
Lite sådär fort som helgens timmar av pluggångest också gjorde när en inlämningsuppgift skulle lämnas in. I vissa stunder nära deadlines infinner sig känslan av att leka Mr Einstein, jag tänkte förmodligen på problemet med uppgiften i mer än 55 minuter men likväl gick uppgiften inte lika lätt att skriva. Teorin är enkel men att finna litteraturen som berättar tänket är ett mästerverk i sig själv, med andra ord blev min självinsikt tämligen logisk... jag är ingen Einstein och att studera problemet hjälper föga skrivandeprocessen att nå sin fulländade inlämning. Studier och vardagsliv kan få mig att lite mer än ofta längta ut till enkelhetens marginaler. En enkelhet full med utmaningar som är både utvecklande och lärorika, en nybäddad säng med rena sängkläder är förmodligen aldrig bättre än efter flertalet dagar på en landsväg... men visst saknar jag att få vakna upp i ett kallt tält med en ny dag och nya möjligheter framför mig.

måndag 10 oktober 2016

Amygdala - hur tänkte du nu?

Jisses... Ibland är den kognitiva förmågan lite om än lite snabbare än förnuftet, idag är en sådan "ibland" stund. Efter att ha lyckats erövra löpning hem från praktiken likt väl hunnit med en snabb regndans lyckas jag pusta ut i soffan innan det är dags för kvällens sysslor. När jag pustar ut tittar jag sporadiskt in på Facebook och får se en mycket efterlängtad nyhet. Kullamannen har äntligen släppt startplatser till ultran år 2017, ungefär så långt hann jag läsa i deras inlägg innan min amygdala vaknade till liv. Rädslan, skräcken och förtjusningen...  på något ovisst sätt har jag nu lyckats bli anmäld till mitt livs första 100 miles lopp (sisådär 161km +). Med tanke på att Kullamannen arrangerar det så är den slutgiltiga distansen alltid en gåta.. vilket gör utmaningen ännu mer spännande och efterlängtad. Sitter i skrivandets stund med efterdyningar av en"fight-or-flight" respons då hjärnan smått börjar lugna ner sig igen, det är ju trots allt ett helt år kvar tills det är dags att prova på en 100 miles. Innan dess är hinner en ultra förhoppningsvis utmanas, mindre än en månad kvar och en stor oro börjar infinna sig. Jag har i skrivandes stund erövrat lite mer än 80 mil vilket är den dubbla distansen jämfört med förra året, kanske om jag har tur kan jag nå 100 mil innan det är dags för årets ultra. Tills dess roar jag mig med att byta skosnören och genomföra operation skodon på mitt nyaste nyförvärv.
 
Löpningen till och från praktiken börjar så smått att fungera, förkylningskänslan är i princip som bortblåst och dessutom har jag fått bygga på distansen till och från praktiken för att få ihop en total distans på ca 15 km per dag. Jag springer just nu bara i ovanstående skor eftersom de förmodligen blir mina "kämpeskor" på årets Kullamannen. Är inte helt nöjd men efter kvällens modifikationer och därtill några fler kilometrar i varandras sällskap hoppas jag på att vi kan bli kompisar. Funderar fortfarande på vilka härliga överraskningar ens kognitiva förmåga kan hitta på... 100 miles... mäktigt!

lördag 8 oktober 2016

Längtar ut...

Trots att molnen hopar sig på himlavalvet infinner sig en stor lust att ge sig ut på lite stiglöpning. Enligt agendan bör jag snarast möjligt snöra på mig löparskorna för att bemästra en sisådär 20 km. Längtan ut till stigen är stor men innan det blir till en verklighet behöver en del examinationsuppgifter erövras. En uppgift som egentligen är väldigt enkel och lätt att bemästra med lite planering. Dock infann sig denna gång en motvilja till enkelheten och en motvilja till att ta itu med uppgiften innan den blivit till en utmaning. I skrivandets stund sitter jag med kampen om att idag färdigställa en examinationsuppgift som i ett tidsperspektiv blir till en utmaning. En utmaning som jag behöver utmana innan jag återigen får lov att snöra på mig löparskorna och utforska de värmländska skogarna igen. Med andra ord dags att ta ett sista ryck och få klart uppgiften så att det blir lite spring i benen.

onsdag 5 oktober 2016

42.63 km

En distans motsvarande ett Marathon på tre dagar och kilometrar utspridda på sex löppass, hur gick det här till? En otroligt skön känsla infinner sig när löpningen så sakteligen börjar lossna, eller rättare sagt kroppen är åter i rörelse med en hastighet fortare än sengångare. Förkylningssegheten finns kvar i kroppen men jag har inte längre tålamodet att avvakta dess resultat och på så sätt tar jag chansen att få in några om än sakteliga kilometrar. Benen känns onekligen utmärkta som betongfundament och en viss protest infinner sig och tar sig uttryck i en ordentlig mörhet. Stelheten kan bli en spännande reskamrat imorgon när det vankas nya utmaningar, förhoppningsvis erbjuder dagen en hel del kilometrar om än i form av sengångare.

Jag tänker titt som tätt tillbaka till sommarens utmaning och funderar på hur lång tid det egentligen tog innan kroppen vande in sig i de dagliga distanserna. Hur jag än vrider och vänder på mina funderingar hittar jag inget riktigt bra svar. Vad jag däremot mer eller mindre kan konstatera anpassade sig kroppen ganska fort till distanserna så vida inga uppförsbackar eller nedförsbackar infann sig. I min nuvarande dagliga löpning infinner sig en liten men brantare backe men utöver den är det ganska platt, typ som en del vägar i Skåne. Vilket ökar mina chanser att undvika haveri med den sena som bråkade på min utmaning. Nackdelen är att jag nu däremot behöver ägna en del tid åt att anpassa mig till mina nya löparskor, något jag inte hade tid och tålamod till innan min utmaning. Nu i skrivandets stund är det heller inte speciellt trevligt att springa in skor eftersom en del nya muskelupptäckter görs, både på gott och ont men förmodligen är det mest till nytta även om benens muskulatur är mycket välvilliga att dela med sig av sin ombyggnation. 

Första veckan med löpning och med en utökad distans är önsketänkande snart förbi, men innan dess ska minst 50 km till försöka erövras. En distans som under sommaren kändes lättvindigt men som efter målgång känns oövervinnerligt... Med andra ord är det lättare att forsera distans när det finns ett tydligt och efterlängtat mål.

söndag 2 oktober 2016

300 mil

Igår lyckades jag äntligen få in lite (om än lite) distans i benen, med gårdagens distans på 12,4 km har jag nått ännu ett av mina större delmål. Sedan den 8 september år 2010 då jag för första gången snörade på mig ett par löparskor har jag nu äntligen lyckats springa in mitt livs första 3'000 km a lá 300 mil. Dessa 300 mil kanske inte är något märkvärdigt men på något sätt känns jämna 100:a mila mål för mig lite extra speciellt. Precis som att löpningen resulterar i en extra glädje i att nå ett delmål. Om jag ser till mina tidigare år som jag lyckats få in lite distans i benen...
  • År 2010 - 77.6 km (fyra månader)
  • År 2011 - 127.79 km (sex månader)
  • År 2012 - 142.5 km (fem månader)
  • År 2013 - 767.17 km (tolv månader)
  • År 2014 - 486.91 km (tolv månader)
  • År 2015 - 640 km (elva månader + klassikern)
  • År 2016 - 764.36 km än så länge... (nio månader +utmaningens 2'273.96km)
...kan år 2016 bli ett alldeles ypperligt tillfälle att putsa på flera personliga rekord i ett par löparskor. I skrivandets stund är jag knappa 7 meter ifrån att erövra mitt årsbästa från 2013. Utöver det har jag ca 3 månader kvar av året och med det skapas möjligheter att slipa till ett riktigt härligt personbästa med förhoppning om att det inte blir mer förkylningar och dylikt.

Efter att jag har räknat ihop sommarens utmaning med promenerandet till och från praktiken samt med årets löpning, infinner sig en distans på 3'246.32 km som mina ben avverkat under årets första nio månader. En distans som känns overklig och surrealistisk samtidigt som jag börjar fundera på om det är möjligt att nå 4'000 km i år allt som allt? En fråga som jag förmodligen får fundera lite på, samtidigt som jag blir nyfiken på vilken distans kommande tre månader kan erbjuda. Jag hoppas i alla fall kunna utöka min nummerlappssamling med två nya nummerlappar innan året är slut. Om jag kalkylerat rätt återstår ca 91 dagar av året och det motsvarar eventuellt den tid jag kanske kan använda till en ny utmaning nästa sommar. Kommande dagar är på så vis ganska spännande och en stor nyfikenhet börjar ta sig uttryck i vad dessa dagar kan komma att erbjuda i antal kilometer..

fredag 30 september 2016

Äntligen...

Ikväll lyckades jag äntligen komma ut på en kortare löprunda, kroppen är ännu inte helt hundra men förkylning eller ej så behöver jag verkligen komma igång igen. Höstens utmaning närmar sig med stormsteg och förhoppningsvis kan jag få lite mer kilometer i benen innan det är dags. Känslan att lunka på i motvind är fantastiskt även om medvinds kilometern var lite mer behjälplig. Vindens riktning är en utav de glädje stunder som infann sig på utmaningen. Dels upplevde jag en frustrerande motvind mellan Ramsele och Stugun som utmanade min kognitiva förmåga till dess yttersta gräns. En motvind i kombination med en nyligen nygrusad väg och med en tyngre lastad Göran samt med nytvättade kläder på tork som blästrades i blåsten.. Kan nog få de flesta människor att förundras över vindens egentliga nytta. Ett annat tillfälle då motvinden var kraftigare än väntat var precis innan Lycksele, dock en liten mer roande motvind men med en kyla likt Kung Bores isande pustningar. 

Håller tummarna för att kroppen reagerar positivt på dagens ansträngning så att löpningen kan lossna och förhoppningsvis bli min dagliga kompanjon inför kommande utmaning. Fredagsmys delux när löpningen kändes lättsam och som firas med nyponsoppa och uttorkade riskakor... 

onsdag 28 september 2016

Halva veckan är förbi..

Inte många timmar kvar av dagen och ännu har jag inte lyckats få in någon löpning på denna veckas agendan. Kroppen är fortfarande i förkylningsläge och det i sig gör mig aningen konfunderad, ska jag ut och springa för att sätta igång förkylningen ännu mer eller är det läge att låta kroppen få vila ut förkylningskänslan? Den eviga frågan som alltid är lika svår att hitta ett fungerande svar på, men 36k kilometer har i alla fall blivit in promenerade än så länge denna vecka. På något sätt känns det som att promenader är bättre än att ta bussen men samtidigt saknar jag löpningen allt mer. Att få in löpningen i vardagsrutinerna borde inte vara allt för komplicerat förutom att kroppen helst ska känna sig pigg och kry. September närmar sig dock sitt slut och förhoppningsvis inkluderar det även ett förkylningslut också...

söndag 25 september 2016

Tankekarta

När en förkylning förhindrar löpning infinns tid som egentligen borde användas till studier, men den tid som funnits de senaste dagarna har jag istället ägnat åt lite skissande. Skissande i form av en längtan ut på nya utmaningar, med skissandet skapades en början på en tankekarta över vad som behöver kommas ihåg innan nya utmaningar kan förverkligas. Även om jag funderar mycket på möjligheterna inför en ny utmaning, infinns också en viss reservation. Som jag tidigare skrivit vet jag inte riktigt vad jag vill och det begränsar mina möjligheter en hel del. Vad jag vill kommer att lösa frågan om hur många dagar som jag kan behöva använda vilket i sin tur påverkar vilket ekonomiskt upplägg jag borde utgå ifrån. Men om jag har tur kanske tre+ månader infinns till mitt förfogande, vilket är mer tid än vad jag tidigare haft till att utforska Sveriges längd. När skissandet av funderingar kommer ner på papper blir det mycket lättare (i alla fall för mig) att se vad som borde ses över. Bara av en enkel cirkel som motsvarar året kom jag till insikt med att tiden rusar iväg, längtar verkligen till förkylningskänslan är ur kroppen så att det åter kan bli dags att försöka utforska möjligheter i ett par löparskor.

fredag 23 september 2016

Vad vill jag hitta på?

Ännu en vecka har snart passerat förbi, en vecka som för min egen del har inneburit en minimalistisk träning. Det vill säga ingen träning alls bortsett från 48 kilometers promenad till och från praktiken. Löpningen har jag vilat mig ifrån eftersom jag inte känner för att utmana basiluskernas kamp om att erövra mitt immunförsvar. September och förkylning verkar näst intill som en årlig och personlig upplevelse som är allt annat än trevligt. Fördelaktigt är dock att det ännu finns hopp inför kommande Kullamannen, tänker mig en vila fram tills veckans slut för att förhoppningsvis på måndag få ruljans i benen igen. 43 dagar återstår och jag inser att mina förberedelser återigen är i det lägsta laget, och med det kommer det även i år bli en kamp.

Tidigare i dag funderade jag lite över vad som gör en utmaning till att bli en utmaning. En fundering som jag inser är tämligen hopplös eftersom den inte kan resultera i något konkret svar. Men likväl kan jag inte låta bli att fundera kring utmaningar, speciellt kring kampen som jag själv kan uppleva under en utmaning. Även om jag sitter och funderar över nya utmaningar i likhet med den jag precis klarat av infinner sig en viss kamp och utmaning även i vardagslivet. Kampen om kunna få igång vardagslöpningen är en utmaning i sig själv, en utmaning som jag försökt övervinna under flera år men inte riktigt lyckas kunna vinna (än). Om jag kan klura ut min egen möjlighet att lyckas och bibehålla en fungerande vardagslöpning kommer mina framtida utmaningar förmodligen att bli lite lättare (om än mycket roligare) att utmana.
Ibland och lite så där lagom ofta kan jag fundera på vad som egentligen blir till en avgörande faktor för att en möjlighet ska kunna skapas. Jag tänker utifrån min tidigare utmaning och den erfarenhet jag fått i och med att jag klarade av skapa dess möjlighet och därtill ta chansen som gjorde den till att bli en verklighet. Om jag tänker mig en ny utmaning infinner sig en del begränsningar, begränsningar som i skrivandet stund med är frågetecken och som jag i första hand behöver räta ut. De första frågorna som  jag klurar på är:
  • Hur många dagar behöver jag (har jag möjlighet att använda mig av)?
  • Hur mycket har jag råd att låta en utmaning att kosta?
  • Vad vill jag hitta på?
Den sista frågan är förmodligen den fråga som är viktigast för mig att svara på, eftersom den avgör lite om antalet dagar är rimliga samt om jag har budget till att införliva den nu eller om jag måste avvakta och spara ihop lite mer gryn. Sista frågan är inte bara viktigast men även svårast att klura ut i och med att den är så avgörande. Ju mer jag studerar kartor dess fler roliga utmaningar dyker upp, men frågan är fortfarande densamma... Vad vill jag hitta på?