November

En månad som knappast kan tituleras som motiverande, lyckades med ett visst motstånd snöra på mig löparskorna idag. Knappa 9 kilometer lyckades jag förflytta mig i snålblåsten med ett andningssystem vars snorproduktion gjorde allt för att sätta stopp för flåsandet. Tog det dock väldigt lugnt och eftersom jag i skrivandets stund spenderar några månader i Skåne introduceras möjligheten till kustlöpning. Vilket gick formidabelt bra åt medvindshållet men dess mer stillaståendelöpning blev det på vägen tillbaka. Stillaståendelöpning påminner mig om sträckan mellan Ramsele och Jungsele i somras då vindens makter i kombination med nyharvade grusvägarna fick mig att både skratta och gråta. På något vis känns det som att när det är som motigast då är det också som roligast att trycka på i löpsteget, men jag erkänner att det känns rätt ok att ha kommit in i värmen igen. 
 
November månad är en månad med väldigt få insamlade kilometrar, 54.19km om jag inte räknat fel vilket inte är så mycket bättre än augustis 12.25km. Men med en månad kvar innan året är slut borde jag kanske kunna utmana oktobers 355km och således kanske få avsluta året med ett nytt personbästa i kilometrar per månad. Om jag har tur kanske jag kan avsluta året med ett nytt personbästa på milen också men det kräver i så fall att löpningen kommer igång igen. Imorgon är det således 1 december och en ny månad med nya möjligheter samt är det exakt 6 månader kvar till nästa års preliminära utmaning.

Tid

Mmm, tid är något som försvinner lika fort som det existerar... Ännu en vecka är påbörjad och med det inleds fjärde veckan utan löpning. Jag kan erkänna att det inte känns speciellt bra att missa flera finfina kilometersmöjligheter men när kroppen inte riktigt känns bra är det lika bra att vila ut ordentligt. Jag vet inte riktigt vad som fattas mig mer än att den sega förkylningskänslan hänger kvar. Studierna har äntligen landat lite och jag tycker att jag i stundande tid har läget hyfsat under kontroll, om jag bortser från en kortare inlämning som ska lämnas in imorgon. Kvällen är lång och således löses nog den uppgiften också. Men vad som ständigt pockar på är funderingar på en ny utmaning. Jag satt för någon timme sedan och funderade på hur mycket jag kan tänkas behöva investera i för att möjliggöra en ny utmaning. Jag funderar mycket på om det verkligen är lämpligt att redan till sommaren ge mig ut på en ny utmaning och vad skulle det i så fall innebära både tidsmässigt och ur ett ekonomiskt perspektiv. Oavsett om jag lyckas skapa rätt möjligheter för att genomföra en ny utmaning till sommaren så spenderar jag väldigt mycket tid till att tänka på en ny utmaning. Ur ett hypotetiskt perspektiv har jag någorlunda koll på start och mål tillika vägvalet för att nå från start till mål, men utrustningsmässigt slår jag knut på mig själv.

Jag funderar på om det är lämpligt att använda Göran eller inte, om jag bitvis väljer Görans sällskap kommer jag förmodligen behöva investera i tre nya däck (vilket i sig är en mycket ynklig utgift). Därefter borde han vara så startklar det bara går att vara, därtill behöver jag förmodligen investera i en mer lättviktsryggsäck för att kunna få med mig all den packning jag behöver vid tillfällen när Göran får resa på egenhand. En ryggsäck som rymmer tillräckligt viktig packning men som likväl väger så lite som möjligt eftersom den viktiga packningen blir vikt-ig i dubbelbemärkelse. Samt funderar jag på vad som är minsta möjliga att ta med mig på en ny utmaning... en fundering som kräver sina tankefnurror för att bli möjliga att införliva. En annan investering jag funderar på att inhandla är en SPOT gps tracker, som kan ses på bilden nedan. En liten finurlig manick som möjliggör det för anhöriga (framförallt) att följa min färdväg i någorlunda realtid. Dock en större investering på ca. 2´000:- plus, men samtidigt är det kanske en väl värd investering eftersom jag inser att sommarens utmaning möjligtvis var lite för våghalsig om jag tänker på ur ett säkerhetsperspektiv.

Nya skor behöver jag förmodligen också, eller åtminstone fundera på vilket underlag som kommer att utmanas. Utöver det kan en regn- och vindtät jacka och byxa förmodligen underlätta väldigt mycket. Sommarens sopsäckar fungerade fint men inte riktigt i kombination med kyla, regn och hunger, och regnstället som jag inhandlade i Los är fortfarande några gigantiska storlekar för stor. Utöver detta förmodar jag att fler kartor kan vara en lämplig investering samt kanske tält, sovsäck och liggunderlag beroende på vad det finns för lånemöjligheter. I övrigt borde jag nästan ha tillräckligt med attiraljer för att kunna utmana en ny utmaning. Med det så fattas bara tillräcklig träningsmängd igen och tillika funderingarna på om kroppen är tillräckligt stark för att återigen ge sig på en utmaning? En fråga som bara tiden kan besvara, men jag kan erkänna att en ny utmaning hägrar och infinner sig i hjärnkontoret allt mer dagligen. Jisses, vad jag längtar till landsvägslivet igen, speciellt när vardagen rullar på fortare än vad jag hinner med. Vardagsutmaningar är spännande det också men på sitt alldeles egna lilla vis.

När, var och hur?

En ny vecka är påbörjad och med det introduceras nya möjligheter, dock uteblir löpningen inledningsvis denna vecka då förkylningskänslan trappats upp. Jag kan dock inte låta bli att fundera på nya möjliga utmaningar och tillika försöka spekulera i vad jag utrustningsmässigt kan komma att behöva investera i alternativt låna. Utöver det funderar jag ganska mycket på huruvida det verkligen är lämpligt för kroppen rent fysiskt/psykiskt att redan till sommaren prova på en ny utmaning alternativt att vänta ett år eller två. Dels för att återhämtningen kroppsligt ska få sig en ärlig chans men även för att i så fall kunna bygga upp en större budget vilket ökar chanserna för en utmaning som kan vara aningen längre. Jag försöker också klura ut vad en kommande utmaning kan bestå av, dels i form av var start och mål kan vara samt om det är landsvägar eller skogsstigar som kan vara aktuellt. Eller en kombination av de båda alternativen? 

Landsvägsalternativet erbjuder förvisso Görans resesällskap, packning och dylikt blir således enklare och transportmässigt underlättas väldigt mycket. Fördelarna med Görans sällskap är på så vis mångfaldiga men det finns en liten nackdel, eller kanske egentligen ingen nackdel i sig men för mig och på min utmaning i somras blev jag lite konfunderad över dess faktum. Att spendera flera dagar i rad med en barnvagn på landsvägar är inte alldeles riskfritt. Trafiksituationer vid flertalet tillfällen har fått mig att fundera på hur det kommer sig att jag överhuvudtaget lyckades genomföra sommarens utmaning. Många vägar var förvisso bilfria vilket förmodligen berodde på mitt vägval i kombination med att bege mig ut på vägarna innan rusningstrafiken kom igång. Görans sällskap har jag funderat kring och ur flera perspektiv är det väldigt trevligt och även en skyddsfaktor att ha med mig Göran på kommande utmaningar. Sett ur ett annat perspektiv kan det kanske vara lättare att undvika trafikerade vägar om jag inte har med mig Göran, således ges en större möjlighet att transportera mig mer fritt och är inte lika låst till att befinna mig i trafikerade situationer.

I skrivandets stund saknar jag landsvägarna mer än någonsin vilket förmodligen beror på att jag ännu i denna stund inte riktigt förstått vad jag faktiskt klarade av genom att gå i mitten av ett helt land. Sitter och trixar med ett lite längre inlägg om det vägval och så som jag tog i somras i syfte att försöka skapa mig en överskådlig bild av utmaningen. Samtidigt blir det ett sätt att minnas tillbaka och sortera upplevelser samt minnen och ännu en gång försöka förstå det jag inte riktigt kan förstå. Jag kan dock konstatera återigen att Sverige inte var tillräckligt långt för att släcka min nyfikenhet på utmaningar, jag vill längre och jag vill uppleva så mycket mer... Frågan är bara när, var och hur?

Tångtrampande

Hujedamig vad tiden går fort... Ännu en vecka har passerat och det efterlängtade 20 kilometers passet uteblev tidigare i veckan. Först i fredags kände jag någon form av motivation till att åter snöra på mig löparskorna och det blev en kort 5 kilometers runda för att känna av hur kroppen känns. Den senaste tidens privatlivsröra som inkluderar en omställning från att bo i Karlstad till att åter bo i Skåne, har för min del varit en större omställning än vad jag trott att det skulle bli. Dels är det en positiv omställning på så vis att mina studier underlättas, samt dels för att jag har en närhet till att kunna utmana Kullaberg och jag kan även umgås med nära och kära. Omställningen berör egentligen mer det faktiska i livet, lägenheten i Karlstad är aningen kylig nästan så kallt som tältet kändes första natten längst med väg E8 i Finland i våras. Att nu vara inneboende i ett varmt hus som är lite varmare än vad jag tidigare varit vann vid har gjort att en fin förkylningskänsla infinner sig. En förkylningskänsla som mer än gärna får lov att försvinna fortast möjligt. Fredagens löprunda kändes inte allt för bra och med det har jag inte vågat mig på mer löpning. Igår blev det dock två timmars tångtrampande istället, sakta och metodiskt för att försöka hitta balansen i varje steg. Att traska runt i tång kanske inte är den bästa ersättningen för löpning men det är för mig ganska rogivande i kombination med vågornas skvalpande, att därtill kunna blicka ut över sundet och se Kullaberg i fjärran gör ju inte upplevelsen sämre.

Fundersamhetskänslan som jag skrivit om tidigare vill inte riktigt ge med sig, i skrivandets stund funderar jag väldigt mycket på vad jag ska fokusera på nästa år. En ny utmaning - stor eller liten? samt hur mycket ska jag fokusera på kommande Kullamannens 161km+?... En ny utmaning känns efterlängtad och jag saknar verkligen landsvägsfriheten, på något vis känns sommarens utmaning inte tillräcklig. Utmaningen var alldeles lagom ur ett perspektiv samtidigt som det känns att jag inte riktigt utforskat mina egna gränser tillräckligt mycket. Frågan jag börjar fundera över är om det för mig överhuvudtaget är möjligt att hitta gränsen för var min Comfort zone/ Panic zone går? En fråga som jag funderar väldigt mycket på och förmodligen på grund av allt funderande som bloggen inte uppdateras så ofta som önskvärt. Jag klarade på något vis av att gå genom Sverige på 50 dagar (52 till Kullens Fyr) relativt otränad och dumdristigt okunnig i allt som har med tältning och friluftslivsmässiga aktiviteter att göra. Den fråga som gör mig mest fundersam är vad jag egentligen har kapacitet till att klara av om jag verkligen hade kunnat träna i den bemärkelse som behövs för att klara av en utmaning/tävling på en nivå som gör att jag tänjer mina egna gränser? Sommarens utmaning tänjde på mina gränser men i skrivandets stund känns det inte riktigt tillräckligt, förmodligen på grund av att jag inte gett allt i kampen om att klara av utmaningen. Jag tränade inte tillräckligt, jag saknade rätt kunskaper och samt vett och etikett i allt vad som berör en utmaning. Med andra ord får jag fundera vidare, vad är och kan bli nästa utmaning samt vilken träning och kunskap krävs för att klara av att tänja mina gränser till den gräns att jag personligen kan utvecklas lite mer? ... Ibland vore det skönt med ett facit, om jag gör si så kan det bli så... men då blir det i och för sig ingen utmaning i att tänka fram nya möjligheter.

Packa lätt eller rätt?

En ny vecka har introducerat sig och tillika nya utmaningar, efter en mycket mer än spännande tågresa söderut igår är jag åter i Skåne. Med det introducerar sig flertalet utmaningar förvisso i vardagsklimat men likväl kluriga utmaningar eftersom det kräver en del fixande och trixande. Exempelvis konsten att packa lätt för en resa kan vara aningen klurigt, att packa inför sommarens utmaning känns nu i efterhand tämligen enkelt i förhållande till helgens packning. En väska för kurslitteratur kontra en väska med träningskläder och en väska för civila kläder blev resultatet för några veckor vistelse i söder. Frågan som jag börjar bli allt mer nyfiken på är hur mycket packning som egentligen behövs för en längre tids utmaning med eller utan Göran?...

Sedan mitt nederlag mot Kullamannen har jag låtit löparskorna få vila ut ordentligt, jag har varken haft motivation eller känt någon direkt glädje i att snöra på mig skorna och speciellt inte i kombination med tidigare nämnda resa samt med psykologitentan som jag försöker få ihop när deadline är lite närmare än bekvämt. Men med en ny vecka och därtill nya utmaningar skapas också möjligheten att få in lite fler mil i benen. Som möjligheterna ser ut nu kan det bli till att erövra ca 20km löpning imorgon eftermiddag, en distans som just nu känns tung men som förhoppningsvis imorgon kan mötas med lite piggare kropp och knopp. 

Fundersam

Mmm, fundersam är förmodligen det korrekta ordet att använda utifrån hur det känns efter att ha gett upp årets Kullamannen. För till syvende sist är det precis den slutledningen jag kan komma fram till efter att ha vänt och vridit på lördagens utmaning. Jag gav upp... vilket gör mig fundersam, hur kommer det sig att jag gav upp och vad hade jag kunnat göra annorlunda? Två funderingar som jag funderat på väldigt mycket, dels eftersom sommarens utmaning på 227 mil var en förberedelse inför den kamp som jag visste skulle uppstå i lördagens möte med berget. Problemet är förmodligen att kampen aldrig uppstod eftersom jag var slutkörd redan när startskottet gick. Tvivel kommer och tvivel går under långa påfrestande utmaningar men i lördags gav jag helt enkelt upp och lät tvivel erövra min kamp.

Bitter? Nja, det kanske jag känner mig men dess mer besviken över det faktum att jag inte utmanade mina tvivel. Än en gång inser jag vikten av samspelet mellan kropp och knopp, kroppen är förmodligen i den allra bästa form jag någonsin varit i men knoppen var inte med mig i lördags. En ganska bitter känsla eftersom jag vet att jag har erfarenheter och kunskaper om hur jag ska göra för att bemästra både tvivel och fysisk smärta. Nåväl, ett år kvar till 161km och nästa års Kullamannen, ett år att finslipa den mentala förmågan samt att samla på mig ännu fler mil. Förhoppningsvis med hjälp av ännu en utmaning likt den i somras, kanske lite kortare eller en ännu längre? Fundersamheten får således fortsätta ett tag till...

1-0 till Kullamannen

Årets viktigaste dag tillika viktigaste utmaning är nu passerad, en dag som Kullamannen vann. Men i kampen fick jag allt vad jag förtjänar. I år var det tungt, och redan under första varvet fick pannbenet slita hårt. Egentligen började min kamp redan på fredag kväll, nervositeten och anspänningen inför vad som komma skall slukade väldigt mycket av min energi. Natten mellan fredag och lördag blev över förväntan bra trots all nervositet och oro. Lördag morgon påbörjades kl 05:30 och därefter var det bara påklädnad, en enklare frukost med mackor och kaffe samt obligatoriska toalett besök innan det kl 06:05 var dags att åka mot Mölle. Med cirka 35 minuter till start hann jag med både ett och två toalett besök och placera drop-bagen i dess fålla. Nervositeten minskade inte och kändes mer eller mindre olidligt plågsam och som en kraftig energitjuv.

Klockan 07:00 gick således startskottet och Kullamannen står för de absolut mäktigaste starterna jag varit med om och dess stämning är mäktig att få uppleva. Benen började rulla på men en viss svårighet infann sig i att hitta ett tempo som kändes rätt, det tog ganska lång tid innan jag fick in en bra känsla i kroppen och jag fick slita hårt med pannbenet för att få benen att arbeta på. Först efter att dödens zon området och därtill Håkull var passerat började en trevlig känsla infinna sig i kroppen. En känsla som dock vacklade under hela första varvet och tvivlen dök upp allt oftare och när jag passerat fyren för första gången kändes löpningen ganska hopplös.

Varvningen i hamnen kändes inte helt bra, kroppen och benen kändes förvånansvärt pigga men huvudet och pannbenet fick arbeta hårt. Hårdare än vid något tillfälle på sommarens utmaning och det var med mentalt tunga steg som jag inledde andra varvet. Som tur var svarade Ann i telefon när jag ringde och jag lyckades ta emot peppningen så pass mycket att jag kunde fortsätta framåt istället för att vända tillbaka och lämna in nummerlappen. En mental dipp/ tvivel var ett faktum och tyngre än tyngst gick det framtill Himmelstorp där trevliga funktionärer omedvetet piggnade på mitt humör och inställning till det jag faktiskt höll på med. Ner mot Nimis för andra gången gick lätt och stenarna gjorde att all mentalt fokus blev koncentrerat till att erövra sten för sten. Ännu fler peppande och trevliga funktionärer dök upp och humöret började komma igång på riktigt. Från Nimis upp till Håkull gick det lättare och än fler funktionärer bjöd på trevlig peppning. Från Håkull på andra varvet började kampen, insikten om att klockan närmade sig 15:00 och repets dragning blev allt mer ett faktum. Nu gällde det att pinna på så fort det gick (att skriva springa vore att överskatta min ansträngning) efter vad som kändes som en evighet nådde jag fyren för andra gången och där släcktes mitt hopp och driv om att nå hamnen innan kl 15:00. I kombination med regn och än ännu större mental dipp gav jag upp min kamp mot Kullamannen.

Årets Kullamannen erbjöd lervälling utan dess like som gjorde kampen inte bara hårdare, kladdigare och alldeles fantastiskt underbar. Det är en obeskrivlig känsla att åter få möjligheten att utmana Kullaberg, men på mina två varv samt ca 8h 15min som jag förflyttade mig (hann jag med att utforska Nimis två gånger samt kasar ner för leriga klippblock och träffa på fantastiska funktionärer som är värd all kred som går att få. Att spendera flera timmar på berget för alla löpare är en fantastisk och gedigen prestation som i sig är väldigt mäktig att få möta. Hatten av för alla kämpar i lördags såväl löpare som funktionärer. Jag lyckades ändå få känna av Kullaberg på min utmaning och fotsulorna ömmar, fotlederna är smått vrickade och kroppen känns som 150 år med en stelhetskänsla utan dess like. Mitt liv bästa brytning av Kullamannen eftersom jag i år inte gav upp innan min kropp faktiskt självmant stängde ner sig, ett gott tecken på att jag håller på att lära mig förstå när det faktiskt är nog utan att göra åverkan på kropp och knopp.

Kullamannen är Kullamannen, en utmaning som är ut över det vanliga och som testar gränserna för dess deltagare. I år var det inte mitt år, men jag längtar redan till Kullamannen år 2017.

Nostalgisk

Tillbaka i Skåne och om ca 15 minuter anländer tåget till Helsingborg, jag blev allt lite nostalgisk i Göteborg när nattåget till Uppsala stod på perrongen. Att det därtill snöade i Göteborg påminde ännu mer om Tågresan till Kiruna den 12-13 maj. Vädretsmakter är aningen kluriga och en del funderingar återstår inför lördagens klädval och tillika skoval. Regn har i alla fall utlovats men vad gör lite regn i förhållande till väldigt mycket regn? Jag börjar smått förvänta mig leriga stigar men fortfarande fruktar jag mest för stenpartiet vid Nimis samt norra sidans leriga stigar som kan bli aningen svåra. Dubbskor eller inte, en klurig fråga som jag får vänta med att klura ut tills lördagens morgon. Knappt tio minuters resande kvar innan jag åter får träffa pappa. Ska bli riktigt härligt att få lite sovmorgon imorgon och ladda upp sinnet till max i för stundande utmaning...

Mot sydliga bredgrader

Ett år har passerat sedan förra årets Kullamannen, ett år fyllt med 3665.64 km närmare bestämt 366.5 mil som bemästrats till fots genom löpning och promenerande. 110 mil av dessa har blivit insprungna under år 2016, en distans som är ett personligt rekord som slår många andra löpta år. Men att nå 366.5 mil inom ett år i förberedelser inför Kullamannen är för mig mäktigt. Likväl känner jag mig allt annat än redo för denna batalj, att återigen springa 60+ km på Kullaberg i Kullamannen anda är en skräckblandad förtjusning. Jag längtar verkligen förbi startskottet och till dess att löpningen kommit i rullning, samtidigt förfasas jag lite av all nervositet inför starten samt till att möta berget igen. Fick ett sms av pappa idag med väderprognos inför lördag och det bådar inte gott samtidigt som jag längtar till att utmana berget i dess rätta höstskrud.

Väskorna är packade och jag inväntar tåget som lämnar Karlstad centralstation imorgon kl 14:14 med en förhoppning om att nå Helsingborg vid 20:30 på kvällen. Känslan av att vänta på bussen som gick till Västerås gör sig påmind, allting är packat och allting är färdigt, men är jag redo? Vad är 366.5 mil mot att möta Kullaberg.. Hur många mil är egentligen tillräckligt? Hur många mil krävs i benen för att tryggheten i att känna sig redo ska infinna sig? Kullamannen är och förblir för mig alltid Kullamannen, en utmaning vars innehåll alltid är ovist och som alltid (för mig) har erbjudit magiska upplevelser och intryck. Att få utmana sin komfortabla zons gränser på Kullaberg är mäktigt, men jag kan inte låta bli att känna en stor osäkerhet och kommer att åka söderut med en känsla av vördnad inför berget. Lördagens löpning får bli som den blir, och med det tänker jag varken på placeringar eller en vis tid utan önskar mig själv endast förmågan att komma i mål (tre gånger).

 Sist kvällen i Karlstad spenderas med att tillverka energikakor utifall att de behövs som nödproviant i drop-bagen, på fredag inhandlas det sista som ska vara i väskan dvs fyra päron och tre äpplen samt 1 1/2 liter Coca-cola, samt en stor påse godis som får fungera som tröstpåse kontra belöningspåse. Senaste veckornas godis förbud ska äntligen få brytas och som jag längtar... bästa belöningen för mig är nog vetskapen om godispåsens existens i min väska, bara tanken är nästan värd de tre varvens motstånd och kamp. Nåväl än är det bara onsdag och nu inväntas en spännande tågresa mot Skåne.