Kullamannen är på intåg - kan det bli 400 mil?

Jag får göra ett litet avbrott i min uppdatering angående utrustning och mina funderingar kring utmaningar eftersom årets Kullamannen infinner sig väldigt nära. Mindre än en vecka kvar till start och kroppen känns lite sliten men jag hoppas kunna vila ut denna slitna känsla lagom till fredag. Igår lyckades jag dock springa in en distans som i summa summarum tenderar till att jag är nära ett personbästa i distans per år. I och med gårdagens distans är jag nu uppe i 3´861,8 kilometer sedan den 1 januari i år, och det gör att jag förädlat mitt tidigare personbästa angående distans per år. Förra året vid nyårsafton slutade min totala distans på 3´816 kilometer, att jag redan nu i slutet av oktober har passerat denna distans känns lite ofattbart. Det innebär att jag egentligen har två månader kvar av året att förädla mitt tidigare rekord. Vilket jag tänker försöka mig på, förvisso har jag fem inplanerade vilodagar där jag endast får lov att studera inför kommande tenta samt börja packa mina grejer inför helgens (och årets största) utmaning: KULLAMANNEN 2017 – Himmel, Hav och Helvete. 

 

När starten går på fredag förmiddag kommer varenda steg jag tar vara början på mitt nya årsbästa. Ett årsbästa i den totala distansen men också ett försök att förädla min insprungna distans, förra årets 1´200 kilometer är mitt personbästa (eftersom jag inte tillåter mig att inkludera utmaningar) när det kommer till distans som jag sprungit under ett års tid. I skrivandets stund har jag totalt bara sprungit 526,56 kilometer i år (räknat utan mina löpta utmaningskilometrar) vilket gör att jag har lite att kämpa för innan året är slut. Med andra ord har jag åter en utmaning att ta mig an… Minst 673,44 kilometer ska försökas bemästras under kommande två månader men jag tror att jag har oddsen på min sida när Kullamannen nu står för dörren. Om jag därtill lyckas bemästra cirka 138,2 kilometer på självaste Kullamannen kommer jag att passera 4´000 kilometers gränsen vilket är ett mycket stort personligt rekord för mig. Aldrig någonsin har jag lyckats bemästra en distans på 4´000 kilometer eller 400 mil under ett års tid. 

Kullens Fyr – Vildmarksvägen: 3´335,24 km

Löpning - ???? km

Total distans år 2017: 4´000 + ? kilometer

Om jag ser till utmaningar blir distansen annorlunda och i endast utmaningar har jag förflyttat mig 5609,2 kilometer på totalt 152 dagar. En distans som erbjudit mig många härliga upplevelser och möten längs min väg genom och runt Sverige. Upplevelser som jag än idag har svårt att förstå hur jag har kunnat få möjlighet att vara med om. Ofattbart är bara förnamnet men otroligt glad är jag för all den hjälp jag fått både före, under och efter utmaningarna och för alla oväntade möten. Vad vore dessa utmaningar utan alla fina människor som hjälpt mig på ett eller annat sätt? Dessa utmaningar hade för min del inte varit möjliga om jag inte vågat utmana Kullamannen tidigare år... 

Kullamannen befinner sig endast fyra dagar bort och nerverna är allt mer på helspänn, detta trots att jag vet att jag står inför en utmaning som mest troligt kommer vara väldigt spännande att utforska. I år har jag inga som helst förhoppningar på placeringar, tider eller hur lång distans jag klarar av. Min målsättning (om jag ens kommer över startlinjen) är att försöka komma i mål vid cirka 35 timmar 59 minuter. På så vis kommer jag att få möjligheten att vara ute så länge som möjligt och det i sig ger mig möjligheten att samla på mig mer upplevelser under loppet, således fler minnen och härliga återblickar. Därtill för att maxtiden är satt till 36 timmar. Denna målsättning kan mycket rimligt ses som tämligen löjlig eftersom mångt och mycket i livet handlar om att nå fram så fort som möjligt. Men med nästan 400 mil i kroppen känner jag inget behov av en placering eller att gå i mål på en speciell tid, jag är nog mest nöjd om jag ens når målet i Möllehamn (och det på mitt sista varv). För att verkligen komma i den rätta stämningen hämtar jag lite inspiration från en nostalgibok, samt blir det förmodligen några filmkvällar med riktigt Kullamannen anda...

 

Kvantitet kanske inte alltid är bättre än kvalité, och mina nästan 400 mil är mer kvantitet än något som jag kan se som kvalitétsträning. Med andra ord är min kropp kanske lite mer sliten och lite mer seg eftersom återhämtningen efter sommaren har varit lite sporadisk. På så vis blir det upplevelsen som är helgens stora utmaning, och än så länge står det 5 - 2 till Mig Vs. Kullamannen och jag hoppas innerligt att det blir 6 - 2 efter lördagens (förhoppningsvisa) målgång. Det blir mitt åttonde försök att utmana Kullamannen och det känns obeskrivligt, har jag inte lärt mig bättre än att låta bli? – Fast vem kan låta bli att utmana sig själv när det kommer till att möta Kullamannen?

Utrustning – Ryggsäck:Laponi 70 liter

Ryggsäcken har varit en av de viktigaste attiraljer och därtill min tryggheter under resans gång, eftersom jag vetat att när jag väl når Karesuando så finns det ingen återvändo. Därifrån fanns det för mig bara möjligheter att fortsätta med ryggsäck för min del. I detta inlägg tänker jag således fokusera på den ryggsäck som jag inledningsvis kom att använda på det sätt som en ryggsäck är tänkt att användas. I nästa inlägg kommer jag fördjupa mig lite mer i OMM 25 liters ryggsäcken eftersom den har blivit lite av min stora favorit och en kompanjon som funnits med på hela resan. 

När jag kom till Karesuando fick jag en ryggsäck modell större av Mirja och Bengt, en ryggsäck av märket Laponi som jag misstänker motsvarar cirka 70 liter (mina misstankar grundar sig i siffran 70 som är broderad på ryggsäckens framsida). Denna ryggsäcken gjorde att jag kunde få med mig mer attiraljer och framförallt mer mat. Hur jag än stuvade om mina saker så fick jag inte plats med allt i OMM ryggsäcken. Här kom jag till insikt om att det vore väldigt mycket bättre för mig att träna in mig på att packa ryggsäcken innan jag ger mig ut på utmaningar. Det vill säga att införskaffa rätt och den tilltänkta utrustning i god tid är en klar fördel när det kommer till utmaningar.

Längs med vägen E8 upp mot Kilpisjärvi experimenterade jag en hel del med mina två ryggsäckar och fick hjälp av Ann (via telefon) att komma på idéer till att modifiera min packning. Någon dag provade jag med den lilla ryggsäcken på magen och den större på ryggen samt vice versa. Allt för att minska de åkommor som började dyka upp, exempelvis lite svullna händer samt rygg/höft nötningen som orsakades av den allt för stora ryggsäcken. När jag kom till Kilpisjärvi tog jag efter samspråk med Mr Sjögren beslutet att skicka ner den lilla väskan (plus lite andra attiraljer) till Abisko och köra på med den stora väskan. Dock investerade jag i två sittskyddsunderlag i Kilpisjärvi som jag tejpade på mina axelremmar för att försöka skapa en större belastningsyta. Således minskar känslan av att axelremmarna ”skär” in i mina axlar, en idé som funkade betydligt mycket bättre än vad jag tidigare trott. Men med en bieffekt av att de tämligen fort bidrog till en stinkande odör som förföljde mig resten av vår gemensamma resa. 

Det tog ganska många dagar innan jag lyckades få kläm på hur jag skulle komma att bli bekväm med ryggsäcken. Dels var/är den aningen stor för mig och min kroppsbyggnad vilket resulterade i att jag inte riktigt fick det stöd som jag hade behövt. Därtill misstänker jag att jag är lite för liten i storlek för att kunna passa justeringarna på ryggsäcken och således hjälpte det inte mycket att göra några justeringar. Vad jag dock lärde mig väldigt fort var att öka matportionerna för att på så vis minska vikte i ryggsäcken. I övrigt har väskan fungerat alldeles ypperligt för mig då den har ett stort fack och därtill två små fack som jag hittade bra packningsteknik för. Men som vanligt brukar min packning variera efter några dagar och trots att jag packat ryggsäckar i mer än 100 dagar känns det som att jag har mycket kvar att lära. Nåväl jag och Laponi väskan höll ihop i cirka 509,4 mil och utan den vet jag inte riktigt om jag i år hade klarat av nordkalottleden och början på kungsleden utan ryggsäcken och dess tämligen stora rymlighet. 

Utrustning - Nytvättade skor

För några veckor sedan tog jag äntligen itu med att tvätta upp sommarens skor, dels eftersom odörerna gjorde sig påminda men också för att jag då började stuva undan sommarens utrustning. Skorna blev förvånansvärt rena och därtill har jag nu kunnat beskåda slitaget på skorna ur nya synvinklar. När jag planerade sommarens utmaning kunde jag inte för allt i livet tro att det skulle förbrukas nästintill sex par skor. Något som jag också är förvånad över är hur lite sulorna ser ut att vara slitna i förhållande till hur skosulorna känns. 

Sex par skor och 3'335,24 kilometer, blir i snitt ca 555,9 km per par och jag kan på något sätt inte riktigt ta in dessa siffror när mina fötter allt mer börjar återgå till sitt vanliga jag. Först nu i slutet av oktober börjar fötterna kännas som vanligt, fram tills nu har en viss stelhetskänsla infunnit sig när det kommer till fotsulorna. Förmodligen inte alls konstigt med tanke på den distans det blev men rätt intressant att få uppleva hur kroppen anpassar sig både till och från en utmaning. Nu är det inte många dagar kvar till nästa utmaning och tillika årets stora utmaning det vill säga Kullamannen 100 miles. En distans som jag verkligen respekterar samtidigt som jag ser fram emot att få ännu en fantastisk dag (och natt) på Kullaberg...

Utrustning: Skor a lá Merrell - Bare Access Flex

I höjd med Piteå fick jag utskickat av Mr Lövenfors ett par sprillans nya Merrell Bare Access Flex. Detta eftersom jag dels började få ont om skor, samtidigt som jag började frukta hur jag skulle komma att klara mig i fjällen. Jag valde dock att fortsätta resan upp till Karesuando med mina gamla Bare Access eftersom jag kände att de hade några mil kvar i sig. När jag dag 65 lämnade Karesuando och tog vägen via Maunu började mitt utforskande av och bekantskapen med Bare Access Flex.

 En modell som jag tidigt tyckte om, eftersom den gav mig lite mer distans till asfalten (och grusvägen) samtidigt som den ändå kändes väldigt lätt. En annan fördel i känsla var att jag kunde skifta från mina Bare Access till Bare Access Flex utan att jag märkte någon direkt skillnad i markkontakt eller känsla. Således adapterade mina fötter skorna utan att det inverkade på min förflyttning, något som jag upplevde som väldigt trevligt speciellt när det alltid är lika pirrigt att prova på ett par nya skor.

Bare Access Flex blev mina trotjänare i kommande 474,2 kilometer, och således min partner in crime från Karesuando hela vägen upp till Treriksröset och därefter ner till Saltoluokta. Bare Access Flex är det paret skor som jag verkligen testade utöver dess gränser, på både gott och ont. Anledningen till att jag testade skorna så hårt var att jag helt enkelt använde mig av samma tänk som vid exempelvis en tävling. Detta tankesätt blev påtagligt när jag började utforska vandringsleder och inledningsvis Nordkalottleden. En led som visade sig vara tämligen tuff rent tekniskt, i och med dess vad och därtill knädjupa lervällingspartier samt branta nedförsbackar och steniga ”Super Mario bros” eller ”Wanna be Nimis”-partier.

I och med att vad och steniga partier avlöste varandra kände jag tämligen tidigt en viss hopplöshet när det kom till att ta av mig skorna och byta skor vid varje vad (jag hade med mig ett par foppa tofflor som vadar skor). Ur en tidsaspekt vore det verkligen en förlust för mig och när jag på väg E8 upp mot Kilpisjärvi upptäckte Bare Access Flex stora fördel med snabb torktid kändes det inte nödvändigt att byta skor i tid och otid.

En del partier vandringsled blev lite övermäktiga för Bare Access Flex-modellens sula, rättare sagt mönstringen i sulan kom stundtals att fyllas med lera (förvisso fylldes hela skon med lera), vilket gjorde att efterföljande partier med fuktiga stenar blev till en ”Bambi på hal is” - upplevelse. Något som jag noterade speciellt vid upp- och nedgång av Kebnekaise, då Malin kunde springa på riktigt bra nedför medan jag halkade omkring och gjorde mina fina vurpor när jag tappade greppet.

Ris och ros…

Fördelen med Bare Access Flex – modellen, är att den för mig varit ovärderlig i och med att jag kunde skifta från Bare access till Bare Access Flex utan några större justeringar. Med Bare Access Flex upplevde jag inte riktigt samma bekymmer med snörningen som jag gjorde med Bare Access, förmodligen för att jag egentligen gett upp hoppet om att knyta skon så som jag vill. Vad jag däremot upptäckte när jag nådde Kebnekaise fjällstation var att jag på något sätt lyckats med konststycket att ”knäcka” skosulan.

En annan fördel med Bare Access Flex skon var att det är tämligen slittålig, så mycket som jag provocerade skorna med både fukt, lera, vridningar och skrapningar mot klippor med mera är jag fortfarande förvånad över hur bra de fungerade för mig på Nordkalottleden. Med dagens kunskaper skulle jag egentligen haft ett par Bare Access Flex skor till, som inväntat på mig vid Abisko. Således hade jag nog klarat av Kungsleden lite bättre eftersom mina skor var tämligen slut när jag väl nådde Abisko.

Under resans gång har skorna verkligen blivit testade ut över sina tänkta gränser, som värst var det nog längst Nordkalottleden när jag dagar i rad vadade i både knädjupa som lårdjupa vad i isande vatten. Men även några dagar bjöd på lervälling som även de erbjöd knädjupa erfarenheter. Många av de människor som jag mötte på längs min resa till fjälls ifrågasatte mitt skoval. Mycket utifrån all snö och höga vattennivåer som jag skulle komma att möta på min resa. 

Nu i efterhand får jag nog erkänna att jag valde de bästa skorna som jag kunde valt. Längs med Kungsleden mötte jag nämligen flertalet människor som haltade med skoskav och till och med några killar uttryckte "löparskor... Det skulle vi också haft". Snabba, lätta, smidiga och snabbtorkande är min erfarenhet av Bare Access Flex.

När jag dag 83 hade nått den totala distansen på 2´839,6 kilometer var det dags för mig att återigen byta skor. Denna gång fick jag ”ärva” Malins favoritskor för att kunna ta mig an resterande del av Kungsleden och resterande 495,64 kilometer av resan ner till Klimpfjäll och Vildmarksvägen där min resa för i år tog sig ett snörvligt slut.

Utrustning: Skor a lá Merrell - Bare Access

När jag numera bor på Söderåsen har jag inte riktigt hunnit eller prioriterat att ha något fungerande internet. En rätt skön känsla att inte ständigt ha möjligheten till uppkoppling trots att det påverkar mina möjligheter till att uppdatera bloggen. En härligare känsla är att jag varje dag kan (om jag vill) springa vilse i en bokskog och möta ett oräkneligt antal dovhjortar. För att springa vilse kan ett riktigt bra par skor vara på sin plats och jag får erkänna att jag.. 

... en del dagar saknar mina Merrell skor lite mer än vanligt, sommarens utmaning vore inte riktigt lika möjlig utan möjligheten att använda skor från Merrell. Tack vare att jag i våras fick kontakt med Mr Lövenfors på Merrell och således hans hjälp, fick jag tag på årets modell av Merrells Bare Access. En uppgradering från förra årets modell av Bare Access som jag egentligen var den modell som jag letade efter. Bare Access med årsmodell 2016 var nämligen en av de skomodeller som jag använde vid förra årets utmaning, och som jag då upptäckte fungerade väldigt bra för mig. Årsmodellerna 2016 och 2017 skiljer sig lite åt när det kommer till sulans uppbyggnad. Årets modell 2017, har en aningen större skåra vid hälpartiet samt misstänker jag att sulans material har modifierats lite årets modell kontra förra årets sula.  

När jag påbörjade årets utmaning valde jag inledningsvis att byta skor efter cirka 10 kilometer och således ge mina fötter lite chans till återhämtning samtidigt som jag kunde variera slitaget på skorna. De första två paren skor använde jag från Kullens Fyr ner till Smygehuk och sedan vidare upp till Gävle. En distans på 911,9 kilometer och som i år avklarades på 24 dagar, därefter byte jag till att endast använda ett par nya skor.

Från Gävle upp till Råneå använde jag således bara ett och samma par skor för att se om jag kunde minimera slitaget och förhoppningsvis spara lite på skor så att jag har skor hela vägen hem. Denna sträcka motsvarade ytterligare 928,6 kilometer och Råneå nådde jag på dag 49 när min totala distans var 1´840,5 km. Från Råneå till Karesuando använde jag således mitt fjärdepar skor, en distans på 524,9 kilometer och när jag dag 63 kom till Karesuando efter en total distans på 2´365,4 kilometer kunde jag skicka hem mina gamla skor.

Ris och ros…

Fördelen med Bare Access – modellen, är att den för mig är väldigt tacksam, den väger nästintill ingenting och känslan av närkontakt med underlaget är ovärderligt. Samtidigt ger den breda tåboxen verkligen fötterna en bra chans att röra sig fritt, på samma gång som eventuella svullnader av fötterna ryms utan att det blir trångt framtill vid tårna. Vad jag noterat vid både förra årets utmaning tillika under sommarens utmaning är fötterna och benen stundtals tenderar att svullna upp. Trots att jag till stora delar endast ser fördelarna med Bare Access – skorna så finns det några delar som kan utvecklas vidare. Bare Access låga vikt är en stor fördel men här känner jag att några extra millimeter på skosnören inte kan förändra så mycket för vikten att det kan bli till en nackdel.

I år provade jag att redan från första dagen snöra skorna väldigt lätt och inte åtsittande, en teknik jag använde under hela resan för att minimera möjligheten till att påfresta senan vid skenbenets främre del. Detta blev lite utav en mindre utmaning för mig i kombination med att skosnörena på Bare Access är i kortaste laget. Förra årets utmaning inkluderade nämligen en smärta i senan vid skenbenet, vilket till stora delar beror på de vinklar som fot/skenben utsätts för i uppförsbackar. Jag börjar samtidigt även misstänka att snörningen på skorna kan ha påverkat senan och resulterat i smärtan, eller att det är en kombination. Eftersom skorna är vida vid hälpartiet finner jag ett behov av att kunna ”låsa” fast skorna med hjälp av snörningen. En låsning som även bidrar till att småstenar inte ”rullar” in i skon via hälen lika lätt, och som vid grusvägar och mindre skogsstigar känns som en gudomlig lösning på det som i stunden utmanar tålamodet. Dock har det varit svårt att få till denna låsning i kombination med löst snörade skor, skosnörena räcker nämligen med nöd och näppe till vilket gör att en dubbelsnörning är omöjlig.

Ett annat oväntat dilemma var att jag skulle råka ut för Östergötlands värmerekord i somras, en värme som fick tjäran i asfaltslagningen att mjukna upp och bli tuggummiseg. Jag blev mycket positivt överraskad över hur bra skorna hanterade denna "mealtdown". Nackdelen blev att tjäran och dess inkluderade småstenar satt kvar allt länge och väl under skosulan. Än idag efter tvättade skor finns det tjära och stenar kvar i mönstringen, detta är i sig inget som beror på skorna men fördelen med den nära markkontakten kan vid en sådan här situation bli lite enerverande. Fotisättningen blir ofrivilligt påverkat när mönstringen är fylld med småstenar. 

Som synes på ovanstående bild har jag en tendens att slita ut skorna på ett "suppinerande" vis, det vill säga att jag sliter ytterkanten på hälpartiet och därtill mittenpartiet vid främre trampdynorna. Detta har visat sig vara både en fördel och nackdel, mest en fördel i och med att främre delen av skon har varit stabil och tålig för slitage. Nackdelen är att skåran i sulan vid hälen inte orkat med distansen och således "säckar ihop". Vilket fick mig efter flertalet mil att kännas som att jag mer eller mindre gick barfota eller att jag trampar igenom sulorna. Som tur är hade jag flertalet par skor som jag kunde variera skor när det blev som värst och således kunde jag undvika skador. 

En annan riktigt häftig aspekt som jag noterat när jag använt Bare Access under en längre tid och tillika vid så mycket distans som 2´839,6 kilometer är att jag faktiskt kan se hur fötterna har förändrats i sin uppbyggnad och struktur. Rätt häftigt men kanske inte alls så konstigt trots allt... 

Utrustning - Hur tänkte jag där?

I kommande blogginlägg (tro det eller ej, men jag har faktiskt hunnit med att skriva några utkast) tänkte jag försöka mig på att summera lite funderingar och erfarenheter kring mitt sätt att tänka om den utrustning jag haft med mig. Vilket mest kanske är ett försök från min sida att mildra den längtan som växer sig allt starkare inför nya utmaningar. Även om jag nyligen kom hem efter 100 dagar på vift och lättnaden av att vara hemma igen fortfarande är väldigt stor, så tror jag att det alltid kommer finnas en längtan hos mig som gör att jag inte kan låta bli att tänka tanken på nya utmaningar. Att leka med tanken på nya utmaningar är väldigt rolig och underhållande, samt kan jag finna ett stort nöje i tankarna ”tänk om…”. Att tänka tankar och sedan att förverkliga desamma är ett stort steg att pussla ihop, men bara att våga tänka tanken och leka med nya möjligheter, känns konstigt nog tämligen rogivande. 

Årets utmaning har på ett sätt varit lite enklare än förra årets utmaning, på så vis att jag har lite mer erfarenhet kring vad jag vill ha med mig som utrustning. Sett till årets utmaning kontra förra årets utmaning så skiljer sig min packning väldigt mycket åt. När jag vid målgången förra året insåg att jag släpat med mig en styck hammare, tillika två stora (och tjocka) volymer Sherlock Holmes böcker samt flertalet andra attiraljer som jag inte ens tänkt tanken på att använda under resan, kändes det som att min utrustningslista inför i år behövde modifieras. I år ville jag till skillnad från förra året inte använda Göran, och således försöka minimera vad jag egentligen behöver och inte behöver. På så vis behöver jag inte bära med mig mer än det absolut nödvändigaste, eller åtminstone var det så jag tänkte i våras. Denna tanke gick i stöpet redan under min första dag på vift den 14 maj, vilket i efterhand är tämligen logiskt att förstå. Med alldeles för lite träningsmängd tillika en träning som inte tillhandahållit den utrustning som jag egentligen tänkt använda mig av så kan det inte bli mer än fel.

När jag lämnade Kullens Fyr den 14 maj i år startade jag med en packning som verkligen var kaos. Både pappa och Mr Sjögren kan intyga detta och deras ansiktsuttryck när jag skulle påbörja sommarens utmaning är obetalbara att minnas tillbaka till. Absolut ingenting gick som planerat för mig den morgonen och med tältet hängandes utanför ryggsäcken och likaså liggunderlaget påbörjade jag mina första mil. Helt ärligt vet jag inte riktigt hur resan egentligen skulle te sig ut om inte Mr Sjögren kommit ut på kvällen med lite alternativ utrustning. Bland annat introducerades jag för ett liggunderlag som jag under resans gång blivit väldigt förtjust i, jag fick även låna sovsäck som för mig var överraskande i dess lättvikt. Samt bytes mina regnkläder mot betydligt bättre lättare jacka samt byxor. Utöver fick jag mig en genomgång i packningsteknik och en snabb kurs i packningstänkande. Detta kommer jag förmodligen att skriva lite mer om i kommande blogginlägg och på så vis fånga mina egna tankar och funderingar på en lite djupare nivå. 

I och med att jag numera har två lite större utmaningar i mitt bagage och dessa två utmaningar har gett mig erfarenheter som är obeskrivliga. Jag tänker att ju mer jag kan fånga av mina funderingar just här och nu när jag försöker landa mentalt efter sommarens alla intryck, ju mer kommer det att underlätta för mig själv om, och när det blir dags för en ny utmaning. Redan nu har jag börjat spåna lite lätt på två alternativ tre nya möjligheter, frågan är bara när det kan bli möjligt att våga ta chansen och när kan jag skapa mig möjligheten att återigen få ge mig ut. Den där känslan av omvandla en tanke till verklighet är helt fantastisk att uppleva...

Tidsperspektiv

Återigen har jag halkat efter med bloggen och dess uppdateringar, vilket helt enkelt beror på att vardagsutmaningar tar all min tid för tillfället. Bloggen hamnar således åter längst ner på min "att göra"-listan även om den ständigt finns närvarande och snurrandes i mina tankar. En längre tid har försvunnit förbi sedan jag kom hem från sommarens utmaning, trots det känns den dagligen närvarande. Även om känslan av att äntligen få vara hemma igen är väldigt skön och lättsam är längtan ut och tillbaka till landsvägen och framförallt fjällen väldigt stor. Snart två månader har försvunnit på hemmaplan och tiden har till stora delar ägnats åt att få ordning på flyttandet (vilket i skrivandets stund känns allt bättre och bättre), samt att få lite struktur på höstens studier (vilket även det börjar bli uppstrukturerat). Vad jag inte riktigt hade räknat med var att jag så nära hemkomst skulle börja arbeta. En överraskning och tillika en stor utmaning för min del och något som tar upp tämligen mycket tid.

Trots allt vardagskaos har jag hunnit med att få lite ordning på min utrustning, rättare sagt har jag lyckats sortera och packa ner den utrustning som jag inte lär behöva på en tid fram över. Tvättat lite skor, kläder samt ryggsäckar och diverse andra saker vars odör är mer eller mindre något som kan associeras med livsfarligt avfall. Jag kan erkänna att en viss känsla av nostalgi infinner sig när jag packat ner och sorterat grejer, även mina bilder från sommaren har sparats ner på externa hårddiskar och det har verkligen frambringat många roliga minnen från en fantastisk resa.

Idag återstår det cirka 25 dagar till årets Kullamannen, en utmaning som kommer allt närmare och som jag känner mig allt mindre redo för. Men på något sätt känns det precis som vanligt, träning har uteblivit på grund av min numera obligatoriska september förkylning. Med andra ord kommer ännu en Kullamannen utmanas med alldeles för få insprungna kilometrar och alldeles för lite kunskap i bagaget. Samtidigt ser jag fram emot att prova på ännu en kamp även om det för min egen del mycket möjligt kan sluta i en DNF (Did Not Finish) eller i vad Mr Morelock beskriver som en "dödsmarsch" i sin bok Run Gently Out There. Det sista låter mycket mer lockande för min del och med det återstår det att ta tag i träningen, samt börja bearbeta mitt mentala förhållningssätt till tiden.

Årets Kullamannen blir för mig en kamp i att förhålla mig till tiden och inte så mycket mer än så. Placeringar och önskemål om måltider med mera kan jag redan nu placera på hatthyllan och i stället fokusera på att min relation till den tid jag kommer ägna åt förflyttning. Fördelen med min målgång vid Kullamannen år 2015 är att jag lärt mig konsten att uppskatta förhållningssättet att "ju längre tid det tar innan jag går i mål, dess mer upplevelser får jag uppleva innan årets tävling tar slut". Med andra ord har jag ingen brådis att nå mållinjen, i alla fall inte i år och då fötterna ännu inte återhämtat sig från sommarens utmaning känns det riktigt bra att redan nu har målsättningen att all förflyttning är bättre än inget.

Hm, kanske dags att återgå till studierna så veckans examination blir avklarad? - Dock är det för mig mycket mer spännande att göra ett djupdyk i planeringen inför Kullamannen.