Oktober

En månad med personliga rekord så att det står härliga till, ännu en månad som tagit slut och med det kan jag logga in 355 km på 40 st löppass och därtill ha sprungit in 1105.93km i år. Med andra ord nåddes 110 mil innan årets Kullamannen och idag är det precis ett år sedan jag lyckades ta mig runt min allra första ultra, Kullamannens himmel, hav och helvete på lite nätta 63+ km. En dag jag sent glömmer då förra året bjöd på upplevelser utan dess like, en upplevelse som jag tidigare skrivit om och som jag ofta tänker tillbaka till när jag är ute på mina vardagliga löprundor. 

November månad kommer att börja lite lugnare och jag tänker mig att det blir två löppass till samt ca 20 km promenad innan det är dags att åter resa söderut. Kullamannen närmar sig med stormsteg och i skrivandets stund är det knappt fem dagar till start. Tomheten fortsätter samtidigt som tankarna koncentrerar sig allt mer på vad som kan tänkas bli en extra utmaning. Vädretsmakter är aningen kluriga därtillr jag fortfarande konfunderad över skolvalet, dubb kontra inte dubb är min stora gåta. Med tanke på stenarna, klippblocken och klipporna i sig får mig att känna en viss oro för att springa med dubbar. Om norra sidan är lerig, gyttjig och allmänt höstlik kan det vara dumdristigt att inte springa med dubb. Att därtill ha höstlöven i åtanke kan dubb vara fördelaktig även om jag själv känner mig mycket tveksam till vad som är mest önskvärt. Långkalsonger eller inte är således också en gåta, samt om det blir midjeväska eller inte. En del frågor är bara lite klurigare än andra och som tur är har jag nästan två hela dagar att fundera färdigt...

Vilodag

Ännu en vecka har passerat och till min stora förvåning även en vecka med lite mer än 88 km i benen. Löpningen har verkligen lossnat för min del och vardagsrutinerna flyter på relativt smidigt. Vilket underlättar kombinationen av studier och löpning, fördelen med att ta en längre löprunda på morgonkvisten är att återhämtningen kan kombineras med läsande av diverse kurslitteratur. Dock blev dagens morgonrunda inställd då jag misstänker att kroppen behöver lite extra vila. Jag sitter i skrivandets stund med en inlämning till idrottspsykologin men motivationen i kombination med en motvilja till uppgiften gör att det är lite klurigare än vanligt att skriva klart inlämningen. Finns flertalet fördelar med att få den färdig snabbt men likväl går det inte att undvika dagdrömmeri när det finns världsliga kartor på väggen. Jag funderar fortfarande på vad som kan tänkas bli en ny utmaning, distans i förhållande till tiden jag kan avsätta borde kanske bli runt ca 500 mil. Frågan är förmodligen vilka 500 mil det kan bli samt om det verkligen är möjligt att skapa möjligheter till en ny utmaning redan till sommaren. Om möjligheten finns har jag ca 195 dagar på mig att fundera ut var, när och hur? 

Mindre än en vecka kvar till start och knappt 3 1/2 dagar kvar tills det är dags att ta tåget till Skåne. Tomheten fortsätter att vara tom, likväl känns kroppen allt mer redo för batalj även om knoppen fortfarande kan förundras över hur jag tänkte när jag åter igen anmält mig till en utmaning utan dess like. Tur för mig att det inte alltid är det sunda förnuftet som får bestämma utan att det ibland kan bli som det blir och med det får jag utmana och uppleva Kullaberg ännu en gång på ett sätt som är oförglömligt. 

Fredagsmys

En del fredagar kan inkludera ett fredagsmys som känns lite extra mysigt, en löprunda bland lövhögar och höstfärgade träd är att allt en lite extra speciell känsla. Månadens distans kan bli ett nytt personbästa med 37 mil vilket vore fenomenalt med tanke på nästa veckas stora utmaning. Tomheten växer sig allt starkare och det känns som en trygghet i sig, en tomhet att fylla med upplevelser är mäktigt att uppleva. I och med att tomheten är lik förra årets tomhet likväl den tomhet som infanns innan sommaren är känslan som infinner sig inför nästa vecka ganska skön. Men samtidigt smått skrämmande och funderingarna kring vad som komma skall är fortfarande en stor gåta.

Den mentala förberedelsen som infinner sig är att försöka upprepa förra årets tänkande, "jag ska i mål tre gånger" kontra Peter Pans uttryck med en viss modifikation"I do belive in running, I do , I do". En tanke som dyker upp är att i år blir det lite extra speciellt och magiskt att utmana Kullamannen, utifrån att jag faktiskt kommer att "gå i mål" sex gånger nästa helg. Att åter få uppleva målgången det vill säga att åter få "gå i mål" vid fyren är en otroligt häftig känsla, speciellt i kombination med Kullamannens nummerplåt. En skräckblandad förtjusning och en enorm känsla av att tiden både går för fort och för långsamt gör att veckans fredagsmys blir lite extra speciell. Nästa fredag och dess fredagsmys blir åter i Skåne och förmodligen har jag hunnit med allt och lite till innan avresan.

Klurigheter

En del dagar är lite mer kluriga än andra dagar, gårdagens morgonstund erbjöd en sådan klurighet. En känsla av lätthet i benen infann sig men känslan av att tiden stod still var dess tyngre. Känslan av att springa och springa och springa men att inte förflytta sig kan kännas ganska betungande. Gårdagens löpning fick mig allt att fundera på om det enbart är en kognitiv utmaning eller om det är möjligt att jorden roterade i motsatt riktning. De dagar som känslan är lättare än lättast i både kropp och knopp kanske kan bero på att jorden helt enkelt snurrar med åt rätt riktning och underlättar således löpningen. Oavsett ologiska resonemang är det tämligen intressant hur kroppen och knoppen samspelar och inte samspelar under löpning. Jag kan inte låta bli att förundras över hur det stundtals är kroppen som känns tung för att i nästa sekund växla över till en tungsinnt sinne. En del stunder kan ju också bli för lättsamt i både kropp och knopp eller kanske bara tyngre än tyngst i dess helhet.

Löpningen rullar på även denna vecka, och än så länge är 58km avklarade vilket ökar mina chanser att nå ännu en 100km vecka. Nästa vecka kommer inledningsvis att erbjuda 36 kilometer för att sedan övergå i vila från och med onsdag. Kullamannen är nu obeskrivligt nära och knappt 8 dagar kvar innan det är dags att kämpa igen. Längtan är olidligt spännande samtidigt som en hel del klurigheter återstår att fundera ut. Jag är fortfarande lite fundersam kring klädval kontra skodon inför mötet med Kullaberg. Men i och med det har jag något att klura på tills det är dags att bege mig söderut.

Goda ting äro tre?

Förra veckan avslutades med tre nya personliga rekord på en och samma dag, antalet dagar med löpning i en och samma månad passerade i söndags 28 stycken, därtill lyckades jag få in min allra första 10 mila vecka och med det springa in mina första 100 mil i år. Att äntligen nå 100 mil är näst intill magiskt, ännu en barriär är nådd och passerad vilket skapar nya möjligheter. Sett ur ett geografiskt och hypotetiskt perspektiv har jag mer eller mindre "sprungit" ner till Stugun från Treriksröset (i princip halva Sveriges längd). För min egen del är det av en stor vikt att skilja på utmaningens kilometrar och mil som till stora delar klarades av genom att jag fick ge upp löpningen och således gå. Löpning är något mer värdefullt och på så vis känns det inte rätt att blanda ihop mina insprungna mil med mina promenerade mil, även om jag mest troligt inte kan låta bli att göra en årskalkylering av kilometrar runt nyår. Mil är ju trots allt mil och även promenerade stärker benens funktionalitet vid löpning, om än löpning är lite mer glädjefyllt...

Knappt 12 dagar kvar till Kullamannen och dess 63-66 km, med ovanstående mil i benen kan jag bara konstatera att jag i år har 60 mil mer insprungna i mina ben än förra året. Mil som kanske kan ge mig en möjlighet att komma i mål under 12 timmar. Förra årets Kullamannen var mäktigt och i år lär kanske inte samma känsla av mäktighet att infinna sig i och med att förra årets möten och upplevelser var lite väl övermäktiga. Däremot lär det bli kämpigt, mäktigt, samt utmanande i dess äkta Kullamannen anda. Tomhetskänslan börjar infinna sig och växer sig allt större ju närmare den 5 november kommer, en tomhet vars känsla är mer eller mindre magisk. En tomhet som snart blir fylld av oförglömliga minnen och en känsla som är djupare än förståelsen själv. En kamp, ett pannben och en okuvlig vilja... Vad mer kan behövas en skräckinjagande höstlördag på Kullaberg? Får erkänna att en viss oro infinner sig, mest över vad vädrets makter lär hitta på och därtill hur pass bra min kropp och mina ben svarar på all träning och i den terräng som snart ska utmanas...

Nedräkningen har börjat

Igår kom ett efterlängtat kuvert med posten och dess innehåll är inget mindre än Kullamannens efterlängtade tillika fruktade nummerplåt. Efterlängtad på så vis att det återigen är dags för en utmaning, en utmaning som är mycket svår att beskriva eftersom det aldrig riktigt går att känna sig tillräckligt förberedd. Även om det i år blir mitt femte år som jag utmanar Kullamannen väcker dess nummerlapp ännu ett vemod, en oro och tillika en konfunderad tanke över var gränsen för galenskap går. Att bemästra 63-66 km i en terräng likt Kullabergs fantastiska natur är mäktigt, överväldigande och alldeles underbart samtidigt som det är lika skrämmande, kämpigt och... ibland finns det inte ord att beskriva en upplevelse. Lite så är det nog med Kullamannen, det går inte att beskriva utan ska helt enkelt upplevas för att kunna förstås. Precis som sommarens utmaning, 52 dagar på Sveriges landsvägar är en upplevelse som inte går att sätta dess rätta ord på även om jag flertalet gånger försökt. Kullamannen är således Kullamannen, om knappt 15 dagar är det åter dags att möta berget i dess mäktiga höstskrud, hoppas bara att vädrets makter är på rätt humör.

Tunga ben

Veckans löpning rullar på men ack och ve vilken känsla av tunga ben, en känsla som är nästan likgiltig med hur benen kändes i dikeskanten vid väg E45 på väg ner mot Vittangi. Tunga ben är tämligen mysigt att uppleva och i kombination med den kognitiva förmågan att bemästra denna tunghet är stundtals väldigt intressant. Samspelet mellan kropp och knopp slutar aldrig att förvåna mig likväl förundras jag över hur snabbt smärtan och obehag kan försvinna över en natt eller två..

Känslan av att ha ett par tunga ben är en mycket speciell känsla, förmodligen en känsla som baserar sig på att benen kan behöva lite vila. Imorgon blir således en "vilodag" i form av att det blir en längre promenad (ca10km) till praktiken via ett studiebesök på centralsjukhuset. Förhoppningsvis blir det en lagom vila och att en lättare känsla kan infinna sig på hemvägen där jag återigen hoppas få in lite löpta kilometrar. Kullamannen närmar sig med stormsteg och innan dess vill jag bemästra en lite bättre känsla i benen, just nu går löpningen trögt men framåt vilket i sig är mycket positivt. Men på något sätt känns det som att jag fortfarande infinner mig i en sorts inkörningsläge precis som de första två veckorna på min utmaning erbjöd. Inkörningsläge i form av att kroppen ska börja förstå att det här med löpning ska bli en kontinuitet och att kilometrarna som infinner sig i benen ska omvandlas till en vana. Fördelen i skrivandets stund är att mitt kognitiva förhållningssätt är tämligen lättsamt, även om benen är trögstartade och sengångare idealet är ett faktum så kommer jag likväl framåt.

Framåt kom jag även på utmaningen så jag antar att jag på något sätt kommer att kunna övervinna den tröghet som existerar i benen just nu. Jag kan bara hoppas på att trögheten släpper efter innan det är dags att utmana Kullamannen annars kommer det bli kämpigare än kämpigast. Även om jag inte har någon förutsättning för att tänka placeringar har jag likväl en fundering och målsättning i att komma i mål innan förra årets måltid på 12 timmar och 21 minuter. Kullabergsterräng tillika i november månad känns som utmaningens utmaning. En mäktig utmaning och kanske ännu mäktigare om benen inte vill bli fjäderlätta, ca 17 dagar kvar och mycket kan hända tills dess.

Möjligheternas månad

Oktober månad bjuder på många möjligheter och nu återstår det att ta chansen samt ett envist arbete för att förverkliga möjligheterna. I skrivandets stund och efter dagens löpning har jag lyckats bemästra 90 insprungna mil i år, efter att ha studerat min löpardagbok infinner sig flertalet möjligheter att förädla tidigare rekord. Rekord i form av mina egna milstolpar som egentligen infinner sig som delmål och motivation för att samla på mig allt fler kilometrar per år. Oktober månad ser ut att kunna bjuda på tre nya rekord, det första är distans per månad där jag tidigare endast lyckats uppnå 210 km som mest i en och samma månad. Det andra rekordet som är på väg att förbättras är antalet löpningar i en månad, just nu infinner sig 27 stycken löpträningar i en månad som mitt nuvarande rekord. Det tredje rekordet som utmanas i oktober är antalet dagar i rad som jag fått löpningen att fungera, nuvarande personbästa är 16 dagar i rad som jag lyckats hålla igång en kontinuerlig löpning. Om jag lyckas med ännu en vecka likt denna som är på väg att rundas av kommer det första rekordet att förädlas redan i nästa vecka och de övriga rekorden i kvarstående dagar denna månad. Vid närmare eftertanke infinner sig ett rekord i varje löpning som sker året ut eftersom jag lyckats springa mer i år än något utav mina tidigare år.

Mina rekord är egentligen tämligen löjliga men på något sätt formar de delmål som gör det möjligt för mig att se en utveckling i löpningen. Just nu känns det inte omöjligt att nå 100 mil i år eller knappt ens omöjligt innan årets Kullamannen, i och med det infinner sig ett frågetecken kring vad årets slutdistans kan komma att hamna på. Oavsett distans känns det som att kroppen är på gång att hitta tillbaka efter sommarens utmaning och med nuvarande träningsupplägg anpassar den sig sakta men säkert. Det kan bli intressant att se hur kroppen i år reagerar på 63-66 km speciellt med tanke på hur årets utmaning format om kroppens fysik. Efter att ha studerat mitt rekord med distans per månad blev jag nyfiken på vilken veckodistans jag hade på sommarens utmaning:

• Vecka 1: 245,43 km
• Vecka 2: 227,43 km
• Vecka 3: 281, 38 km
• Vecka 4: 329,38 km
• Vecka 5: 330,63 km
• Vecka 6: 331,69 km
• Vecka 7: 364,45 km
• + 3 dagar: 163,05 km

Känns nästan ofattbart nu i efterhand att ha bemästrat dessa distanser, speciellt när det känns omöjligt att nå 100 km per vecka i den vardagliga löpningen. Denna vecka slutade på 95.22 km vilket är lite närmare 100 km än tidigare veckor, men "nära skjuter ingen hare".

Jag hittade lite bilder i arkivet från Kilpisjärvi och norra Finland, jag får erkänna att där och då i stunden kändes klimatet lite kallt och ogästvänligt (ur ett tältperspektiv) men nu längtar jag lite tillbaka till dess vidsträckta vyer och oändliga vägar. Tänk att dessa vägar är början på en 2273,96 km lång utmaning, känns allt lite mäktigt så där ibland...

Kung Bore är på intåg

Igår fick jag ett meddelande med en bild från Mariann som jag träffade på i Jokkmokk och därefter hälsade på hos i Majtum på min väg söderut i våras. En bild som visar den skylt jag möttes av en bit söder om Jokkmokk och som är ett av de minnesvärda stunderna på utmaningen. Denna skylt har verkligen förgyllt min utmaning och därtill roat mig och många med mig när jag tänker på min utmaning. När den nu fått förgylla ett hus i Majtum med lite värme känns den ännu mer speciell.

Jag tänker ofta tillbaka på de möten jag upplevde under min utmaning, mycket på grund av att möten på ett eller annat sätt förgyllt min utmaning. På bilden nedan syns Mariann och Johan, dagen som bilden togs var utmaningens första dag med värme, solen sken och det var en split shorts debut för min egen del. Idag skrev Mariann att kylan och frosten har börjat introducera sig norrut och med det kanske Kung Bore snart är här. Jag längtar faktiskt lite så där lagom mycket till snö och rusk just nu, längtar att få snöra på mig ett par dubbskor och att få leka plogbil i nysnön igen. Dagens 15 kilometer introducerade även den en aningens gnutta kyla, höstlövens inramning på träden runt åkrarna och en lövkantad cykelbana är en ganska charmig tid. Under gårdagens kvällsrunda fick jag ett oväntat möte med en rådjursbock och under dagens morgonrunda sprang jag ikapp med en ekorre. Oväntade möten gör verkligen stegen lättare och med det blir den kyligare luften allt mer uppiggande.

Självkännedom

Löpningen börjar rulla på, sakta men säkert samlar jag på mig allt fler kilometrar. Den senaste tiden har jag haft lite bekymmer med en del muskler som börjat uttrycka och påpeka sin uppmärksamhet kring dess existens. Men efter veckans fiffel med skorna har benen svarat bättre och nu som tidigare i våras är jag förundrad över hur lite som krävs för att kroppen ska kännas bra. Under min utmaning lyssnade jag kanske inte tillräckligt på kroppens signaler i alla lägen men tillräckligt mycket för att kunna avverka distans. En erfarenhet som jag nu kan applicera på vardagskilometrar, i och med modifieringen av skorna finns en större rörlighet i skon vilket jag kan misstänka är precis det som behövdes. En utmaning som den jag gjorde tidigare i år är ett perfekt tillfälle att utmana sig själv på flera nivåer, både fysiskt men även mentalt och i kombination kan en hel del självinsikter infinna sig. Insikter som för min egen del stärkt min kunskap om vad som är viktigt för mig, och vad jag behöver göra för att nå en del personliga mål.

Igår spenderade jag kvällen med att inhandla nya kartor inför kanske nya utmaningar i väntan på gårdagskvällens föreläsning. Tack vare Henrik en kursare så fick jag kännedom om att Markus Torgeby skulle föreläsa i Karlstad. Det blev en mycket intressant föreläsning och en del detaljer kan jag känna igen i hans föreläsning om jag tänker utifrån min egen erfarenhet kring min egen utmaning. På något vis tänker jag att det är omöjligt att jämföra utmaningar med varandra oavsett vilken typ av utmaning det är som någon gör. En utmaning kan vad jag tror bestå av allt från att våga ta ett steg utanför ytterdörren till att våga gå genom ett helt land eller anmäla sig till ett 100 miles lopp. En utmaning tar sig nog uttryck utifrån vem som är den som utmanar och en utmaning är för min egen del något väldigt lärorikt, utvecklande och så där lagom vanvettigt. Mr Torgebys reflektioner och erfarenheter var lärorikt att lyssna på och kvällens timmar försvann fort.

Lite sådär fort som helgens timmar av pluggångest också gjorde när en inlämningsuppgift skulle lämnas in. I vissa stunder nära deadlines infinner sig känslan av att leka Mr Einstein, jag tänkte förmodligen på problemet med uppgiften i mer än 55 minuter men likväl gick uppgiften inte lika lätt att skriva. Teorin är enkel men att finna litteraturen som berättar tänket är ett mästerverk i sig själv, med andra ord blev min självinsikt tämligen logisk... jag är ingen Einstein och att studera problemet hjälper föga skrivandeprocessen att nå sin fulländade inlämning. Studier och vardagsliv kan få mig att lite mer än ofta längta ut till enkelhetens marginaler. En enkelhet full med utmaningar som är både utvecklande och lärorika, en nybäddad säng med rena sängkläder är förmodligen aldrig bättre än efter flertalet dagar på en landsväg... men visst saknar jag att få vakna upp i ett kallt tält med en ny dag och nya möjligheter framför mig.

Amygdala - hur tänkte du nu?

Jisses... Ibland är den kognitiva förmågan lite om än lite snabbare än förnuftet, idag är en sådan "ibland" stund. Efter att ha lyckats erövra löpning hem från praktiken likt väl hunnit med en snabb regndans lyckas jag pusta ut i soffan innan det är dags för kvällens sysslor. När jag pustar ut tittar jag sporadiskt in på Facebook och får se en mycket efterlängtad nyhet. Kullamannen har äntligen släppt startplatser till ultran år 2017, ungefär så långt hann jag läsa i deras inlägg innan min amygdala vaknade till liv. Rädslan, skräcken och förtjusningen...  på något ovisst sätt har jag nu lyckats bli anmäld till mitt livs första 100 miles lopp (sisådär 161km +). Med tanke på att Kullamannen arrangerar det så är den slutgiltiga distansen alltid en gåta.. vilket gör utmaningen ännu mer spännande och efterlängtad. Sitter i skrivandets stund med efterdyningar av en"fight-or-flight" respons då hjärnan smått börjar lugna ner sig igen, det är ju trots allt ett helt år kvar tills det är dags att prova på en 100 miles. Innan dess är hinner en ultra förhoppningsvis utmanas, mindre än en månad kvar och en stor oro börjar infinna sig. Jag har i skrivandes stund erövrat lite mer än 80 mil vilket är den dubbla distansen jämfört med förra året, kanske om jag har tur kan jag nå 100 mil innan det är dags för årets ultra. Tills dess roar jag mig med att byta skosnören och genomföra operation skodon på mitt nyaste nyförvärv.

 

Löpningen till och från praktiken börjar så smått att fungera, förkylningskänslan är i princip som bortblåst och dessutom har jag fått bygga på distansen till och från praktiken för att få ihop en total distans på ca 15 km per dag. Jag springer just nu bara i ovanstående skor eftersom de förmodligen blir mina "kämpeskor" på årets Kullamannen. Är inte helt nöjd men efter kvällens modifikationer och därtill några fler kilometrar i varandras sällskap hoppas jag på att vi kan bli kompisar. Funderar fortfarande på vilka härliga överraskningar ens kognitiva förmåga kan hitta på... 100 miles... mäktigt!

Längtar ut...

Trots att molnen hopar sig på himlavalvet infinner sig en stor lust att ge sig ut på lite stiglöpning. Enligt agendan bör jag snarast möjligt snöra på mig löparskorna för att bemästra en sisådär 20 km. Längtan ut till stigen är stor men innan det blir till en verklighet behöver en del examinationsuppgifter erövras. En uppgift som egentligen är väldigt enkel och lätt att bemästra med lite planering. Dock infann sig denna gång en motvilja till enkelheten och en motvilja till att ta itu med uppgiften innan den blivit till en utmaning. I skrivandets stund sitter jag med kampen om att idag färdigställa en examinationsuppgift som i ett tidsperspektiv blir till en utmaning. En utmaning som jag behöver utmana innan jag återigen får lov att snöra på mig löparskorna och utforska de värmländska skogarna igen. Med andra ord dags att ta ett sista ryck och få klart uppgiften så att det blir lite spring i benen.

42.63 km

En distans motsvarande ett Marathon på tre dagar och kilometrar utspridda på sex löppass, hur gick det här till? En otroligt skön känsla infinner sig när löpningen så sakteligen börjar lossna, eller rättare sagt kroppen är åter i rörelse med en hastighet fortare än sengångare. Förkylningssegheten finns kvar i kroppen men jag har inte längre tålamodet att avvakta dess resultat och på så sätt tar jag chansen att få in några om än sakteliga kilometrar. Benen känns onekligen utmärkta som betongfundament och en viss protest infinner sig och tar sig uttryck i en ordentlig mörhet. Stelheten kan bli en spännande reskamrat imorgon när det vankas nya utmaningar, förhoppningsvis erbjuder dagen en hel del kilometrar om än i form av sengångare.

Jag tänker titt som tätt tillbaka till sommarens utmaning och funderar på hur lång tid det egentligen tog innan kroppen vande in sig i de dagliga distanserna. Hur jag än vrider och vänder på mina funderingar hittar jag inget riktigt bra svar. Vad jag däremot mer eller mindre kan konstatera anpassade sig kroppen ganska fort till distanserna så vida inga uppförsbackar eller nedförsbackar infann sig. I min nuvarande dagliga löpning infinner sig en liten men brantare backe men utöver den är det ganska platt, typ som en del vägar i Skåne. Vilket ökar mina chanser att undvika haveri med den sena som bråkade på min utmaning. Nackdelen är att jag nu däremot behöver ägna en del tid åt att anpassa mig till mina nya löparskor, något jag inte hade tid och tålamod till innan min utmaning. Nu i skrivandets stund är det heller inte speciellt trevligt att springa in skor eftersom en del nya muskelupptäckter görs, både på gott och ont men förmodligen är det mest till nytta även om benens muskulatur är mycket välvilliga att dela med sig av sin ombyggnation. 

Första veckan med löpning och med en utökad distans är önsketänkande snart förbi, men innan dess ska minst 50 km till försöka erövras. En distans som under sommaren kändes lättvindigt men som efter målgång känns oövervinnerligt... Med andra ord är det lättare att forsera distans när det finns ett tydligt och efterlängtat mål.

300 mil

Igår lyckades jag äntligen få in lite (om än lite) distans i benen, med gårdagens distans på 12,4 km har jag nått ännu ett av mina större delmål. Sedan den 8 september år 2010 då jag för första gången snörade på mig ett par löparskor har jag nu äntligen lyckats springa in mitt livs första 3'000 km a lá 300 mil. Dessa 300 mil kanske inte är något märkvärdigt men på något sätt känns jämna 100:a mila mål för mig lite extra speciellt. Precis som att löpningen resulterar i en extra glädje i att nå ett delmål. Om jag ser till mina tidigare år som jag lyckats få in lite distans i benen...

• År 2010 - 77.6 km (fyra månader)
• År 2011 - 127.79 km (sex månader)
• År 2012 - 142.5 km (fem månader)
• År 2013 - 767.17 km (tolv månader)
• År 2014 - 486.91 km (tolv månader)
• År 2015 - 640 km (elva månader + klassikern)
• År 2016 - 764.36 km än så länge... (nio månader +utmaningens 2'273.96km)

...kan år 2016 bli ett alldeles ypperligt tillfälle att putsa på flera personliga rekord i ett par löparskor. I skrivandets stund är jag knappa 7 meter ifrån att erövra mitt årsbästa från 2013. Utöver det har jag ca 3 månader kvar av året och med det skapas möjligheter att slipa till ett riktigt härligt personbästa med förhoppning om att det inte blir mer förkylningar och dylikt.

Efter att jag har räknat ihop sommarens utmaning med promenerandet till och från praktiken samt med årets löpning, infinner sig en distans på 3'246.32 km som mina ben avverkat under årets första nio månader. En distans som känns overklig och surrealistisk samtidigt som jag börjar fundera på om det är möjligt att nå 4'000 km i år allt som allt? En fråga som jag förmodligen får fundera lite på, samtidigt som jag blir nyfiken på vilken distans kommande tre månader kan erbjuda. Jag hoppas i alla fall kunna utöka min nummerlappssamling med två nya nummerlappar innan året är slut. Om jag kalkylerat rätt återstår ca 91 dagar av året och det motsvarar eventuellt den tid jag kanske kan använda till en ny utmaning nästa sommar. Kommande dagar är på så vis ganska spännande och en stor nyfikenhet börjar ta sig uttryck i vad dessa dagar kan komma att erbjuda i antal kilometer..