fredag 23 februari 2018

Kurslitteratur Vs Löpning

The never ending story... Ibland känns det verkligen så, hur många böcker jag än lämnar tillbaka när det kommer till kurslitteratur lyckas högen med böcker alltid att föröka sig. Som tur är lyckas jag minska lite på högen av böcker som jag vill läsa och som är lite mer spännande läsning. Just nu läser jag Running on empty som är skriven av Marshall Ulrich, en tämligen intressant bok som ger mig lite nya perspektiv på löpträning och framförallt utmaningar. 
I och med att jag spenderat lite tid till att strukturera upp min tillvaro och skapat lite struktur när det kommer till att prioritera löpning så har jag även börjat prioritera en stund om dagen till att läsa böcker som jag har liggandes på hög. Efter snart 5 års studier känns det som en rimlig deal att några stunder om dagen ägna mig åt lite roligare saker än just studier (även om de ibland kan vara lite av en utmaning i sig). Läsning kanske inte är det roligaste som finns men det är trots allt något jag saknat under mina studieår, samt känns det dubbelt så bra att läsa eftersom kroppen på så vis får lite extra vila efter morgonlöpningen och kan hämta sig lagom till kvällens runda. Som jag längtar ut igen... Men först får jag allt ta itu med högen av kurslitteratur...

onsdag 21 februari 2018

21 dagar och en ny vana?

Idag är det återigen en dag som förädlar mina små delmål, 21 dagar i rad har jag på morgonkvisten snörat på mig löparskorna och gett mig ut i skogen vilket känns härligt. Nya rutiner och nya vanor är alltid lika spännande att utforska eftersom jag aldrig riktigt vet hur länge jag klarar av att hålla liv i det jag planerat. Enligt ett flertalet böcker som jag läst de senaste åren och bland annat i boken Vanans makt - Varför vi gör som vi gör och hur vi kan ändra på det skriven av Charles Duhigg och därtill i boken Nudge skriven av Richard Thaler och Cass Sunstein, omnämns det att tiden för att skapa en ny vana är cirka 21 dagar. 

När jag läser om detta kan jag inte låta bli att vilja testa min nyfikenhet, eftersom löpningen för mig är mycket värdefull borde det ju vara en enkel sak att prioritera i sitt liv? - Eller kanske inte? Hur som helst borde jag kanske först försöka ta reda på vad som är en vana för mig, vilket på sätt och vis får mig att fundera på tandborstning, något som sker morgon och kväll samt kanske någon extra under dagen för att dels känna sig fräsch dels för att bota det dåliga samvetet för allt godisätande under sommaren? Oavsett är det nog den enda så kallade vana jag kan tänka mig att jag gör varje dag vid ungefär samma tid på dygnet året om, eftersom mat är något jag äter när jag är hungrig känns det inte riktigt som en vana. En annan vana som jag faktiskt inte riktigt vet om jag kan tillämpa som vana, är min förmåga att för det mesta sitta på golvet när jag tar på mig kläder och skor oavsett tid på dygnet. Ett sätt att klä sig som kanske inte lämpar sig på badhus/omklädningsrum etcetera men som bidrar (enligt min högst egna inbillning) till att göra mig smidigare i och med att det blir en vardagsrutin i att resa sig från golvet utan att ta händerna till hjälp. Men detta är dock en vana jag fortfarande tränar på och som sker högst sporadiskt och kanske inte kan ses som en vana?
Nåväl enligt böckerna tar det cirka 21 dagar att etablera en vana - jag har nu sprungit varje dag i 21 dagar och ibland till och med två gånger per dag. Känner jag att jag skapat mig en ny vana? - Nja, inte riktigt... Det är lite som med tandborstningen, när jag först läste boken Vanans makt blev jag verkligen taggad att testa hur många dagar som jag fixar att borsta tänderna i exakt två minuter (och med en liten touch). När jag passerade dag 200 och lite mer insåg jag att tandborstning absolut inte är och kommer bli en vana i mitt liv, men eftersom det är nödvändigt ont (sett till min egen tilltro i att vara lite fräsch och att "känna sig fräsch") borstar jag högst ofrivilligt (och ibland frivilligt) mina tänder två till tre gånger på dygn. Men en vana? 
Med andra ord, frågan som jag fortfarande klurar på: är om löpning för mig kan bli till en vana? - Eller åtminstone till "ett nödvändigt ont" som gör att jag kan fortsätta knyta på mig skorna på morgonkvisten och ge mig ut. Jag tänker nämligen att detta år och möjligtvis 1-2 år framåt kommer att bli min uppbyggnadstid inför kommande utmaningar, jag tänker och hoppas kunna ge mig ut på en stor utmaning om cirka 2 år men för att kunna det behöver jag lära mig mer om saker som jag idag inte har något kännedom om. Detta i kombination med att bygga upp löpningen från grunden kommer förmodligen kunna bidra till en mycket mer lyckad utmaning. Frågan är bara när jag vågar sätta print på de tankar jag tänker... 


Boktips:
Duhigg, C. (2014). Vanans makt -  Varför vi gör som vi gör och hur vi kan ändra på det. Stockholm: Natur Kultur Akademisk.
Thaler, R. H. & Sunstein, C. R (2009). NUDGE – Improving Decisions About Health, Wealth, and Happiness. 

tisdag 20 februari 2018

Skor – Den eviga gåtan

I och med att löpningen kommit igång och på ett mer kontinuerligt vis upptäcker jag hur konfunderad jag kan bli över att hitta bra skor. På tidigare utmaningar har Merrell varit fenomenala och är väldigt bra vid löpning på asfalt och lättare stigar. Merrells skor är fortfarande mina favoriter, men nu när min löpning nästintill är uteslutande på skogsstigar och i obanad terräng har jag svårt att hitta skor som känns bra. I och med utmaningarna och all den distans som jag utforskat har mina fötter blivit både starkare och aningen bredare. Detta göra att jag verkligen uppskattar löparskor med en lite bredare tåbox och gärna utan drop.
Till min stora nackdel (och kanske en stor fördel) är att det finns en uppsjö av terrängskor att välja mellan, det både underlättar och gör det hela lite mer komplicerat. Ibland när jag tittar på min skohylla kan jag inte låta bli att förundras över antalet löparskor kontra antalet civila skor, likväl har jag bekymmer med att hitta rätt skor. För tillfället cirkulerar jag mellan tre till fem par löparskor och så snart jag har råd kommer jag förmodligen att utöka med ett nytt par Merrell flex samt kanske ytterligare ett par eller två av Bare access modellen (helt klart mina favoriter ”on road”).
Om det snöar eller har snöat brukar jag snöra på mig mina Icebug – Aurora Buggrip som jag både gillar och inte gillar. De har en fantastisk känsla i sig när det kommer till löpsteg, och ger ett riktigt bra grepp på ishalt underlag, men dess klumpighet samt den trånga tåboxen gör att jag både längtar och fruktar efter att använda dem. Inledningsvis i ett löppass är det riktigt roligt men jag uppskattar inga längre löpningar i dem då jag mina fötter är lite för breda. 
När det inte är halt eller isigt har hittat tillbaka till mina Inov 8 – Talon 212 som jag tidigare inte uppskattat speciellt mycket. Men jag inser att ju mer jag springer i dem, desto roligare har jag och ju mer jag lär mig att våga lita på skorna och greppet dess roligare blir löpningen. Nackdelen med Inov 8 – Talon 212 är (enligt mig) att jag även där upplever en trång tåbox, och det är nog den enda nackdelen jag upplever med skorna nu när jag kunnat vänja in mig lite i dem och ge dem lite mera tillit.
Ett annat par skor som jag växlar mellan är Inov Terraclaw 220, som jag fick testa för första gången i somras när jag lånade Malins gamla favoriter. Mina egna skor skiljer sig lite från den modellen på både gott och ont, greppet på sulan är lite kraftigare och tåboxen är fenomenal när mina fötter verkligen får den plats de vill ha i skorna. Stundtals känns det nästan som att springa barfota vilket kan kännas väldigt skönt, men den stora nackdelen är att skorna saknar stabilitet där jag önskar stabilitet. Tyget eller det material som skorna är tillverkade i är tämligen ostabilt vilket gör att hela skon känns lite instabil vilket kanske är en sak att vänja in sig med.
Mitt tredje par skor som jag just nu cirkulerar med är mina Salomon S-lab (får erkänna att jag inte riktigt har koll på det korrekta namnet på skon) vilket är ett par skor som också har sina för- respektive nackdelar. Fördelen är att greppet är grymt och att de torkar snabbt och är relativt roliga att springa i. Nackdelen som jag upplever är framförallt hälpartiet på skon som är lite för högt (numera bortskuret) och som för mig känns som att skon skaver in i hälen, samt har jag bytt ut skosnörena och tagit bort hälförstärkningen. Med andra ord mina mest demolerade skor och test-skor eftersom jag provar att modifiera dem efter mitt eget tänkande.
Det fjärde paret skor är mina New Balance skor som också är ett asfaltsalternativ, dock med för mycket dämpning för mig och även dessa skorna har jag experimenterat lite med. New Balance skorna har jag inte använt så mycket i löpning eftersom jag inte riktigt känner mig bekväm med känslan i dem. Jag använde dock (i princip) samma modell under utmaningen år 2016 och det paret skor kändes bättre i storlek än vad mitt nuvarande par gör, en annan nackdel jag upptäckt är att sulan slits väldigt fort på dessa skor.
Nåväl när det är dags för nya skor står Merrells skor kvar på topplacering på min önskelista. Både flex och bare acess är och förblir mina favoriter ett tag till, men jag önskar verkligen att jag snart kan hitta mina ”favoriter” även till terrängskor. Med andra ord fortsätter jakten på skor…

måndag 19 februari 2018

Februari och äntligen lite löpning

Äntligen... Detta inlägg har jag försökt att publicera i lite mer än en veckas tid och att leva utan fungerande internet är verkligen tålamodsbeprövande. Men nu äntligen verkar det som att jag lyckats publicera mina funderingar igen. I mitt tidigare inlägg skrev jag om planering och struktur, vilket jag allt mer och oftare inser är lite av nyckeln till att skapa möjligheter. Genom att ta mig själv i kragen och skapa lite rutiner och strukturer i mitt vardagsliv blir det också lättare att synliggöra vad som kan vara möjligt eller inte. Till min stora nackdel är jag riktigt duktig på att leka ”sänka skepp” med mina försök till planering och struktur, men på något märkligt sätt har jag de senaste veckorna kunnat komma igång med min löpning igen. En känsla som är helt obeskrivlig och som får mig att leka ”Rocky” varje gång jag avrundar min löprunda (till mina grannars stora förskräckelse).
Känslan att återigen kunna snöra på mig löparskorna varje morgon och ge mig ut i mörkret och återvända tillsammans med dagsljuset är en fantastisk känsla. En känsla som inger hopp eftersom det trots allt är cirka 260 dagar kvar till årets Kullamannen, kanske dags att ge upp Kullamannen efter alla mina mindre lyckade försök? - Nja, inte riktigt, efter förra sommarens utmaning har jag verkligen begrundat vad ett misslyckade egentligen är, och hur jag än vänder och vrider på begreppet så är ju ett mindre lyckat försök en ny möjlighet till att prova på igen? Oavsett är det riktigt roligt att kunna ge sig ut i löparskorna utan att känna någon form av smärta är fantastiskt och att det därtill har snöat de senaste dagarna gör ju inte min totala lycka mindre. 
Nu när mer än halva månaden passerat förbi har min löpning kommit igång på riktigt, jag har redan denna månad förädlat ett eget personbästa och om jag fortsätter kommer jag i slutet av månaden eventuellt förädla ännu ett personbästa. Tidigare år har jag satt upp små delmål som jag kunnat putsa lite på då och då, ett av dessa är antalet dagar i rad som jag klarar av att löpträna. Vid närmare eftertanke är det egentligen ett ganska dåligt mål eftersom jag faktiskt tycker det finns värdefulla aspekter i att kunna ta till sig vila och således läka kroppen samt kunna hantera själva längtan till att få springa igen. Mitt tidigare rekord är 16 dagar i rad, ett rekord som jag faktiskt putsade fram i februari månad år 2016. Eftersom jag lyckats bemästra löpning varje dag i denna månad så är jag idag uppe i min 19:e dag och numera har jag även trappat upp till två löppass om dagen. Dels för att jag så sakteligen vill börja samla på mig distans och dels för att jag inte vill vänta tills nästa morgon för att få springa en runda igen. Samt finns det en fördel för mig om jag skulle kunna få in morgonpass och kvällspass eftersom jag på så viss kan stärka mig inför eventuell transport-löpning om och när det är dags för mig att komma igång med lite arbete. Studier i all ära men ack vad jag längtar efter att börja arbeta igen och få träffa människor och skapa lite nya rutiner i livet.
Om februari blir som jag önskar kommer jag inte bara förädla mitt personbästa i antalet dagar utan också antalet löppass i en och samma månad. Också ett rekord som kanske inte är så bra med tanke på hur viktigt det är att kunna vila, men samtidigt en för mig lite roliga grej att utmana i min utveckling som så kallad löpare. Jag är inte riktigt bekväm med begreppet löpare och definitivt inte att uttrycka mig som en löpare, däremot tycker jag väldigt mycket om aktiviteten löpning och vill försöka utöka den delen i mitt vardagliga liv för att förhoppningsvis kunna frambringa fler möjligheter till utmaningar. 
Denna månad har jag satt upp ett ganska högt mål för mig själv, det vill säga ”löpning alla 28 dagar i februari” och cirka hälften med dubbla pass. Vad som kommer styra hur det går är egentligen kroppens anpassning, och förmodligen kommer jag inleda mars månad med 1-3 vilodagar bara för att gardera mig själv mot skador eller dryga åkommor. Just nu har jag valt att ligga lite lågt med distans för att succesivt öka på distans och belastning under våren, i och med att jag ökat ganska fort från cirka 0 kilometer till nu 11,30 kilometer per dag tänker jag att det vore en fördel att ligga kvar på distansen tills kroppen tycker det är ok. På något vis kommer detta året att få styras helt av känslan i kroppen, känns det inte bra då får jag hitta på något annat den dagen. Vad jag dock aldrig kommer kunna vänja mig med är att använda rosa löparkläder... 
I övrigt kommer jag i år att försöka införliva något jag drömt om och suktat efter i flera år vilket är att kunna löpträna varje dag, en dröm som jag vet kan vara kostsam när det kommer till ömma punkter och skador, men jag tänker att min löpträning ”blir vad den blir” utifrån vad jag sätter som målsättning. Känns lite som att tänka som en utmaning, ”det blir vad det blir”… Att träna varje dag kan för mig vara ett mycket högt mål att nå, vilket gör att jag förhåller mig tämligen lugn inför min målsättning. Jag tänker mig att jag varje månad har 1-3 ”flytande” vilodagar, vilket gör att jag med gott samvete kan ta mig en vilodag eller två om det känns aktuellt (eller inte). På så vis behöver jag inte schema lägga några direkta vilodagar och känns det bra att springa varje dag hela månaden så är det givetvis inte heller fel. Det finns helt enkelt inget rätt eller fel, utan det får bli känslan som styr.
Snö som snö men ack vad jag saknar sommarens snöpassager på fjällen... Blir lite nostalgisk av att läsa dagböcker och bläddra i bildgalleriet, dock har jag lärt mig av den senaste veckan att en del saker behöver sin tid. I skrivandes stund har jag lagt undan min idé om att skriva ihop ett utkast till en bok, eftersom det just nu inte känns helt rätt. Men tids nog finner jag nog inspiration och energi till det också... Men först lite mer löpning.

söndag 4 februari 2018

I skrivandets stund…

Januari har passerat sitt slutskede och likaså mina reflektioner kring sommaren år 2017, på något sätt och vis känns det lägligt att börja blick lite framåt. Helgen som varit har delvis spenderats till strukturering av kommande vårtermin. Jag studerar återigen en termin på 60 högskolepoäng (Hp) vilket borde motsvara ett heltidsarbete i dubbelbemärkelse (30 hp = 40 h arbetsvecka), med lite strukturering och planering från min sida sett får jag nog erkänna att 60 Hp inte riktigt motsvarar 80h i veckan. Däremot med lite schemaläggning, planering och struktur kan jag denna vårtermin även få lite ordning på ett bokutkast eller till och med två?
Utöver detta finns även möjligheten till planering av: en eller till och med sex mindre utmaningar (antalet beror lite på hur jag känner när det första är utforskat) inför sommaren, samt kan jag börja fundera och finslipa på två eller tre lite större utmaningar. Dels funderar jag på att slutföra Sverige runt eftersom 2/3 av Sverige runt inte riktigt är Sverige runt, samt har jag ju ännu inte utforskat den västra punkten. Dels funderar jag på en större vandringsledsutmaning dock inte i Sverige, men den idén skulle kunna involveras i min andra stora tankefnurra. Dock är dessa idéer något som kommer att ta sin tid i anspråk för att kunna införlivas eftersom kostnaden är lite högre än för tidigare utmaningar. I väntan på att kunna ta mig råd till nya utmaningar får jag nöja mig med lite mindre utforskningar, men likväl kan jag alltid planera och strukturera nya utmaningar i väntan på möjligheten.
I min väntan kan jag spendera lite tid till att påbörja skrivandet av en bok eller två, vilket egentligen inte har något specifikt syfte mer än att jag kan samla ihop mina minnen, erfarenheter, lärdomar och härliga möten i en och samma form. Så som jag har det nu, finns lite av mina minnen här på bloggen, eller på facebook (både på min privata och min offentliga sida) samt i mina dagböcker och i diverse skokartonger. Om jag på något sätt och vis kombinerar samtliga delar, samt läser och reflekterar ännu en gång kring mina upplevelser och erfarenheter, kanske jag kan skapa mig möjligheten att se vad jag behöver eller kan klara mig med eller utan inför kommande utmaningar. Utrustningen är till stora delar väldigt viktigt samtidigt som möjligheten att kompromissa kanske är lite större och viktigare, en del geografiska områden kan kräva mer och specificerad utrustning medan andra områden inte förutsätter mer än den egna förhållningsförmågan. 
Det enkla brukar alltid vara det svåraste (i alla fall för mig), vilket förmodligen skapar mitt behov av att reflektera och fundera samt resonera kring utrustning, färdväg och diverse svårigheter/möjligheter innan jag ger mig ut igen. På så vis kanske jag kan undvika en utmaning som återigen går i ”amatörernas amatör”-fotspår?... Nya utmaningar och således nya möjligheter? – som jag längtar ut igen…