År 2018 – ett år med utmaningar?

Tänka sig, den 14 maj har passerat även i år och för mig går det inte att bli lite nostalgisk när den 14 maj har inkluderat början på två utmaningar. Den 14 maj år 2016 startade jag genom Sverige utmaningen och 14 maj år 2017 lämnade jag Kullens Fyr och Kullaberg för att försöka hinna Sverige runt på 99 dagar (blev ju 2/3 av Sverige runt i alla fall fall. När jag summerar utmaningarna i lite snabb fnattematik går det att enkelt beskriva lite rolig fakta:

• 152 dagar på vift (inklusive 6 hela vilodagar). 
• 126 nätter i tält (och fortfarande kan jag inte resa tält ordentligt). 
• 561 mil eller 5609,21 km allt som allt. Vilket innebär ca 1 1/2 varv runt Sverige, för att sätta det i perspektiv kan distansen jämföras med ungefär... Hm, USA på tvären? 
• 38, 5 km i snitt, räknat på 146 dagar. Detta är dock inte helt riktigt, då många dagar blev 50 km+ samt en del dagar så lite som 12 km. 
• 8 par skor, vars skosulor inte längre är vad de borde vara. 
• 2 ryggsäckar, varav den ena fortfarande håller ihop. 
• 3 däck som numera är utan mönster på Göran. 

Mmm… i år blir ett år utan några stora utmaningar likt de senaste somrarna, men utmaningar kan ju infinna sig ändå. Jag har i år redan sprungit in mer distans än vad jag någonsin gjort under samma tidsperiod under tidigare år som jag snörat på mig löparskorna. Vilket är ett litet personbästa som erbjuder mig möjligheten att leka med tider och distanser. Som jag tidigare nämnt tror jag att det finns väldigt många perspektiv och åsikter kring hur (eller inte) löpträning ska ske ,för att nå någon form av utveckling eller för att framgång ska bli synligt. Efter årsskiftet har jag försökt att mentalt pressat mig själv till mitt yttersta, för att en gång för alla försöka synliggöra (och förklara för mig själv) vad löpträning är för mig och vad det är i löpningen som gör att jag både vill, orkar och envist nog fortsätter löpträna trots att jag inte kan få ihop någon kontinuitet.

(Löpning kanske är som skogen, den ljusa vs den mörka sidan?) 

I och med att löpning är någon mycket betydelsefullt för mig och något som jag ständigt och återkommande går och funderar på (utan att jag för den delen upplever det som besvärande på något sätt), så har jag börjat notera en viss nyfikenhet som hänger ihop med min egna personliga utveckling. Under de utmaningar som jag tidigare genomfört har distansen och tiden varit två mycket viktiga aspekter att förhålla mig till, och likaså varit en stor del av min drivkraft. Detta är något som jag i år applicerar på min löpträning, kort och gott går det att förklara som att jag samlar på kilometrar och tid. Mer kilometrar = mer tid, med målsättningen att få in mer kilometrar under mindre tid. Svårare än så är inte min löpträning eller löpfokus kontra min motivation. Detta har resulterat i att jag satt upp två hiskeligt höga mål för mig själv i år, det vill säga att jag kommer försöka nå 6'000 köpta kilometrar under år 2018 samt försöka få in 900 timmar i löparskorna. Mål som för andra människor kanske inte är något speciellt eller unikt på något sätt, men för mig är dessa mål tämligen stort och känns nästan oövervinnerligt i bara tanken, när jag nu funderar på det. Med all vett och etikett vet jag redan nu att jag inte kommer kunna nå dessa mål, så frågan är berättigad om hur det kommer sig att jag siktar högt? 

Svaret på frågan är någorlunda svårt att försöka sätta ord på men... Det är således två av årets alla utmaningar, huruvida jag kommer att nå dessa är inte relevant varken nu eller senare i år. Med ett högt mål i sikte ökar min motivation till att ta på mig löparskorna och således tar jag mig mer tid till att springa. All löpning, är bra löpning förutom den som inte blir av, trots det kommer jag värna om mina vilodagar som är också är viktiga, men vilodagar är något varierande beroende på hur kropp och knopp känns. En annan utmaning blir att få ihop tid och möjligheter till att utforska några specifika vandringsleder och möjligen göra en All In-version eller "En för alla, alla för en" samt en touch av All In, men eftersom dessa utmaningar fortfarande är en form av en tanke så kan jag inte riktigt skriva om den just nu (även om det kliar i fingrarna).

Ytterligare en utmaning som jag kommer göra allt vad jag kan för att bemästra i ,är konsten att hitta rätt mat att springa på, samt hitta rätt utrustning i rättan tid innan Kullamannen och vara väl intränad med samtliga attiraljer innan det är dags att ta sig an kampen i november. På något märkligt sätt känns det som att mina sötebrödsdagar är slut även när det gäller löpning och att det är dags att ta tag i min egen löputveckling för att undvika framtida ”amatörernas amatör”- känsla. Detaljer är det som gör helheten, och är det något jag lärt mig av tidigare utmaningar så är det hur viktigt det är att inte slarva med detaljerna, utmaningar är möjliga ändå… men det blir ack så mycket mer slitsamt och en viss känsla går förlorad. 

Split shorts och en enkel reflektion

Tidigare inlägg angående split shorts och dess ömmande sanning har fått mig att fundera, och samtidigt gett mig ett nytt perspektiv på verkligheten. En verklighet som är tämligen intressant om än oväsentlig, detta eftersom jag för ett år sedan medvetet ökade på mig vikt (ca. 8 kg) inför den dåvarande och stundande utmaningen, i syfte att bättre klara av den tid som jag skulle befinna mig ute på vift. Med nuvarande kunskap samt efter reflektioner över för- och nackdelar med mina förberedelser inför förra utmaningen kan jag erkänna att viktuppgången faktiskt var tämligen onödig. Detta eftersom jag mer eller mindre med facit i hand kan se att Sverige på längden (två år i rad) och ca. 230 mil innebär för mig en viktminskning på ca. 1kg, vad som däremot har en tendens att förändra sig är omfånget mätt i centimeter framförallt runt mage, höft, lår, byst. Vilket fick passformen på byxor och shorts samt diverse sportbehåar att blir tämligen underhållande, när majoriteten av tiden i förflyttning gick åt till att försöka behålla kläderna på.

(Dyraste pizzan jag någonsin inmundigat på en utmaning) 

Redan för några år sedan, det vill säga från år 2015 har jag en gång i månaden vägt mig, och tagit mått runt arm, byst, midja, höft och lår, detta för att på något sätt kunna följa min egen utveckling eller för att se om det blir någon fysisk förändring när jag lyckats få in någon kontinuitet i min träning. Vägning och mätning är nog det enda som jag lyckats få en kontinuitet kring sett i jämförelse med min träning, men jag får vara nöjd med det i alla fall. Vad jag dock tycker är lite intressant är de skillnader som synliggjordes under och efter utmaningarna. Ett exempel på detta är från maj förra året, när jag samma morgon som jag startade hade följande mått:

·       Start vikt: 60,3 kg – vid målgång: 57,8 kg

·       Arm: 26 cm – 25 cm

·       Byst: 86,5 cm – 84 cm

·       Midja: 77,5 cm – 75 cm 

·       Höft: 87,5 cm – 84 cm

·       Lår: 48,5 cm – 47,5 cm

Siffror som egentligen inte har någon som helst betydelse men som likväl får mig att inse hur lite 333,5 mil faktiskt påverkar kroppens fysiska form. Det siffrorna egentligen visar är att jag har en timglasfigur som kräver tämligen många mil innan den svarvas om. Året dessförinnan det vill säga efter första utmaningen såg siffrorna lite annorlunda ut både innan utmaningen och efter, men är trots det tämligen lika:

·       Start vikt: 55,6 kg – vid målgång: 53 kg

·       Arm: 23,5 cm – ???

·       Byst: 83 cm – 82 cm

·       Midja: 75 cm – 72 cm

·       Höft: 82 cm – 80 cm

·       Lår: 47 cm – 45,5 cm

Målgångsvikten efter den senaste utmaningen är inte allt för nära min vardagliga vikt, eftersom jag insett att min trivselvikt ligger vid ca. 52-55 kg, vilket gör att jag i år även har ett delmål i att hitta tillbaka till min vardagliga vikt (eller framförallt hitta tillbaka till mina vardagliga höftmått, kärlekshandtag i all ära men det är inte speciellt praktiskt). En anledning till att jag enbart väger och mäter mig en gång i månaden är för att jag inte vill skapa ett behov eller en känsla av att dessa siffror egentligen har något värde. Som synes är det inte någon stor skillnad som hänt trots skillnader i distans, sett till de övre måtten får jag nog lov att erkänna att min matkonsumtion var lite om än lite bättre än under första utmaningen. Mycket godis, läsk och kakor har det blivit för att inte nämna alla pizzor, hamburgare och annan snabbmat. Utifrån siffrorna sett känns det inte riktigt så illa som det borde göra i förhållande till all osund mat som inmundigades.

På något sätt så är siffror endast siffror, och vad jag väger och vilka mått jag har, är för mig inte av någon större betydelse mer än att jag får svart på vitt i hur det kommer sig att mina byxor inte längre fyller den funktion som de tidigare gjort. Med denna månadens vägning och mätning är det nog dags för en självinsikt om att sötebrödsdagarna är slut, med andra ord är det dags att hitta tillbaka till min vardagsvikt och därtill den lättare löpningen. Sedan augusti har jag inte riktigt reflekterat över vikt och mått eftersom kroppen behöver sin tid till att landa och läka efter en utmaning, vilket jag börjar notera att det tar cirka sex månader innan kroppen har återhämtat sig, i alla fall för min kropp och även om varje utmaning underlättar nästa utmaning behöver kroppen få en ordentlig chans till återhämtning. Men nu när sommarkläderna kommer fram kom även insikten om att en del mått i omfång kan behöva putsas lite på, för än har mina split shorts några hundra mil i sig... 

Hm...funderar på att göra en djupdykning bland minneskorten, en del bilder är tämligen tjatiga även om de bär med sig speciella minnen... 

Olika perspektiv

För en tid sedan kom jag över en utförsäljning av gamla Runners World tidningar från ett närliggande bibliotek, trettio kronor för en bunt med en årsutgivning känns som ett rimligt pris för mig med tanke på att jag fortfarande studerar. Förvisso infinner sig fina rabatter och studentpriser med mera under min studietid, men jag har inte riktigt prioriterat prenumerationer och dylikt, utan jag har valt att spara så mycket pengar jag rimligen kan för att kunna genomföra en utmaning eller två. I och med mitt inköp har jag insett att det här med löpträning är något som både kan bli och är komplicerat, samtidigt som det är lite paradoxalt eftersom det också är något väldigt enkelt, i och med att ”det bara behövs ett par skor”. Ju mer jag läser och funderar kring artiklar, åsikter och olika perspektiv kring löpning desto mer inser jag att det förmodligen finns lika många åsikter och synvinklar på och omkring löpning som det finns människor som ägnar sig åt löpning (om inte ännu fler sett till alla de människor som har en åsikt om löpning men som inte springer själva). Jag kan dock inte låta bli att fundera över det jag läser om i tidningarna och jag erkänna en viss förundran. Den tydligaste röda tråden som jag finner i tidningarna är egentligen inte så mycket om löpträning utan mer om skador eller förebyggandet av skador som kan vara eller är relaterade till löpning. Många är de artiklar som handlar om hur skador på något sätt bidragit med en självkännedom och som resulterat i riktigt fina prestationer (utifrån min egen tolkning av det jag läser), vilket på något sätt bidrar till känslan av att löpning inte kan vara så tokigt trots allt eftersom det erbjuder möjligheten att lära känna sig själv från nya perspektiv. 

Om jag ser till mina egna ”tappra” små försök till löpning har jag kraschat flertalet gånger om sedan jag snörade på mig löparskorna för första gången (senast i mars månad). Kontinuitet – är just den där lilla fina grejen som gärna sätter krokben för min egen del, vilket också är den grejen som just nu i år har börjat lossna lite för mig. Ju mer jag läser och fördjupar mig i hur andra människor löptränar dess djupare och framförallt tydligare blir min förståelse för min egen löpträning. Jag lyssnar och tar till mig de råd och tips jag får via andra människor med mer erfarenhet, samt funderar och analyserar jag (utifrån min egen förmåga) det jag läser om löpning och drar således egna slutsatser som kan fungera (eller inte) för min egen del. Vilket är precis det som jag tror har bidragit till att jag i år faktiskt kan få till ett riktigt bra år i löparskorna. Även om all fakta och alla råd som ges och som jag läser om kan bli förvirrande och aningen snurriga emellanåt, så känner jag mig allt tryggare i att kunna skilja på vad som är andra människors åsikter om min löpning kontra vad jag själv faktiskt kan tänka mig att prova på och vad jag själv tycker och tänker om min egna löpning.

Nyfikenhet är således en viktig grej kan jag tänka mig, när det kommer till löpning, att nyttja kunskaper från andra människors erfarenheter är viktigt men det är minst lika viktigt att själv våga prova på det som redan testats, men ur ens egna perspektiv och således infinna egna erfarenheter som man kan dra lärdomar ifrån. Senaste besöket på Kullaberg blev riktigt lärorikt eftersom jag provade på lite nya infallsvinklar utifrån tips från filmen ”Where Dream Goes To Die”. Exempelvis provade jag på att springa på mjölk, pucko, yoggi och bananer (samt snickers som en räddare i nöden ifall det andra inte går så bra), vilket faktiskt kändes som ett riktigt bra bränsle. Dock behöver jag finlira lite mer med mat i kombination med löpning, och funderar redan på framtida laborationer. Hm, undrar vad det blir till att testa här näst? 

Split shorts och en ömmande sanning?

Mmm… när våren och sommaren börjat introducera sig allt mer om dagarna, kändes det här om veckan inte helt fel att ta fram undanstoppade löparkläder, linnen, shorts och kortärmade tröjor samt tunnare strumpor, kom fram ur gömmorna medan vantar, tjocka sockar och långkalsonger förpassades till garderoben. Den senaste veckan har således erbjudit löpning i sommarkläder med mina kortare tajts och två tröjor och en tunnare jacka, en ganska enkel kombination även om dubbla tröjor är något jag får hålla kvar i ett tag till då morgonstunder kan vara tämligen överraskande. Jag mötte Dennis och Greta på deras morgonpromenad här om dagen och fick veta av Dennis att det var is på bilrutorna samtidigt som jag gav mig ut på en löparrunda i kortbyxor och fick återigen uppleva löpning med bortdomnade tår. 

Det här med kläder och löpning har för mig alltid varit ett bekymmer (bilden ovanför är ett fint exempel när jag besöker Sveriges östligaste punkt den 7 juni med tröja, tjocktröja, regn- och vindjacka med mera), speciellt under vintrarna år 2011-2013 då jag mycket väl  kunde jag ge mig ut i dubbla paret långkalsonger, därpå tjocka mjukisbyxor och därtill ett par termobyxor samt tre par strumpor och fyra tröjor i varierande tjocklek. En kombination som jag idag ser som ett omöjligt alternativ att springa i, förvisso är svettproduktionen på toppnivå med denna utstyrsel men effektiviteten och nöjet i löpningen minskade kraftigt. Numera har jag endast mina korta tajts, samt ett par RonHill Trackster byxor (vid värsta nödfall även ett par långkalsonger) och max två tröjor och en tjockare jacka. En kombination som fungerar aningen bättre men som jag fortfarande kan finjustera och förmodligen förbättra lite till i framtiden. Dock är jag inte någon beundrare av tajts, vilket jag inte riktigt vet hur det kommer sig eller vad det beror på, men jag föredrar RonHill Trackster byxorna eftersom de ger mig en luftig och rörlig känsla samtidigt som de ser lite halvt löjliga ut med sina pressveck och hälband. Priset på dem är dock den största anledningen till hur det kommer sig att jag inhandlade mer än ett par byxor vid senaste köpet.

Ett annat par byxor som jag köpte utifrån priset är mina blå Craft split shorts, som jag inhandlade för några år sedan för endast 50:- vilket resulterade i att jag köpte två par. Dessa paren har hängt med ett tag och i början kändes de allt annat än bra när jag använde dem, detta eftersom de är tämligen korta och luftiga. Men i somras under utmaningen kom jag att bekanta mig allt mer med denna typ av shorts och det kändes riktigt bra, lite sådär bra så att jag längtade till att ta ut dem ur garderoben för att nu i vårvärmen kunna återuppta gamla minnen. 

En längtan som blev obeskrivligt kortvarig eftersom jag inte riktigt infinner mig i samma …hm… fysiska form? Som jag gjorde i somras och sommaren dess för innan. Morgonens sanning blev att split shorts i kombination med lite för vida lår kan bli en ömmande sanning om de kombineras (speciellt en lite kyligare morgon då löpningen blev i stil med vilda västern), morgonens löprunda fick dock kortas ner med någon kilometer för att verkligen fastställa att sydligare breddgrader är under kontroll. Nåväl, ingen skada skedd mer än min sårade föreställning om att min fysik är i bättre form än vad verkligheten idag lärde mig… Vem vill uppleva skavsår när det vankas mer löpning i veckan?

Ett strukturerat vacuum?

Det känns nästan som att jag just nu befinner mig i ett strukturerat vacuum (ungefär den känslan som kan infinna sig på landsvägen), dagarna försvinner i en rasande fart och det är en av många anledningar (läs bortförklaringar) till varför bloggen inte blivit uppdaterad på ett tag. Jag har ännu inte prioriterat införskaffandet av ett eget (och fungerande) internet, och när jag väl infunnit mig på biblioteket har min tid fått prioriterats till inlämningsuppgifter, tentor eller jakten på vetenskapliga artiklar. Nu består ju livet av mycket mer än bara tentor och inlämningsuppgifter vilket för min del kräver lite struktur och planering för att puzzla ihop allt jag vill hinna med. Ett puzzel som för mig känns betydligt mycket lättare att planera än att leva upp till men som samtidigt är lite sisådär magiskt roligt att filura på och tänka kring.

I februari månad blev jag hänförd av min förmåga att bemästra distans dag efter dag. Vilket resulterade i en insikt om att jag förmodligen tillhandahåller ett alldeles för stort hjärta och kanske använder mitt hjärnkontor alldeles för lite (?), det vill säga jag vill så mycket mer än vad jag egentligen (just nu) har fysisk styrka att bemästra. Efter Mars månad som även den blev över förväntan fick jag mig ett litet bakslag i april som slutade på en distans på 120,43 km och en total distans på 575 km i år. Siffror som i jämförelse med andra kanske är mycket lite men för mig är det snarlikt minaförsta månader av år 2016. Denna insikt har gjort att jag återigen tagit ett steg bakåt och stannat upp, eller rättare sagt nyttjat John Dewey´s uttryck ”Stop and think”, och således återvänt till ritbordet för att skissa upp ett träningsupplägg som kan skapa bättre förutsättningar. Detta nya träningsupplägg är förvisso mycket enkelt och tillhandahåller för mig två vilodagar i veckan, dock en
aktiv vilodag och en rejäl vilodag. Förhoppningsvis kommer följande veckor/månader se ut som nedan med en viss modifikation utifrån eventuellt arbete och kommande utmaningar.

·       Måndag: - Off the grid…

·       Tisdag: - Karusellen… 

·       Onsdag: - Off the grid… 

·       Torsdag: Aktiv vila

·       Fredag: - Mot Sherwoodskogen!

·       Lördag: - Hitta hem? - Test

·       Söndag: Vila

Mitt nya fokus i detta träningsupplägg, blir att koncentrera mig mer på tiden jag infinner mig i löparskorna samtidigt som jag samlar in kilometrar. Måndagar och Onsdagar har som syfte att stärka muskelfästen och småmuskler när löpningen sker i förhoppningsvis obanad terräng. Tisdagar bjuder på möjligheten att utveckla känslan i löpningen och därtill skapas en utmaning i att vilja trycka på i löpsteget. Torsdagar blir en aktiv vilodag, om jag känner för det, det vill säga allt från en cykelrunda till att åka lite rullskidor eller kanske bara ge mig ut på en promenad är möjligt om jag nu inte vill vila upp mig inför kommande löppass. Fredagar och lördagar kommer förhoppningsvis erbjuda möjligheter att ge mig ut på lite fler utmaningar i mindre format. Söndagar kommer bli min vilodag i den bemärkelse att jag mer eller mindre analyserar veckan som varit och strukturerar upp kommande vecka utifrån mina nya kunskaper från den gångna veckan.

Parallellt med mitt nya upplägg har jag lagt till något som jag själv tror är viktigt, i alla fall för mig eftersom jag tämligen ofta klurar på det. Det vill säga de dagar som jag har löpning inplanerat har jag också lagt till lite kroppsviktsträning, samt har jag sedan några år tillbaka puzzlat ihop ett styrketräningsprogram som tar ca. 60 minuter att genomföra, och som jag kan träna hemma och komplettera löpning och andra aktiviteter med. Om jag gissar rätt kan detta koncept skapa nya möjligheter för nya utmaningar och så som det känns just nu och efter nästan en halv månad med detta koncept är jag återigen på banan i min träning. Igår körde jag mitt första ryggsäckspass inför sommarens utmaningar och det kändes otroligt roligt, att sedan kombinera en ny (för mig löpteknik) som gör att känslan är mer närvarande samtidigt som kilometertiderna är bättre än på länge gör ju glädjen ännu större. Längtar ut till landsvägslivet igen dock utan Göran och i sommar blir det mer löpning och mer vandringsleder med förhoppning om en start i mitten av Juli... Hoppas på att jag kan uppdatera bloggen lite bättre framöver, men i skrivandets stund är jag inne i en tentaperiod som är lite mer krävande än väntat. Vilket gör att bloggen tyvärr blir lidande då jag hellre ger mig ut när "måste"-tiden bakom skärmen är avklarad... Snart sommar = snart semester och utmaningar igen, tjoho!