Ozone falls och en roadtripp till Crossville

På torsdagen innan tävlingen och innan vi rullade vidare mot Frozen Head tog vi en liten roadtripp...

En roadtrip till Ozone falls som visade sig vara ett vattenfall där det tidigare spelats in en Djungelboken film (den gamla versionen). Samt hittade vi lite lik på vägen... 

Vattenfallet visade sig inte vara det högsta men ganska häftig omgivning med karga bergsväggar och en liten minisjö i botten.

Hej och hå vi neråt går... blev en oväntad kort löprunda men ner kom vi...

Calle funderar på ett bad... 

Terrängen liknar och påminner en del om Kullaberg...

Lite häftiga vyer...

Där vi parkerade bilen hittade vi en "deadzone" och en fräck gammal järnvägsbro, lite oklart omden faktiskt fortfarande används... 

Red light district?.... hängande trafikljus är lite ovanligt i Sverige men finns överallt här i USA...

Race day

Under torsdagens inhandlingar köpte jag mig en tävlingsklocka för 60 kronor och med rena rama discoljuset, ninja turtles är räddarna i nöden när det är förbjudet att använda GPS- klockor.

Lördag morgon bjöd på en tidig uppstigning, på med kläderna och iväg till Warthburg där vi åt gigantisk frukost som serverades av krigsveteraner. Mycket god mat och rolig service, speciellt när en av farbröderna harklar ur sig lite försynt om att det under gårdagen skymtades skallerormar på lederna... 

Nåväl vi kom iväg tidigt till startområdet och temperaturen var för en gångs skull tämligen behaglig, för en kort stund i alla fall. Att få vara med i ett startfält i dessa trakter är obeskrivligt och på väg ut ur startfållan highfive:ade vi med Gary Cantrell aka Lazarus Lake. 

And into the forest we go.... blev lite köbildning inledningsvis i loppet men skönt med en paus då hjärtat dansar rumba innanför revbenen och pulsen gick i taket direkt. Fantastisk miljö att springa i men jag har inte alls varit beredd varken på värmen eller på höjdmeterna och symptom liknande de jag fick under utmaningen år 2017 fick mig att känna lite panik. Men efter evigheter med skogsstigar och uppförsbackar kom en efterlängtad nedförs löpning som gjorde att både puls och hjärta lugnade ner sig. 

Magisk natur... och inga skallerormar så långt mina ögon kunde se... 

Efter åtta timmars krigande valde jag att kliva av banan jag hade en timme till cutoff vid en vätskestation men jag visste att nu kommer det tuffaste på hela bannan och värmen hade redan tömt ut mina krafter. Så jag var relativt hel och ren när jag kom ner till målområdet och för min del hade jag världens tur som fick slå följe med Terri och en annan dam från Canada (kommer tyvärr inte ihåg hennes namn). Men de sista kilometrarna ner till målområdet gick väldigt lätt och enkelt med trevligt sällskap… Att Mariana sedan skulle komma flygandes förbi och trilla in som förste dam på Marathon distansen gjorde dagen ännu bättre. Blev många nya möten och flertalet gånger om under löpningen hittade jag mina vänner från Missouri som ständigt ropade "Sweden" när de såg mig vilket gjorde att vi fick oss ett gott skratt. Vilken dag och vilka minnen... en del känslor går ej att sätta ord på.

Humor a la Barkley Fall Classic... 

The Yellow Gate

Nu är det allt en tid sedan jag skrev och uppdaterade bloggen, sedan resan till USA har jag haft fullt fokus på jobb och på lite beställningsarbete. Jag inser att jag precis som alla andra har 24 timmar på mitt dygn vilket gör att jag inte alls hinner med allt som jag önskar hinna med. Nåväl hur gick det i USA?

Vi landade i Nashville på tisdag kväll iv.37, första kvällen tog vi det lugnt och som jag tidigare skrivit besökte vi lite köpcenter och shoppade loss på dagen därpå. Torsdagen körde vi vidare från Crossville till Frozen Head State Park vilket är en nationalpark där vi ska springa loppet Barkley Fall Classic 50 km. Den berömda gula gaten har vi nu beskådat ett flertalet gånger om och det kändes mäktigt att beträda legendarisk mark...

Frozen Head bergen möter upp när vi kör in mot nationalparken... mäktigare i verkligheten än på bild.

Längs forkroad vilket är namnet på vägen in mot nationalparken passerar vi ett välbevakat fängelse...

Ett fängelse vars besökare inte varit så lagliga då det benämns som ett fängelse med hög säkerhet.

Väl framme i Frozen Head state park besökte vi "visitorscenter" som hade riktigt trevliga rangers att prata med samt köpte vi med oss lite kartor och resminnen.

Efter besöket vid gaten rullade vi vidare till Brushy mountain state penitentiary.

Som är ett före detta fängelse och där delar av tävlingen kommer att passera. 

Numera infinns ett destilleri i några delar av fängelset och det går även att få guidade turer inuti fängelset.

Ur tunneln på bilden nedan kommer löpare att springa och även detta är lite av legendarisk mark. 

Denna resa är verkligen mäktig för mig och det är svårt att sätta ord på alla känslor, förmodligen för att värmeböljan på 35 grader är mig övermäktig men ack ändå vad magiskt det är att få vara här. Efter fängelset körde vi tillbaka till Oakridge och handlade på oss lite saker inför tävlingen, kvällen spenderade vi på en amerikansk football match och supportade ungdomarna som kommer vara volentärer på tävlingen. Fredagen blev lite mer shopping därefter drog vi tillbaka till Frozen Head och möte upp andra som skulle springa och tog en liten hajk ihop med dem, för min del kände jag att jag hellre ville ladda lugnt inför loppet och avbröt min hajk lite tidigare. På vägen ner träffade jag på ett par från Missouri tror jag och dessa två kom jag att träffa på flertalet gånger om. Jag träffade även på Louis och hans pappa som rest från Costa Rica för att springa, Louis har även blivit utlottad till det stora Barkley Marathons nästa år vilket är väldigt spännande. Jag träffade även på Kevin från Salt Lake City vilket fick mig att inse att jag inte kan orientera mig i USA... Lite skämskudde på mina liknelser men Kevin tog det med ro. När jag hittade Mariana och Calle igen drog vi vidare till Warthsburg och hämtade ut våra nummerlappar och kartor. Väl där träffade vi på Leif eller rättare sagt Leif hittade oss genom att Calle bar en Vätternrundan t-shirt. Leif är den tyske svensken, som egentligen är svensk men arbetar och bor i Tyskland och således springer under deras flagga i kommande tävling. Leif visade sig vara en riktigt kul prick som hade många tips och trix inför vad vi skulle komma att utmana och då våra hotell låg nära varandra drog vi tillbaka till Oak Ridge och åt lunch ihop innan det var dags att börja packa löparryggan och göra sig redo inför lördagens stora utmaning.