Oväntad motivation

En del dagar är lite mer överraskande än andra, jag sitter just nu och funderar på vad mitt nästa blogginlägg ska fokusera på utifrån sommarens utmaning. Men innan jag skriver klart det får jag nog lov att benämna den mäktiga överraskning som jag oväntat fick av Mr Sjögren  igår.

Finns det möjligtvis några bättre motivationsattiraljer än Kullamannens tröjor och framförallt en helt ny keps? Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna denna snällhet och givmildhet, men ack så taggad jag blev på att ta på mig löparskorna igen. Därtill känns det ärofyllt att få träna på i Kullamannens färger. Gårdagens möte med Mr Sjögren gav väldigt många nya idéer och öppnade upp för möjligheter som jag själv inte riktigt kunnat se. Men som tur är så äro december månad nära och med det får jag även lov att börja ta tag i löpningen igen. Jag har sedan årets Kullamannen gett mig själv löpningsförbud för att låta kroppen landa efter både sommaren och Kullamannen. Knäna har numera återgått till två helt fungerande leder och resterande delar av kroppen har även den börjat återfå sin ordinarie standard. En ny keps inkluderar också nya utmaningar och just nu sitter jag och klurar på nästa utmaning. En utmaning i mindre skala men som likväl kan bli en tämligen stor och mäktig upplevelse. Kepsen till vänster i bild har upplevt näst intill 240 mil i Sverige och är numera ett pensionerat exemplar av Kullamannen kepsar. Den nya kepsen till höger i bild blir min tredje kompanjon och förmodligen kommer vi spendera åtskilliga timmar ihop när vi utforskar nya utmaningar.

Längtan att komma ut igen är väldigt stor, dock kan det vara tämligen skönt att få spendera en del tid till att skriva undan tentor och måla färdigt beställningar och precis allting annat som behöver göras. Fram till januari månadhar jag en hel del att stå i när det kommer till studier, och måleribeställningar. Men förhoppningsvis kommer jag kunna påbörja min grundträning inför kommande 2018 års Kullamannen, tills dess hoppas jag allt att jag kan lyckas får ordning på träningen och därtill kunnat genomföra ännu en utmaning.

Utrustning: Tält, liggunderlag och sovsäck

När jag påbörjade årets utmaning hade jag införskaffat ett enmanstält vid namn Terra Nova… och som kostat mig ca 1´495:-, ett pris som jag tyckte var rimlig i förhållande till min budget och till tältets vikt (1´495 gram). Tältet utforskade jag inte speciellt mycket innan det var dags att ge mig av den 14 maj, vilket kanske kan ses som en av mindre bra förmåga som jag verkar inneha. Ju mer materialkännedom som finns innan en resa kan ju ses som en fördel, samtidigt tycker jag det finns en viss charm med att lära sig saker längs med resans gång. Förra året gick det ju nästan alldeles ypperligt att lära mig resa tält under tiden, även om jag fortfarande inte riktigt känner mig som någon mästare i varken tältresning eller val av tältplats.

I och med att Göran kom med mig ut redan dag två kändes det som en möjlighet att även låna ett större tält och i höjd med Lammhult fick jag sällskap ute på landsvägen av Mr Larsson i några dagar. När vi skiljdes åt i höjd med Nässjö byte jag och Mr Larsson tält och jag kunde låna det tält som jag lånade under förra årets utmaning. Ett tält som förvisso är 10 år äldre än mig själv och som härstammar från 1976, men som fortfarande fungerar alldeles ypperligt. Ett två manstält gav mig möjligheten att applicera blöta kläder i ena delen av tältet och infinna mig själv och torra saker i andra halvan av tältet samt få en ganska hyfsad sömn. En annan fördel är att jag under förra året fick låna tältet och det i sig gjorde mig tryggare på denna resa då jag redan hade rutiner för hur detta tält kan resas på ett lite snabbare sätt än mitt egna tält.

I år fick jag låna ett tunnare liggunderlag samt en lättviktssovsäck av Mr Sjögren, mest troligt för att min första packning var så pass katastrofal att det inte ens går att beskriva med ord. Amatörernas amatör är nog en titel jag får lära mig leva med ett bra tag till. Inledningsvis hade jag tänkt försöka använda min brors gamla liggunderlag som är tämligen tjockt men ack så tungt, därtill hade jag tänkt att på något sätt få ner min dunsovsäck (som är i en viktklass för sig själv) i OMM ryggsäcken. Men morgonen den 14 maj hade jag verkligen en riktigt dålig morgon när det kommer till packning och min frustration över att ha enligt mig fel utrustning underlättade inte.

Sovsäcken och liggunderlaget blev således en räddning för därefter visste jag att nu handlar det inte om att ha fel utrustning, utan nu handlar allt om att jag antingen klarar av att hantera utmaningen eller inte. Från där och då visste jag att nu har jag ingen dålig utrustning utan allt beror på hur jag förhåller mig till allt som händer och sker. Liggunderlaget har varit en riktigt skön lirare (dock tog jag ingen bild på det), en del nätter har jag vaknat av att jag sover jämte liggunderlaget eller att jag lyckats kasa ner och ligger utan liggunderlag. Det har på sätt och viss blivit en favorit eftersom det är så tunt (vilket gynnar vikten) samt lätt att vika ihop, i och med att det var så tunt räckte det för mig att vika ut det i cirka två delar så att axlar, rygg och framförallt höfterna fick skydd. När jag väl lyckats lära mig konsten att sova på ett tunt liggunderlag så tror jag inte att jag vill använda något tjockare vid nästa resa. I skrivandets stund har jag förvisso hittat ett eget tunt liggunderlag till ett förnämligt pris på 65:- som kanske kan fungera, mer tid att utforska det liggunderlaget kommer jag förhoppningsvis kunna ta mig närmare våren. Men jag känner på något sätt att jag i alla fall inte riktigt är redo att återgå till uppblåsbara varianter. Sömnen är otroligt viktig för återhämtningen under en utmaning, men att lära sig sova på olika underlag med olika förutsättningar har sin charm (att sova på en träbänk känns dock lite mindre bekvämt).

Sovsäcken har också blivit en favorit, dels utifrån dess extremt låga vikt och dels sett till den lilla plats den upptar i ryggsäcken när den är nerpackad. En del nätter har dock varit i kallaste laget och det i sin tur har gjort att den inte riktigt lyckats fungera optimalt alla nätter. Men sett till att det var Sveriges kallaste sommar på minst 40 år, så har sovsäcken fungerat alldeles förträffligt. Om jag inte minns fel har jag kanske haft cirka 7-10 nätter då det verkligen var kämpigt med kylan, men sett till den totala restiden på 100 dagar känns det mer än okej med så få kalla nätter. En annan fördel med sovsäcken är att dess tunnhet gör att torktiden är snabbare, jag försöker ha som vana att så fort det finns möjlighet till sol och gärna i kombination med en mild bris och en rejäl fika, passar jag på att plocka fram sovsäcken för torkning av fukt. Nattetid kan en del kondens bildas och om det har regnat på natten kan det finnas en stor vinst i att låta tält och sovsäck samt övriga attiraljer torka upp en stund eller två. För min del lättar också vikten i ryggsäcken om utrustningen är torr och fin istället för fuktig och tung.

Vid nästa utmaning hoppas jag kunna hitta något liknande i utrustning som jag haft under sommarens utmaning. Finns dock en del saker jag vill justera men det berör mer den övriga utrustningen så som kläder, kök och liknande saker. Får nog erkänna att ju fler inlägg jag skriver om utrustning och dylikt, desto mer längtar jag tillbaka ut igen. Dock inte så mycket till landsvägarna som till vandringslederna, för där hittade jag något nytt och annorlunda som jag tror mig vilja utforska lite mer i framtiden.

Utrustning – ryggsäck OMM 25 liter

Återigen har lyckas jag med konsten att halka efter i min blogguppdatering, konstigt nog känns det rätt okej trots att jag vill försöka hålla liv i bloggen om så för mig egen skull. Kullamannen är förbi för i år och jag har gett mig själv tre veckors vila och återhämtning när det kommer till att låta knäna vila. Under tiden har jag spenderat en hel del tid till att hitta styrkeövningar som jag kan köra parallellt med löpningen framöver, och märkligt nog har jag hittat på små vardagsutmaningar eller så kallade månadsutmaningar för resterande del av detta året. Utmaningar i form av övningar som jag hoppas ska kunna gynna min löpning framöver. Efter Kullamannen insåg jag att det finns en hel del för mig att arbeta på för att få igång den löpning som jag så länge velat bemästra. Men ibland tar det tid att putsa ett marmorblock från insidan, en metafor som få känner till men ack så fungerande för min del. En process tar tid, och ibland behöver jag ta nya tag för att hitta motivationen igen. Kanske dags att fortsätta uppdatera lite om den utrustning som jag använde i somras innan jag hinner glömma mina för- och nackdelar.

Tack vare Mr Sjögren fick jag hjälp med en ryggsäck som är i det lättaste laget, nämligen en OMM 25 liter ryggsäck som verkligen blev min kompis på resan. Redan i januari påbörjades min bekantskap med denna ryggsäck och jag får erkänna att jag tidigt kom att tycka bra om ryggsäcken. I våras under mina försök till löpträningar fyllde jag ryggsäcken med en vikt som inledningsvis motsvarade 2,7 kg. Under löpträningen med ryggsäcken ökade jag efter några veckor vikten till 3,2 kg och närmare start och den fjortonde maj hade jag en testvikt på cirka 4 kg på mina sista löprundor. Eftersom jag hade en målsättning att min packning skulle hamna på en max vikt omkring 4-6 kilo. 

Jag har varit (och är fortfarande) väldigt nöjd med OMM ryggsäcken och den enda modifiering jag gjorde innan start var att jag tog bort liggunderlaget/ryggskyddet som fanns i väskan. Ett skydd som förvisso är skönt att ha som stabilisator och som ryggskydd men som kändes lite onödig i förhållande till att få ner vikten. Jag lärde jag mig snabbt utifrån tips från Mr Sjögren att placera liggunderlaget nära ryggen och således få både ryggskydd och förstärkning. 

I och med att Göran kom ut tämligen tidigt blev det för mig en möjlighet att använda OMM ryggsäcken med en lättare vikt samtidigt som jag kunde avverka distans. Tyvärr påverkade det mitt tänkte vägval väldigt mycket och jag kunde inte längre förflytta mig så som jag velat men det får jag skriva om i ett annat inlägg. Ryggsäcken fungerade egentligen i dubbelbemärkelse, under dagarna fungerade den som en ypperlig ryggsäck medan den på nätterna agerade huvudkudde. En annan fördel var att den torkade upp tämligen snabbt om det nu var så att jag på något sätt lyckats blöta ner den. 

Först nere vid Kebnats (längs Kungsleden), när det var dags att säga hejdå till Malin kunde jag (tack vare Malins hjälp) införliva tanken om att endast använda OMM ryggsäcken. Malin hjälpte mig väldigt mycket med att sortera tankarna kring vad det är jag egentligen behöver ha med mig, samt hur viktigt det är att försöka göra det jag själv vill. Hela resan har jag kämpat med att få igång löpningen men med en ryggsäck som är i storlek för stor har det varit svårt och med Görans sällskap i kombination med grusvägar, gräsvägar och obefintliga vägar har mina försök till löpning inte fungerat speciellt bra.

När jag och Malin skiljdes åt vid Saltoloukta fortsatte jag min resa med endast OMM ryggsäcken. Det kändes som en stor lättnad att kunna fortsätta dels med lättare ryggsäck och dels med mycket mindre attiraljer. Något jag verkligen gillar med ryggsäcken är dess lätta vikt, samt att den är väldigt enkel och således snabb att lära känna. Med den andra ryggsäcken upplevde jag alltid känslan av att vara ”för liten” när stöd och remmar inte riktigt kunde ställas in på rätt sätt för att passa mig. OMM ryggsäcken erbjöd för mig en mycket närmare kontaktkänsla och fick utrustningen att kännas stadig på kroppen, mer eller mindre som att utrustningen och jag hörde ihop på ett annat sätt. Den känslan gav mig också modet att öka på löpningen.

Nackdelen med att öka på löpningen var att jag trots att jag minskat vikten så behövdes den minska ännu mer. Så resten av resan söderut ägnades mycket åt att fundera ut vilka grejer som kunde skickas hem, och vilka saker jag absolut inte kunde fortsätta utan. I höjd med Ammarnäs skickades således mitt Trangia-kök (mest för att jag inte lyckades få tag på mer bränsle) och mina extra kläder hem. Vad som är lite tråkigt just nu är att jag egentligen inte riktigt vet hur mycket vikt jag har burit med mig. Precis innan jag lämnade Kvikkjokk hittade jag en våg där jag vägde mig med och utan utrustning, med bara OMM ryggsäcken och därtill tältet under armen vägde all utrustning 14 kg. Vilket är mycket mer än de planerade 4-5 kg som jag på något vis fortfarande längtar efter att kunna uppnå vid kommande utmaningar.

När jag nästa gång har möjligheten att fullfölja sommarens utmaning kommer jag återigen att använda OMM ryggsäcken. Det känns helt enkelt inte rätt att byta ut ett lysande koncept. För mig har ryggsäcken varit en ovärderlig reskamrat och det är kanske olika från person till person vilken typ av ryggsäck som föredras men för mig är det numera OMM som är min favorit. Dock kommer jag spendera mycket mer tid till att planera packningen och därtill verkligen jobba ner vikten till maximalt 5 kilo. Med andra ord har jag en liten utmaning att se fram emot… 

Kullamannen 2017 - DNF

Årets bästa och mäktigaste dag är för mig förbi. För min del tog kampen slut efter 12h 38min och 72,08 kilometer, ett trippelt personbästa fick jag med mig hem. Både i distans på en dag, tidsbästa på både 66 kilometer och på 72 kilometer. Därtill ett personbästa i att springa på leriga stigar i flera timmar. Om jag ska vara petig lyckades jag egentligen förädla fyra personbästan eftersom antalet "pudra näsan" besök innan start också var ett rekord i sig. Jag undrar om det verkligen finns något bättre sätt att ha fredagsmys än att möta Kullamannen?

Ett fantastiskt lopp som bjöd på många överraskningar så som exempelvis ett oväntat mini Kullaberg den första milen samt publik i form av lamor. All kred går verkligen till alla fantastiska funktionärer som hjälper till och gör Kullamannen till årets bästa upplevelse. Deras peppning längs vägen är ovärderlig och gör depåbesöken riktigt roliga. I år fick jag äran att sällskap tämligen tidigt i loppet av ingen mindre än Mariana Edvinsson, en tjej som bjöd på mycket trevlig energi och vars sällskap gjorde inledning på Kullamannen lite roligare. Efter cirka 15 kilometer blev vi ikapp sprungna av den "springande snickaren" Kim Karlsen. De första 50 kilometrarna blev så trevliga att alla mina funderingar om mantran och dylikt blev som bortblåsta när dipparna aldrig dök upp.

I skrivandets stund har jag med råge återhämtat mig från Kullamannen, och redan dagen efter påbörjade jag planera träningsupplägget inför nästa år. Jag hoppas förvisso att kunna utmana Kullamannen även nästa år men med betydligt bättre förutsättningar. I år gav jag upp i närheten av Rekekroken utanför Jonstorp, ett beslut som jag tog utifrån att mina knän smärtade mer än vad jag ansåg vara rimligt. Även om 100 miles per auotmatik berör några former av smärtpunkter så insåg jag där och då att läketiden för att kunna njuta av löpning inom kort skulle bli väldigt lång, om jag inte avbryter min utmaning innan jag når Nimis. En annan faktor som påverkade mitt beslut att bryta var det uteblivna kaffet vid Ängelholms depån. Att ge sig ut i mörkret som vi beskådade på väg in mot Ängelholm utan kaffe fick mig att känna efter lite för mycket. Vilket förvisso mina knän tackar mig för, men i övrigt känns det som att jag egentligen hade mycket mer att ge. Om inte så vittnar min snabba återhämtning om det faktum att det fanns mer kapacitet att använda. 

Nu inväntar jag ecember månad för att därefter påbörja min grundträningsperiod inför nästa års utmaningar, tills dess och kanske resterande del av året kommer jag låta knäna avgöra när och om det är dags att ta sig ut i löparskorna igen. Under tiden knäna vilar upp sig passar jag på att implementera en del styrketräning för att stärka upp mina fysiska svagheter. Inser att jag har en hel del att stärka upp för att kunna nå de utmaningar som lockar i framtiden.  Snart ett nytt år och således snart dags för nya utmaningar...

Dropboxar och packningskaos

Kullamannen 2017 är verkligen nära... De senaste dagarna har nervositeten ökat kraftigt och ett lättare illamående och en fruktan har börjat infinna sig. När jag fick ett mejl från Kullamannen där ett intyg bifogades och som ska lämnas in i samband med uthämtning av nummerlapp så kom nerverna i ytläge. Ett intyg som syftar till att jag anser mig vara fullt frisk och kapabel till att utmana Kullamannen. Detta intyg satte verkligen igång hjärnspökena inför stundande utmaning. Jag fullt frisk? Förvisso men å mina mentala förmågors skull börjar jag bli tveksam när jag frivilligt anmält mig till mitt första försök till 100 miles. Därtill inte bara distansen som får mig att fundera utan också på att det är just Kullamannen som jag utmanar, åter igen... Fullt frisk?... Mmm... Det tål att tänkas på, men samtidigt så känns det som att jag är mer redo än någonsin att utmana distansen. Visst, kroppen är aningen sliten men jag är också medveten om mina svagheter vilket bör underlätta. I år blir det åter den mentala kampen som blir min största utmaning, och där känner jag mig redan nu starkare än i förhållande till förra året. 

Vad jag verkligen inte känner mig redo med är förmågan att packa mina dropboxar, en till Ängelholm och en till Möllehamn. Därtill vill jag putsa lite mer på vikten i ryggsäcken. Efter sommarens utmaning borde jag allt kunna bemästra färdigheten till att packa och sortera grejer någorlunda bra. Dock inser jag att jag saknar just den fenomenala förmågan som kan benämnas som kunskap. Jag känner mig smått vilsen i hur jag ska tänka kring vad som ska vara i vilken låda och därtill vad som ska packas ner eller inte. Men efter cirka fyra timmars pysslande på golvet och med omplacering efter omplacering tror jag allt att jag fått till relativt önskvärda dropboxar. Valet av kläder är nog det som återstår att fundera ut, dels eftersom väderprognosen för fredag och lördag varierar mellan olika webbsidor. Regn eller inte regn, livet stora fråga? 

Ena gardinstången har sedan inflyttningen fått fungera som en provisorisk tvättställning åt mina Kullamannen tröjor. Dock är de numera nedpackade och jag hoppas att de kan frambringa lite extra hopp och mod i helgens utmaning. För att verkligen komma in i rätt känsla inför helgen och för att skingra tankarna och nervositeten, har jag denna vecka kört på med en riktig klassiker.. "I just felt like running..". Ännu ett mantra som kan vara till pass när svårigheterna börjar göra sig påminda. 

Nu återstår bara att packa ner all mat och energi som ska vara mitt bränsle under loppet. Ännu ett område där jag känner mig som en amstörernas amatör. Dock kommer jag i år att sikta på att få ner lite mer än två päron, förvisso ett hyfsat bra koncept när det kom till mitt försök att bemästra Kullamannen år 2015. Jag antar att 100 miles kräver lite mer bränsle och lite mer medveten intag av näring. Nu är det inte många timmar kvar till start och till årets bästa dag, så oavsett näring får jag hoppas att det löser sig längs med vägen. Jag undrar allt om Mr John Blund lär dyka upp ikväll?... 

Lyckliga tankar?

Inte många timmar kvar till start på årets största utmaning - Kullamannen.... i mina förberedelser inför detta har jag analyserat och funderat mycket på mitt förra försök att utmana Kullamannen. Framförallt  på vad det är som gjorde att jag ”kastade in handduken” så tidigt och efter bara 40 kilometer och knappa 8 timmar. Många parametrar spelar in i förra årets Kullamannen och en av de främsta är att jag inte lyckades bemästra mina tankar. ”The battle” eller kriget mellan mina öron vann över min vilja och lust att nå mål, hur jag än tänkte kunde jag inte tänka bort mina negativa tankar. När regnet sedan föll och kylan tog över kändes kampen inte längre meningsfull. En kamp som jag i år hoppas kunna hantera lite bättre.

I år tänkte jag försöka leka lite med samma tankar som jag hade under Kullamannen år 2015 när jag faktiskt klarade av att nå mållinjen efter 12 timmar 22 minuter och efter 66 kilometer. Jag hade under hösten 2015 sett filmen Peter Pan och i år har jag gjort detsamma. Förvisso är det en film som tillägnas barn men ibland är det skönt att ha lite softa ljud i omgivningen när jag studerar, och barnfilmer är lagom långa samt kan de stundtals erbjuda lite lättsam humor. I Peter Pan finns en film frekvens där Tingeling är på väg att dö efter att ha druckit ett gift som Kapten Hook tänkt att Peter Pan skulle dricka. I denna filmsekvens vill Peter Pan förtvivlat få liv i Tingeling och utropar ”I do belive in fairies… I do, I do… I do belive in fairies.. I do, I do…” om och om igen till dess att Tingeling vaknar till liv. Med en lätt modifiering och om ordet ”fairies” byts mot ”running” så blir det vips till ett fint och taktfullt mantra:

” I do belive in running… I do, I do..”.

När löpning blir svårt sett till den mentala kampen som uppstår vid längre löpningar, har jag i alla fall ibland en viss nytta av mantran. Detta ovannämnda mantra känns tämligen fånigt men ack så fungerande eftersom mina negativa tankar inte får plats. Med tanke på att människor tänker omkring 65´000 tankar under en dag vore det kanske en fördel om dessa kunde vara positiva tankar under tiden jag springer Kullamannen. Åter till filmen Peter Pan så är det ju trots allt lyckliga tankar som får barnen att flyga (bortsett från älv stoftet), och lyckliga eller åtminstone ett försök till positiva tankar kanske är det som gör distansen på Kullamannen möjlig? 

Skulle nu inte min strategi om lyckliga tankar fungera så bra har jag en reservplan, som bland annat innehåller mina karaoke-versioner av ”Hooked on a feelin” eller ”Ain´t no mountain high enough” samt ” It´s a long way to the top… if you wanna rock n roll”… med mera. Förhoppningsvis behöver dessa aldrig införlivas och om det blir så önskar jag att övriga löpare lyser med sin frånvaro (för sin egna skull). Som tur är kan det vara tanken i sig som skapar glädjen och således kommer ingen behöva höra min mistlur till sång. Men nu är det verkligen nära … Den obligatoriska tomheten har anlänt och nu återstår bara att utmana Kullamannen 2017… Min trotjänare från förra årets utmaning är (tvättad) och redo för ett sista "battle" innan kepsen en gång för alla får gå i pension, men jag kan inte låta bli att undra vart det senaste året tog vägen - och hur tänkte jag när jag anmälde mig till denna obeskrivliga utmaning?