I väntans tider...

Tomheten som introducerade sig förra året har återigen dykt upp och i kombination med en känsla av att jag har varit med om denna  "i väntan på" känslan tidigare. En del funderingar som jag grubblar över inför stundande utmaning känns väldigt ofta identiska med det jag funderade på förra våren. Dock fokuserar sig grubbleriet lite mer på den ekonomiska situationen i år, samtidigt som jag vänder och vrider på förra årets kostnader. Mycket borde vara möjligt att förändra i stundande utmaning samtidigt som jag misstänker att en del distanser kommer att bli mer kostsamma. Det som oroar mig mest är när det är dags att möta fjällen och dess utmaningar. Samtidigt är jag medveten om att det är tämligen långt dit både tidsmässigt och sett till antalet mil som behöver bemästras innan jag når så långt. "Om" jag kommer så långt vill säga. Bara för att jag klarade förra årets utmaning känner jag ingen tillit till mig själv att jag skulle kunna göra om en liknande utmaning. På så vis vågar jag inte riktigt tror på tanken att det jag planerar är möjligt för mig att genomföra. Tanken jag vågar tro på är istället att jag har alla förutsättningar för att försöka, resten får bli vad det blir. Således känner jag ingen direkt förväntan på mig själv över att jag ska bemästra ett visst antal mil per dag eller avverka distanser på en viss tid. Jag leker i tanken förvisso med antalet dagar som jag har till mitt förfogande och varje gång jag funderar på antalet dagar hamnar jag på allt mellan 85-113 dagar. Ju fler dagar jag är ute dess mer kommer det att kosta mig ekonomiskt, samtidigt har jag mycket svårt att tänka mig en målgång under 100 dagar.

De senaste dagarna har grubbleriet ökat vilket mest troligt beror på att jag inhandlat fler kartor. Förra årets kartor har inte riktigt klarat sig så bra att de vore funktionella igen. Men studerandet av kartor och fantiserandet om alternativa möjligheter är en riktigt rolig del i förberedelserna. Samt ser jag fram emot att få upptäcka nya vägval i förhållande till vägvalet i somras. Den största skillnaden nu är att det på min Sverige karta finns ett svart streck som jag numera associerar med minnen och upplevelser. Jag har ännu inte gjort något riktigt vägval eller bestämt mig för vilka vandringsleder i norr jag kommer att ta. Vilket förmodligen hänger ihop med erfarenheterna från förra året, om jag inte bygger upp några förväntningar innan blir det lättare för mig att förhålla mig till förändringar. Återigen kommer utmaningen inte bara vara ett fysiskt uthållighetstest utan jag kommer försöka introducera en del funderingar som jag är än mer nyfiken på nu efter att ha klarat av förra årets fysiska och kognitiva påfrestning. Men jag kan likväl inte låta bli att spekulera om vägval och tänkta "tänk om..." när jag studerar kartan. Inte många veckor och dagar kvar till start, fortfarande återstår en del förberedelser när det kommer till utrustning. Lite väl likt förra årets förberedelser är det i år, trots att jag åtminstone försökte tänka tanken på att vara lite mer redo i år. Vilken tur att ordet utmaning är detsamma som semester, och det i sig är möjligheternas möjlighet för en längre tids sammanhängande träningsperiod. Jag längtar bort från tangenter och uppsatsskrivande så kanske dags att skriva klart dagens uppgifter och därefter utforska skogen igen.

Cirka 40 minuter...

Söndagar verkar ha blivit den dag i veckan där jag får ordning på vardagens tråkigheter likväl alla dessa "måste"-göranden som ibland är lite mer nödvändiga än önskvärt. Som Ann brukar säga "det finns inga måsten" vilket stämmer alldeles ypperligt, men mitt behov av att få städat lägenheten och framförallt inneha hyfsat rena kläder är en del söndagar lite mer i nöd än andra dagar. Numera bokas söndagskvällar till att ägnas åt tvättstugan vilket i vanliga fall är lite tråkigare än tråkigast. Dock kom jag på en pillemarisk idé när jag tänkte tanken att en tvättning tar cirka 40 minuter... på 40 minuter hinner jag svida om till löparkläder och bemästra en kortare runda på Frödingeleden... Den känslan som infinner sig när bumbibjörnsskogen utforskas i solsken och i världens bästa vårväder är obeskrivlig. När därtill en pirrig och kolsyrebubblig känsla finner sig till rätta när både nerförs- som uppförsbackar löper på i ett samspel som får mig att önska oändligheten utav 40 minuter. När funderingen på om det blir höger eller vänster i ett vägskäl, och när instinkten om att spontant bara svänga vänster trots att höger innebär en kortrunda och en vänstersväng inkluderar en runda som gränsar till 40 -50 minuter. Den där busigheten samt känslan av att tjuva sig till lite extra tid för att få fortsätta några minuter till, den känslan är allt ljuvlig. Speciellt när GPS funktionen i klockan inte ville komma igång ordentligt och det enda som fanns att förhålla mig till var cirka 40 minuter.

En del dagar erbjuder vårsol och andra dagar erbjuder kung Bores magiska makter. Förvisso gillar jag snölöpning men i kombination med tidigare dagars skogslöpning som inkluderar ett åskådande av  vårens ankomst gör mig lite konfunderad till snön och kylan. Men det försvinner förmodligen också med tiden och således har även förra veckans orosmoln omvandlat sig till ett rosa fluffigt körsbärsblomsliknande moln. I skrivandets stund kan ett startdatum för sommarens utmaning spikas till den 14 maj. Vilket blir exakt ett år efter förra årets start, då gick tåget till Kiruna den 12 maj och i år går flytten söderut den 11 maj. Därefter har jag två dagar till att göra en sista kontroll över packning och dylikt samt samla på mig lite socialenergi. Min hemlängtan till Skåne är obeskrivlig just nu och kan jag få en liten dos av Skåne innan start samt inleda utmaningen på Kullaberg hoppas jag kunna omvandla hemlängtan till att bli en drivkraft i de stunder jag verkligen får kämpa i sommar. Längtan hem är inte riktigt lika stor som längtan ut på vägarna igen... tre veckor kvar. Känns nästan obeskrivligt...

Is i magen...

Idag är det exakt en månad kvar till det är dags för flytten söderut. En flytt som jag sedan introduktionen i höstas sett fram emot. Efter en tämligen energikrävande introduktion på höstterminen kändes det skönt att få spendera andra halvan av höstterminen nere i Skåne. Sedan dess har hemlängtan vuxit sig allt större och starkare i mig och längtan "hem" är nästan övermäktig just nu. Även om jag anser att Karlstad är en fin och trevlig stad med många möjligheter till löpning i fantastiska miljöer längtar jag allt mer till Kullaberg. Hemlängtan i kombination med en allt mindre studiemotivation inverkar aningen negativt på löpningen. I år kommer kilometertalet i benen att vara i det absolut minsta laget när det är dags för årets utmaning. Om allt går som jag planerar så är det idag 34 dagar till start. Nästan obegripligt nära, således också lite oroande i och med att jag inte riktigt får ruljangs på löpning. Löpning blir det men dock inte i den mängd jag satt upp som målsättning samt inte med samma känsla som förr. Med 34 dagar kvar till preliminär start känns det tämligen obegripligt att även detta år kan få möjligheten att tillhandahålla en utmaning.

Den utmaning jag står inför i år, består i korta ordalag av att försöka utmana Sveriges avlånga land igen. Denna gång vill jag försöka mig på att springa Sverige runt, med sikte på landets yttersta punkter. Vilket inkluderar allt från sydligast och nordligast samt lägsta och högsta tillika östligast och västligaste punkt. Om jag lyckas med årets utmaning kommer jag att få uppleva Sveriges östra och västra vyer samt mer därtill. Därefter misstänker jag att en känsla kommer att infinna sig om att jag faktiskt kan ha beskådat stora delar av Svea rikes avlånga land. Jag har ännu inte riktigt någon strategi för vägvalet och efter förra årets utmaning lämnar jag det lite därhän och låter det bli lite till ett beslut som fattas för dagen. Jag har heller ännu inte riktigt bestämt mig om jag tänker inkludera "Sveriges mittpunkt". Jag är också medveten om att jag mest troligt inte är den första samt inte den sista människan som tänker på att vilja utforska Sveriges yttersta punkter.

Medvetenheten om att jag förmodligen har valt den absolut sämsta tidpunkten att påbörja denna utmaning är dagligen närvarande. Främst med tanke på c-uppsatsskrivande och framförallt sett till den ekonomiska situationen. Som student är min plånbok tämligen snäv i vanliga fall, trots att jag drygat ut kassan med undansparade pengar från förra årets gurkburkssäsong. Antalet dagar samt min eventuella vistelse i norr kommer att bli intressanta att uppleva ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag beräknar att utmaningen i år inkluderar allt från 85 - 111 dagar, antalet dagar beror mest på vägval och ekonomi samt på om jag överhuvudtaget kommer att ta mig hela vägen runt. Mitt behov av att försöka är aningen större än mitt "sunda förnuft" och således är jag lika hoppfull som förra året angående att bekymmer är till för att lösas. Mina förutsättningar i år är likvärdiga förra årets utmaning och med andra ord borde det vara möjligt om än lite extra besvärligt. Oavsett hur långt jag kommer kunna springa på detta årets utmaning, eller om jag behöver avbryta denna resa och utmaning så känner jag ett behov av att åtminstone försöka. Förra året bjöd inte på många förhoppningar innan avresa men resulterade i något jag inte trott var möjligt. I år har jag i alla fall lite mer erfarenhet av konsten att kissa i skogen, samt att det tar mig cirka 100 tals mil innan jag lär mig konsten att slå upp ett tält på rätt sätt.

Men mycket kan hända under dessa dagar som är kvar och just nu infinner sig ett stort orosmoln som kan resultera i att hela utmaningen kommer att rämna. Allt sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Svaret på om orosmolnet endast är ett regnmoln eller om det kommer att tillhandahålla blixtar och dunder infinner sig tidigast i nästa vecka. Tills dess får jag träna mig på att ha is i magen. Jag längtar dock ut till landsvägen igen även om Göran denna gång mest troligt får stanna hemma.