Old school kontra new school, eller Kartor kontra Gps?

Tro det eller ej men det är den gamla skolan som kommer att råda under stundande utmaning. Kampen mellan gamla hederliga kartor och teknologiska moderniteter som GPS och dylikt är ett evigt gissel. Många människor föredrar Gps:ens smidighet och dess praktiska egenskaper men för min egen del infinns en viss förtjusning i att veckla ut en karta, vars åter vecklande aldrig ter sig att bli densamma (bara det är en utmaning i sig själv). Efter gårdagens shopping inhandlades framförallt kartor, på så vis kan jag ägna en del tid av de dagar som är kvar till att spekulera i eventuella vägval. Dels för att försöka tänka ut vilken väg som kan vara kortast samt för att försöka förbereda mig mentalt på att det kanske inte alls blir som jag tänker. Ut efter vägarna kommer förmodligen allt från skyltar, människor och framförallt magkänslan kunna påverka mitt kommande vägval. Samtidigt som jag finner ett nöje i att spekulera kring vägval och alternativa lösningar känner jag ett stort behov av att inte planera allt för mycket. Endast tiden kan ge svar på mina funderingar...

Jag kommer att navigera efter kartor men någon sextant kommer inte få lov att ta plats i ryggsäcken, jag hoppas förvisso få till en del stjärnlöpning i de nordligaste delarna. Jakten på norrsken är inget jag vill missa under denna vistelse, även om jag misstänker att kvällar och nätter är alldeles för ljusa under denna årstid så chanserna för norrsken är små. Jag tänker att trafiken i norr inte riktigt är densamma som längre ner i Sverige, vilket gör att nattliga löpningar inte behöver ske för att undvika trafiken. En annan tanke om nattliga löpningar är att temperaturen mest troligt är kyligare nattetid, kan jag hålla mig igång på natten kanske det är lättare att hålla värmen och få värme under dagtid i sovsäcken. Efter gårdagens resa ner till Göteborg insåg jag att ”morgon stund har guld i mun” och tidiga morgnar är en tid jag kommer att utforska i mina löparskor. Det tog ca en timmes bilfärd söder ut igår och klockan blev ca 07.00 när naturen började visa sig från sin bästa sida. Två älgar utforskade en åker samt var Micke Räv på väg hem till grytet efter nattens bravader även tre rådjur vågade sig ut ur skogsbrynet. Utöver dessa vyer fick jag på hela resan beskåda ca 7 tranor (yaijks, vad stora tranor är på nära håll) samt två vråkar varav den ena framställde sig själv som mer likt en rugguggla i det ruskiga regnet. Om en timmes bilfärd kan erbjuda vyer som ovan så blir jag definitivt nyfiken på vad kommande löpning kan erbjuda i tidig gryning.

Shoppingrundan igår gick över förväntan, nya skor som är mer dämpade än mina tidigare skor inhandlades. Variationen av skor tänker jag mig kan hjälpa till med att undvika eller förebygga diverse skador. Dock är jag skeptisk till skornas färg, jag känner att det idag är totalt hopplöst att hitta ett par neutralt färgade men likväl funktionsdugliga löparskor. Därav har jag börjat titulera alla löparskor (och många löparkläder) som HBTQ-skor/kläder. Alternativt trafikljus- mode, eftersom färgkombinationen som blandas i löpartillbehör ibland kan påminna mer om ett trafikljus än om löpning. Sett till ett säkerhetsperspektiv är det mest troligt toppen att det är lysande färger, men för min egen del hade jag allt önskat en lite större blandning och lite mindre antingen eller tänkande hos tillverkarna. Men nya asfaltsdugliga skor blev det igår därtill en anteckningsbok och en cykeldator till Göran. Cykeldatorn får bli Görans namnsdagspresent eftersom Görans dag infann sig förra helgen. Allt som stod på inköpslistan fanns det inte tid till att inhandla igår, men nu återstår det inte mycket och de tillbehören som finns kvar kan jag ta mig  tid till att inhandla under stundande helg. 13 dagar kvar... och en känsla av tomhet börjar infinna sig...

Attiraljer med magiska krafter..

Idag kom ett mycket viktig tillbehör med posten, kanske min räddare i nöden när det kommer till dissonans och tvivel. Dock en utav de viktigaste grejerna som kommer att finnas med på stundande utmaning. Vad vore Stålmannen utan sina röda kalsonger eller Fantomen utan sina trikåer? Med andra ord vad vore en dissonanslöpning från Treriksröset till Destination X utan sin tviveltröja?

Hm, jag får helt klart fundera över dess namn... Men sett till den funktion som Kullamannen-tröjan kommer att ha för mig under min resa så får det allt fungera med tvivel-tröja. Tröjan innehar ungefär en likvärdig funktion för mig som bumbibärssaften har för bumbibjörnarna eller som dunderhonungen har för Bamse och spenaten för Karl-Alfred. Min tvivel-tröja kommer att vara räddaren i nöden de dagar när kampen om att fortsätta är som tuffast, hårdast och kämpigast. Blod, svett och tårar i alla ära men om löpningen är mitt vapen, blir tröjan min rustning. Den kommer vara en ständig påminnelse för mig om varför det är så otroligt viktigt för min egen del att jag fortsätter min kamp mot dagsetappens mål. Det låter kanske löjligt men när jag förra året utmanade mig själv med att genomföra En Svensk Klassiker, fick jag möjligheten att se hur människor förändras utifrån hur de klär sig. När människor får på sig en skiddress, eller slimmade cykelkläder tillika en våtdräkt händer det någonting i deras mentala uppfattning som de har om sig själva. Jag är inte helt säker på vad det är som sker eller vilken psykologisk term som vore lämpligast att applicera på detta fenomen. Men från att vara en vardaglig ”Svensson” till att bli världselit på cykel, förändringen sker på några hundradelssekunder. Efter förra årets studier tycks jag kunna misstänka att förvandlingen till största delen sitter i kläderna.

(Kullamannen 2013, på väg in mot mål efter Svart bana + Dödens zon).

Det fenomen jag beskriver ovan leker jag själv tämligen ofta med de fåtal gånger jag deltar i något löparsammanhang. Jag har sedan jag började samla på nummerplåtar mer eller mindre alltid sprungit i en björnligan tröja. Känslan av att ”känna sig lite jagad” gör att det blir lite lättare att erövra de tvivel som uppstår under löpningen. Mest troligt gör det mig varken snabbare eller förbättrar min löpning, men jag har definitivt roligare när jag får leka björnbuse än vid vanliga vardagslöpningar. Jag vet inte om det beror på tröjan eller nummerplåten men känslan är fenomenal. Tvivel-tröjan är således en lika nödvändig som mäktig attiralj i min packning, förhoppningsvis behöver jag inte använda den allt för ofta men bara tanken på att den finns med kommer att underlätta löpningen. Jag har funderat lite angående mina förutsättningar att klara av följande utmaning. Mest troligt hade mina chanser ökat om jag hade vänt på sträckan, det vill säga om jag sprungit från destination X till Smygehuk och vidare till Treriksröset. Snön hade inte längre varit ett bekymmer i de nordliga delarna när jag väl nått så långt, därtill kanske det vore mer logiskt uttänkt överlag? En känsla som infinner sig för mig (och kanske även för andra) när jag är ute och springer är att det oftast är enklare respektive lättare att springa hem än att springa bort. Att springa bort är förvisso någorlunda enkelt men att hitta tillbaka är för mig då oftast det kluriga, genom att se det ur ett annat perspektiv är känslan i kroppen oftare lättare när jag vet att jag är på väg hem. Destination X är på så vis mycket enklare för mig att mental springa till, än vad det vore med Treriksröset som slutdestination. En annan fördel är att myggen förhoppningsvis inte vaknar till liv så tidigt som i maj månad, utan de får väldigt gärna vänta med sin blodsugarjojk tills jag har kommit en bra bit ner i Sverige. Att bli ofrivillig blodgivare är inte riktigt min melodi...

Pustigt med vind i segel..

Allt fler bekymmer och orosmoln inför resan börjar lättas upp och skingras samtidigt som andra bekymmer uppstår. De senaste dagarnas träning har uteblivit på grund av en bekymmersam visdomstand. Den vishet som tanden borde tillföra har tyvärr uteblivit men en vishet eller lärdom har det dock medfört. Jag har lärt mig vilket slukhål en visdomstand kan orsaka i plånbokens begränsade innehåll. En redan tajt budget har blivit lite snävare men det erbjuder nya sätt att se andra möjligheter, speciellt när det ena positiva beskedet ramlar in efter det andra. Med tanke på mina nuvarande studier börjar många funderingar och frågetecken rätas ut till allt fler klartecken. Tack vare möjligheten att skriva en tentamen i slutet av sommaren blev kommande packning genast x-antal kilo lättare. Jag fick idag även svar från Karesuandos turistinformation om eventuella boenden i Karesuando. Bussen från Karesuanto till Kilpisjärvi avgår tydligen klockan 14:15 varje dag enligt finsk tid (jag funderar fortfarande på om det inkluderar helgdagar). Om bussen avgår under helger borde min utmaning kunna påbörjas tidigare, med andra ord kan jag åka till Kilpisjärvi redan den 14/5. På så vis kan mitt preliminära startdatum bli den 15 maj istället för den 17 maj, vilket ger mig ytterligare två dagar till mitt förfogande. Jag har en definitiv deadline den 10 juli eftersom sommarens arbete startar den 11 juli. Innan dess behöver jag ha tagit mig så långt söderut som möjligt och förhoppningsvis nått min destination X med några dagar till godo. Är det möjligt att springa 2100+ km på maximalt 57 dagar? Den frågan återstår att försöka besvara..

Jag lyckades få ner en bild från Karesuandos webbkamera och isen smälter vid bron (bilden ovan) vilket ser mycket lovande ut. Snön uppe vid väg E8 nordost om Treriksröset (bild nedan) har tyvärr ökat, med tanke på att det idag är 15 dagar kvar till avfärd så får jag lov att erkänna en viss positiv känsla börjar infinna sig oavsett snömängd. Känns lite som att julafton är på intåg..

Men mycket återstår att göra på dessa 15 dagar, exempelvis ska tre examinationsuppgifter skrivas klart och sista shoppingrundan ska erövras. Imorgon bär det av ner till Göteborg för skrotning av bil vilket ger ett ypperligt bra tillfälle för storhandling av kartor, skor och annan utrustning. Enligt min beräkning saknar jag inte mycket utrustning, och det tack vare att jag får låna en stor del av utrustningen. På så vis kan jag minska mina utgifter och en tajt budget blir fullt tillräcklig även om en del små grejer behöver inhandlas. Just nu är jag nog mest fundersam över hur mycket grejer jag egentligen behöver ta med mig, och vilka saker som jag verkligen kommer att behöva men som jag inte tänker på i min planering. Kan bli tämligen intressant att se vad jag kommer på att jag behöver när jag väl är i Kilpisjärvi... Livet är ganska spännande ibland..

Ett annat sätt att tänka...

Jag är mycket väl medveten om att denna utmaning för mig personligen är ett stort risktagande, mestadels en risk i förhållande till det låga antalet kilometrar som jag har plitat in i min träningsdagbok. Träningsmängden är allt annat än optimal vilket stärker min tro på att löpning under de former som jag kommer att förflytta mig på bygger på ett kognitivt och fysiskt samspel. Den första tiden lär jag mest troligt ägna mig åt att lära känna min kropp och dess signaler för att således undvika onödiga respektive obehagliga skador. På så vis misstänker jag att en ”kamp” kommer att uppstå mellan sunt förnuft och mindre logiska tankeverksamheter. Inför stundande utmaning vet jag inte riktigt vad som lockar mig mest, att ta reda på mina fysiska barriärer eller just denna kognitiva kamp. En kamp mellan att fortsätta forcera barriärer (i mitt fall handlar det kanske mer om att avverka kilometrar?) eller att sätta stopp för dagen. Mina funderingar är dock många men tids nog kanske jag kan besvara en del tankar och idéer om hur jag hanterar att erövra mina egna barriärer.

Daniel Kahneman (2011) skriver i sin bok Tänka, snabbt och långsamt om flera olika psykologiska teorier och bland annat om hur samspelet i hjärnan fungerar. En del av dessa har jag för mitt eget nöjes skull vinklat till frågor som jag kan fundera vidare på under min kommande löpning. Kahneman beskriver psykologen Mihály Csíkszentmihálys begrepp flow, eller som Csíkszentmihálys också kallade det för en ”fulländad upplevelse”. Flow kan beskrivas som ett känslosamt tillstånd som inte inbegriper någon självkontroll för att kunna genomföra ansträngande aktiviteter. På så vis skapas en frigörelse av resurser som istället kan användas till den aktuella aktiviteten. Flow är något som jag själv har funderat kring i samband med uttryck som ”Runner´s High” och liknande. Men det jag egentligen mest är nyfiken över är hur flow egentligen skapas, finns det några kopplingar till de emotionella och kognitiva förmågorna i syfte att medvetet kunna frambringa flow? Eller räcker det att känna sig ypperligt lycklig under en löpning för att ha hamnat i ett flow -liknande tillstånd? Frågor som min egen löpning kanske kan hjälpa mig att komma lite närmare. Dock infinner jag en viss skeptisk inställning till att det medvetet går att framkalla ett flow. Jag tänker mer som så att om jag intensivt letar efter känslan av ”Runner´s High” eller flow, kommer det inte att aktualiseras eftersom jag är aktiv i letandet av en känsla. Däremot är det förmodligen möjligt att uppleva både flow och ”Runner´s High utan att jag själv riktigt kan registrera upplevelsen som något annat än en väldigt skön känsla. Dessa funderingar leder mig till ”tunneln” men mina tankar och funderingar kring den kan vänta till ett mer passande inlägg.

Kahneman (2011) förklarar även kognitivt flyt som handlar om hur lätt eller ansträngande något är. Som exempel är det lättare för människor att lyssna på någon som pratar när de själva är på ett bra humör eller skapa ett leende genom att placera en penna mellan läpparna. En kognitiv ansträngning upplevs däremot när en text är svårläst eller om ens ansiktsuttryck är bistert, och om man är på ett ruskigt dåligt humör. Det finns en långt evolutionsbiologisk bakgrund till det samband som finns mellan kognitivt flyt och positiva känslor. Detta tycker jag personligen är någorlunda intressant, jag kommer under löpningen förhoppningsvis experimentera lite extra med att försöka finna detta flyt. Jag tänker mig att både flow och kognitivt flyt är något som jag kan påverka utifrån hur jag låter mina tvivel och dissonansen ta sig uttryck under löpningen. Frågan som väcker en nyfikenhet hos mig själv är om jag överhuvudtaget kommer att märka av kognitivt flyt eller flow? Kommer jag att vara medveten om vad som händer eller kommer jag endast att vara allmänt glad i syfte att övervinna all eventuellt motstånd i min kognitiva verksamhet?

Kahneman (2011) berättar också om hur människors humör påverkar våra känslor, ett gott humör kan göra att människor blir mer kreativa, intuitiva och mindre försiktiga. Vilket ökar benägenheten i att göra sig skyldig till logiska misstag. Mina egna funderingar är om jag kommer kunna påverka/styra mitt egna humör, under de påfrestningar som uppstår vid en löpning utav den karaktär som jag snart ger mig på. Jag tänker att en del dagar kanske det är lite svårare än andra att vidta ett gott och glatt humör, speciellt i ösregn och kyla men det ska bli mycket spännande att se hur jag tacklar resans utmaningar. Utmaningar är det bästa ord jag just nu kan komma på eftersom jag egentligen inte alls har en aning om vad det är jag ger mig i kast med eller vad som väntas fram över.

Idag hittade jag en webbsida som visar hur vädret ser ut i realtid uppe vid väg E8 (norr om Kilpisjärvi), kameran är placerad nordost om Treriksröset och riktigt så långt norrut kommer jag inte att springa. Men det är till en stor hjälp att kunna följa hur klimatförändringarna tar sig uttryck när det i skrivandets stund är 22 dagar kvar till avfärd. Därtill börjar jag bli varse om att mina första dagar i löparskorna kommer att bli i ett mycket avlägset och utmanade landskap...

(http://www.vackertvader.se/webbkamera/galgo inhämtad 2016-04-20)

Idag fick jag även en bokningsbekräftelse på boende i Kilpisjärvi mellan den 16/5 – 17/5. Min finska är allt annat än funktionell (jag kan en finsk svordom som förmodligen inte lämpar sig i skrift eller ens verbalt under resans gång) men jag kommer att bo på Värdshuset Haltinmaa (?). Ett utav de få boenden som har öppet året om, i övrigt har jag upptäckt att det inte bara är snön som kan bli ett hinder för mig. Det mesta i dessa nordliga trakter har sin semesterperiod under inledningen på min löpning. Jag letar fortfarande boende i Karesuando mellan den 13-16/5 men har jag tur kanske jag kan lirka till mig en stuga/ tältplats, eftersom en centralt placerad camping öppnar den 15/5. Med tanke på Karesuando så finns det även en direktkamera på deras hemsida www.karesuando.se , på vänster sida så finns det en länk till en webbkamera som direktsänder vägbron över till Karesuvanto (byn på den finska sidan). Mest troligt passerar jag denna bro måndagen den 16/5 för att ta bussen vidare till Kilpisjärvi, därefter är jag lite fundersam på om jag kan passera den igen i motsatt riktning redan den 19/5 eller som senast den 20/5.

Många funderingar återstår men en längtan att få komma igång växer sig allt större och starkare, även om jag i skrivandets stund bearbetar många funderingar om saker som ”kan” hända under resan sett ur ett mer negativt perspektiv. Mina största faror är mest troligt människan, dels sett utifrån ett perspektiv där det finns både bra och lite mer märkliga människor. Men även sett till vad min egen fantasi kan ställa till det för mig, ännu en del av den kognitiva förmågan som kommer bli intressant att studera närmare. Å andra sidan sett så vill jag ju inte gärna stifta bekantskap med en björn eller vargar för den delen. En grinig ren eller två kanske jag inte heller vill bråka med, speciellt inte med min skånska som betonar ”r” på ett icke norrländskt vis. Går det att göra en ren förnärmad? Jag kanske inte ska utveckla den tanken... Men när dagens löprunda erbjöd sällskapet av två riktigt busiga ekorrar, en snurrigt snabb skogsmus, därtill flera andra vårtecken så förskingras funderingar om skrämmande ting. Nu vill jag mest komma iväg och få påbörja äventyret...

Referenser

Kahneman, D. (2011). Tänka, snabbt och långsamt. Stockholm: Volante.

Göran

Göran nämnde jag som hastigast i tidigare inlägg men jag tänker att det kanske är på sin plats att han får en närmare presentation. Den 2 oktober år 2015 inhandlades Göran via begagnat marknaden på nätet. Göran är en babyjogger med årsmodell: okänd, antalet rullade kilometrar är således också okänt för mig men det har för mig inte någon större betydelse. Göran har en skranglig men mycket funktionell konstruktion som kommer att kunna bära upp min kommande packning med bravur. I skrivandets stund har jag inte riktigt någon insikt i hur mycket packning jag kommer att få med mig och vad den i så fall innehåller. Men en shoppingtur är inplanerad under kommande veckor och förhoppningsvis infinner sig allt jag kommer att behöva under denna inhandling.

Tidigare i veckan var det dags att försöka ge Göran lite kärlek och omtanke, med andra ord en service och lite underhåll eftersom stundande upptåg är slitsamma för oss båda. Dagens löpning blev en runda ner om cykelhandlaren där jag inhandlade nya däck och diverse reparationstillbehör. Dock blev jag efter löprundan allt mer konfunderad över hur viktigt det är att möta människor med en kompetens som sträcker sig lite längre. Dels blev jag varse om att min egen kompetens behöver utvecklas inom en del områden när det gäller Göran, men också hur viktigt det är att möta människor med spetskompetens inom sitt yrke. Dagens inköp är förmodligen en onödig utgift,  jag kommer att behöva inhandla andra tunnare/smalare däck för lättare rullning av Göran. Därtill skulle jag behövt ett slem som täpper till eventuella små hål i innerslangarna och jag kanske inte behöver tre reservslangar?

Kunskap är således oerhört viktigt och jag har efter denna inhandling insett att jag har en del kvar att lära mig. Dock ägnades en förmiddag åt att ”kränga” av de gamla däcken och montera på de nya, all träning är bra träning.. på så vis kan jag inte träna för mycket på att kränga däck eftersom det mest troligt kommer ske några punkteringar längs ut med vägarna. Att byta däck och slangar var allt ett pillemariskt arbete som tog sin tid, men en mäktig känsla infann sig när insikten kom om att det inte alls var omöjligt. För många andra människor är däckbyte inget avancerat arbete och förmodligen är det inte speciellt avancerat arbete för mig själv, men jag har haft en mental spärr kring däckbyte på cyklar som jag inte velat utforska närmare. Lyckan över att faktiskt ta itu med något som jag själv byggt upp som oövervinnerligt är nästan en lika ljuvlig känsla som att övervinna en dissonans i ett par löparskor.

Göran och jag har i skivandets stund endast spenderat 23 km i varandras sällskap ute på cykelbanor och vägar. Med andra ord har vi många mil på oss att lära känna varandra, dock kommer Göran att bli lite mer bortskämd innan det är dags att bege oss iväg. En trippmätare ska på och eventuellt nya däck inklusive slangar om budgeten är tillåtande. Mer om Göran kommer att dyka upp i bloggen framöver eftersom jag har en förhoppning om att vi kommer att bli varandras ständige följeslagare i några mil och mer därtill. Inte riktigt i klass med Miguel De Cervantes - Don Quijote och Sanscho Panza, men några väderkvarnar ska nog Göran och jag allt försöka att hitta på vår utmaning.

Dissonanslöpning

Denna blogg har jag skapat i huvudsak för min egen skull eftersom jag noterat att mitt eget minne ibland inte fungerar optimalt. Dagboksanteckningar och dylikt kan bidra till att komma ihåg hur det vardagliga livet fortlöper, med hjälp av anteckningar kan jag lättare komma ihåg vad jag faktiskt har gjort eller upplevt. Men... Jag har aldrig riktigt lyckas uppnå konsten att bemästra dagböcker eller komma ihåg att anteckna händelser. Dock finns det ett undantag och det är min löpdagbok, i skrivandets stund har jag (nedräkningen har börjat) om några dagar sprungit in 3000 km. En distans som inte är speciellt anmärkningsvärt med tanke på att jag tog mina första steg i ett par löparskor den 8 september år 2010. Om några veckor kan jag komma att springa in årets första 100 mil, vilket är i kortaste laget med tanke på min kommande utmaning.

Den utmaning jag står inför består i korta ordalag av att försöka springa från Treriksröset och söderut ner till Smygehuk + ca 136km. Totalt kan distansen hamna på omkring ca 2136 km beroende på vilka vägar eller omvägar jag väljer att ta, sett utifrån de alternativ som kommer att erbjudas längs ut med vägen. Den 12 maj är det tänkt att min resa norrut inleds, tågbiljett och bussbiljetter är bokade vilket ökar mina odds för en avfärd. Jag beräknas nå Kiruna fredag den 13 maj och kommer där att få några timmars uppehåll innan jag åker vidare till Karesuando. I Karesuando får jag spendera helgen den 14-15 maj för att på måndagen den 16 försöka komma med bussen till Kilpisjärvi. Löpningen söderut hoppas jag kunna påbörja tisdagen den 17 maj på grund av en del bussförbindelser och därtill sena ankomster.

I skrivandets stund infinns en viss oro över hur klimatet i dessa norra delar kan te sig ut kring denna tid. Dock är jag lite skeptiskt till hur mycket snö och hur mycket smält snö som kommer infinna sig på min väg till och från Treriksröset. Jag är fullt medveten om att jag förmodligen har valt den absolut sämsta tidpunkten på året att påbörja denna utmaning. Men jag är också lika hoppfull om att bekymmer är till för att lösas, med andra ord det borde vara möjligt om än lite extra besvärligt. Oavsett hur långt jag kommer att kunna springa eller om jag behöver avbryta denna resa och utmaning så har jag redan nått ett stort delmål om jag kommer med tåget till Kiruna. För min egen del är det en vinst i att bara komma med tåget vilket gör att varenda kilometer jag förflyttar mig är en bonus. Vilket är en orsak till att jag har väldigt svårt att inte kunna se lösningar, just nu är tåget det viktigaste därefter får det bli som det blir.

Stundande utmaning fick mig att fundera på om det inte var läge för mig att skapa en blogg. En blogg där jag kan samla mina upptåg för att någon gång senare i livet kunna blicka tillbaka och förhoppningsvis dra lite lärdomar ifrån dessa spektakel. Dagböcker har som tidigare nämnts inte riktigt varit min grej men att blogga kanske är något annorlunda. Framtiden får helt enkelt utvisa om och vad det blir av denna blogg. Mitt största bekymmer hittills har varit att komma på ett fungerande namn till bloggen. Jag provade med mitt namn kontra Göran (Göran är min babyjogger/reskamrat/packåsna under kommande utmaningar) men alla förslag var antingen upptagna eller nekades på grund av ogiltighet. Jag lekte lite med orden och började fundera på vad min utmaning handlar om...Långdistanslöpning? Kunde det vara ett fungerande namn? Jag tog Google till min hjälp och fann att Nationalencyklopedin (2016a) förklarar långdistanslöpning som tävlingslöpning med distanser från omkring 2000 m och mer därtill. Tävlingslöpning är inte något som jag kan associera mig själv eller min kommande utmaning till. Jag funderade vidare och tänkte att det blir en rejäl distans som jag ska förflytta mig och jag kom att tänka på distanslöpning, kunde det vara något? Återigen använde jag Google och Nationalencyklopedin (2016b) redogör distans som längden på en speciell sträcka eller avståndet som är mellan olika sammanhang. Eller att distans kan vara utav en känslomässig karaktär tillika socialt distanstagande. Det kändes mer rätt än långdistanslöpning men kändes inte riktigt rätt ändå.

Jag kom inte på något bra namn för ens jag ringde en vän och rådfrågade om eventuella tips. Under samtalet kom jag att tänka på begreppet kognitiv dissonans och det är för mig en slående likhet med min egen tolkning av löpning. I samtalet kom jag och min vän överens om att titeln på denna blogg och dess bloggadress borde vara just Dissonanslöpning.

Dissonanslöpning – vad är det?

Jag har de senaste åren funnit ett stort intresse i psykologins komplexa och förunderliga värld. I och med mina studier inom ämnet har jag kommit i bekantskap med den kognitiva dissonansteorin som Leon Festinger är grundare till. Nationalencyklopedin (2016c) skriver om kognitiv dissonans som innebär att människor arbetar för att deras agerande och den egna attityden ska bli överensstämmande och så kallat konsonanta. Sundberg (2016) förklarar att konsonans är dissonansens motsats och att ordet dissonans härstammar ifrån senlatinets ”dissonaʹntia” som betyder missljud. Dissona´ntia har i sin tur uppkommit ur ”diʹssono” som innebär att något inte stämmer överens eller ljuder olika. Med andra ord kan dissonanslöpning innebära allt från att mitt gnällande hörs som ett missljud över nejder eller till att jag ständigt får förändra min attityd till den löpning som min utmaning kommer att erbjuda.

Psykologiguiden (2016) skriver att Mr. Festinger skapade begreppet kognitiv dissonans för att kunna förklara de osammanhängande likheter som finns mellan olika typer av attityder, tankar, värderingar samt uppfattningar som kanske infinns i en individ och mellan vad den personen faktiskt gör och vill göra. Således är dissonans något som upplevs vara otrevligt för människor. Aroseus (2013) skriver att kognitiv dissonans upplevs när människors attityder inte stämmer överens med det egna beteendet. När människors beteenden inte stämmer med deras egen attityd skapas ett obehag som leder till att människor omedvetet eller medveten förändrar sin inställning eller sitt beteende. Vid de tillfällen som utomstående personer drar nytta av kognitiv dissonans kan det benämnas som ett framkallat samtycke. Framkallat samtycke innebär att en person samtycker till att genomföra en handling, om handlingen inte är sammanhängande med personens inställning eller attityd upplevs den kognitiva dissonansen. För att komma tillrätta med obehaget kan personen ändra sin inställning till den handling som ska utföras.

I de lopp som jag tidigare sprungit kan jag dra mig till minnes att jag efter ett antal kilometrar kommit på mig själv med att ifrågasätta hur jag tänkte när jag anmälde mig till detta. Dessa tvivel och ifrågasättande skulle jag vilja förklara som en sorts kognitiv dissonans. Jag kan ofta tvivla på om jag ska fortsätta springa, om jag ska vända om och gå hem igen eller rentutav bryta ett lopp. När min tidigare inställning till löpningen påverkas av min för stunden tvivlande attityd till den aktivitet jag utövar skapas för mig en kognitiv dissonans. Antingen väljer jag att sluta springa för att således bli av med dissonansen eller så ändrar jag min tvivlande attityd. Genom att ändra min tvivlande attityd kan jag i de flesta fall ta mig i mål eller rentutav springa färdigt den bästa löpningen jag haft på evigheter. Dessa tvivel kan för min egen del komma och gå lite som de själva vill under både korta och långa löpturer. Känslan som infinner sig när ett tvivel bemästrats gör att målgången eller känslan efter löpningen blir mer fenomenal eftersom jag ännu en gång vann över mina tvivlande tankar.

Stundande utmaning har förhoppningsvis fler tillfällen att erbjuda till utforskandet av hur jag anpassar mig efter mina tvivel. Det ska bli spännande för min egen del att upptäcka hur jag noterar mina tvivel och vad jag gör för att hantera den dissonans som lär uppstå. Med andra ord är dissonanslöpning förmodligen den bästa titel på denna blogg och mina kommande utmaningar. Nu återstår endast att fullfölja den sista träningen, se över packningen och införskaffa utrustning samt att invänta avresan. Med andra ord är det snart dags för en dissonanslöpning utan dess like.

Referenser:
Aroseus, F. (2013). Attityder. [Elektronisk]. Tillgänglig: https://lattattlara.com/psykologiska-perspektiv/sociokulturellt-perspektiv/attityder/ [2016-04-12].
Nationalencyklopedin (2016a). Långdistanslöpning. [Elektronisk]. Tillgänglig: http://www.ne.se [2016-04-14].
Nationalencyklopedin (2016b). Distans. [Elektronisk]. Tillgänglig: http://www.ne.se [2016-04-14].
Nationalencyklopedin (2016c). Dissonansteori. [Elektronisk]. Tillgänglig: http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/dissonansteori [2016-04-14].
Psykologiguiden (2016). Kognitiv Dissonans. [Elektronisk]. Tillgänglig: http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=kognitiv%20dissonans [2016-04-14].
Sundberg, J. (2016). Dissonans. [Elektronisk]. Tillgänglig: http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/dissonans [2016-04-14].