Ibland finns det stunder när jag kan fundera på vad det egentligen innebär att ha semester? - En fråga som en del människor säkert har fenomenala svar på eller kanske svar som inte är lika utstuderade eller fundersamma eftersom det är tämligen självklart vad en semester egentligen är. Semester är väl den tid som används till allt och ingenting samtidigt som tiden är till för vila och återhämtning? - Eller kanske till för resor, möten eller andra spännande utmaningar? På något sätt tror jag inte att det finns något entydigt svar på vad begreppet semester egentligen innebär, men jag tror nog på att dess innehåll är tämligen personligt och att det är upp till var och en som människa vad begreppet kan tänkas innehålla. Men för mig, har jag två år i rad tagit mig tid att utforska vad semester kan tänkas vara för mig. Utforskandet av land och rike runt till fots har onekligen varit något av de häftigaste semestrar som jag någonsin upplevt. När jag planerat för mina semestrar eller utmaningar, har jag haft en tidsram att förhålla mig till. Sommaren år 2016 hade jag som mest 57 dagar på mig att komma hem innan det vardags att börja arbeta och under förra årets utmaning hade jag som mest 100 dagar att nå mitt mål.
Målet år 2016 var att ta mig från nordligaste till sydligaste punkten i Sverige och på kortast möjligaste väg, därefter hem till Kullabygden igen. Förra årets utmaning, var att ta mig Sverige runt vilket inledningsvis kändes ofattbart långt (ca.5´000km +/-), för att göra det ofattbara till något nåbart kändes det rimligt med delmål. Vad vore då inte bättre än utforskandet av Sveriges yttersta punkter? Till Smygehuk kom jag en sen afton smått lyrisk över vetskapen om att en säng och en dusch fanns inom räckhåll.
Det svåra på den resan blev egentligen att bemästra Skåne och all den hemlängtan som det innebar att vistas i bekanta omgivningar. När väl Kristianstad och Sveriges lägsta punkt var beskådat tog det allt mycket längre tid och mycket mer distans, för mig att nå det tredje stora målet. För att kunna finna motivationen och drivkraften att fortsätta kändes det nödvändigt med nya och mindre delmål; att nå Gävle innan den 6 juni var ett sådant, likaså att bemästra resans första 100 mil och 200 mil samt långt mycket senare även 300 mil. Men till östligaste punkten kom jag och med det nåddes resans tredje stora delmål, tre av sex (egentligen åtta) möjliga delmål.
Efter det östligaste delmålet passade jag även på att besöka landfasta östligaste punkten vilket blev ett litet "bonus"-delmål, men ack så viktigt i och med att nästa delmål återigen skulle dröja tills dess att jag kunde ta mig till Treriksröset.
När jag nådde Treriksröset infann sig lite av en revansch känsla, dels sett till utmaningen år 2016 men också till att dagarna föra och samma dag som jag nådde dit bjöd på regn, kyla och vidunderliga himlavalv som verkligen fick nerverna att dansa tango eller rumba i kroppen. Rädsla i all ära men detta var en mäktig dag...
I och med att jag tog mig till både sydligaste, lägsta, östligaste och nordligaste återstod att besöka Sveriges högsta ytterlighet. Något som gick lite lättare än förväntat och därtill riktigt roligt. Således lyckades jag bemästra sex av mina åtta totala delmål.. Nu återstår egentligen bara att besöka den västligaste punkten och därtill nå tillbaka till start vid Kullens Fyr.
Sex av åtta delmål på 100 dagar känns inte alls orimligt, omöjligt eller som en vansinnig semester? Dock vet jag numera vad en riktigt härlig semester innehåller för mig, och det är allt från tältresning, utforskande av nya vägar och nya stigar samt ovärderliga möten och människor som finns utmed resans väg samt alla överraskningar som dyker upp så där oväntat runt nästa kurva eller krök. Så vad var det för bra med Sverige runt och Sveriges yttersta? - Det finns nog bara tre ord till att svara på den frågan: En förträfflig semester!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar