Ett projekt utöver det vanliga

Under våren har jag hittat tillbaka till önskar och pennor, klottrade ihop vars en liten snabb skiss till två kollegor vilket resulterade i att ett nytt projekt drog igång. Detta då en kompis hörde av sig angående en idé och vi bollade lite fram och tillbaka innan vi körde igång.

Det häftigaste med detta projekt är att nästan allt material som används är sådant vi haft hemma. Min kompis stod för målarduk, ram, sprayfärg samt bladsilver. Jag stod för färg och penslar.

Började med att jag hämtade hem en ram med duken uppspänd och därefter spenderades tre hela söndagar i paletten. Rätt mysigt att hitta tillbaka till klottra det igen...

Bilden som växte fram förvånade mig allt. Hur idén gick från idé till skiss till färdig produkt blev en rätt häftig resa att följa. 

Dess blå nyanser gav möjlighet att få till lite djupare känsla av bakgrund... Men vägen dit var allt obeskrivligt häftig att följa.

Motivet från början var en tatuering som jag målade av, och för att få ett djup och känslan av liv gällde det att jag utforskade tekniker jag tidigare inte varit i närheten av. Riktigt kul om än svårt.

Detaljer, detaljer och mer detaljer...

Ibland blir det till och med lite upp och ner...

Men när det väl går att ändra perspektiv då framträder ett slutresultat. Rätt fräckt.

Medan jag målade på arbetade min kompis med ramen, lite bladsilver på gjorde det hela lite mycket bättre. Därtill planketten gjorde sitt och hela tavlan fick sig ett lyft. Känns rätt mäktigt att få se tavlan färdig, därtill har den blivit levererad till den person som den målades till. Så nu är jag återigen igång med lite små projekt och har en ny lite större beställning på gång. Blir en spännande vår och sommar för nu tusan ska det bli till att måla lite igen. Som jag saknat mitt klotter....

Vägen tillbaka - rehabilitering och sjukgymnastik.

Under påskhelgen har jag äntligen haft eller rättare sagt tagit mig lite tid att uppdatera denna blogg. Får erkänna att det varit svårt att hålla bloggen levande när jag inte riktigt kunnat hålla igång min träning eller löpning. Vilket för mig är en personlig men ack så stor sorg för mig, bloggen har varit en stor del i att hitta en plats i livet där mina funderingar och planeringar inför utmaningar får ta sig uttryck. Att inte kunna träna eller att inte kunna snöra på mig löparskorna på två år känns tungt, även om jag gjort enstaka försök så som resan till Rumänien och nu senast Kullamannen samt något enstaka pass i nysnö så har jag börjat inse att jag förlorat allt jag en gång försökt bygga upp. Jag har inte varit speciellt öppen kring anledningen till detta utifrån att det är personligt och även en stor sorg för mig. Löpningen och framförallt träning och planeringen inför nya utmaningar har för mig varit mitt drivmedel, min alldeles egna drivved som får min inre glöd att pyra till och alla vardagsbestyr blir enklare att hantera eftersom jag har det här lilla extra att klura på eller fundera kring. Det där lilla extra som får det att mysa så gott innanför bröstkorgen och som gör att jag somnar med en längtan till morgondagen.

Sedan mars år 2020, har egentligen all träning för min del varit omöjlig. Redan i september 2019 fick jag svårigheter med löpningen i samband med BFC i USA, jag fick då tillbaka många av de symtom som jag upplevde under utmaningen Sverige runt år 2017 med tryck över bröstkorg/ansikte, spännband runt bröstkorgen med mera. Därtill kraschade min vänstra fot för andra gången i samband med Tjörnarparen år 2018 och har sedan dess inte riktigt återhämtat sig. I samband med ett pass på gymmet i mars år 2020 fick jag allt mer bekymmer med bröstkorg/bröstrygg. Har sedan december år 2019 varit i kontakt med vården för att utreda vad jag skulle kunna göra för att bli bättre. Utredning efter utredning har inte resulterat i mer än en sekundär diagnos vid namn nociplastisk smärta med central sensitisering. Fina ord men inget som egentligen ger mig en förklaring till orsak eller vad jag kan göra för att bli bättre, har testat otaliga läkemedel utan direkt framgång och även otaliga möten med sjukgymnaster, specialister inom smärtrehabilitering med mera. Känner någonstans en hopplöshet i vad jag kan göra samtidigt känner jag en ödmjukhet inför de möjligheter jag har framför mig. 

Tog för någon vecka sedan ett av mina svåraste beslut någonsin, jag har sedan år 2019 varit anmäld till att delta i år 2020s version av Cape Wrath Ultra som inkluderar 400 kilometer under sju dagars löpning längst västkusten i Skottland. Ett äventyr som inte ens går att drömma om men som blivit uppskjutet på grund av covid. I år är det dags och sista veckan i maj är semester bokad för denna resa som jag nu tagit beslut om att jag inte kommer kunna delta i. Den sorgen och tyngden går inte att beskriva i ord, som jag längtat till detta äventyr och det gör så ont inombords att inse den insikt som jag gjort. Visst det kommer nya år och nya möjligheter vilket ger mig hopp men tar nog några månader att smälta detta beslut.

I år har jag tagit allt fler vuxenpoäng i livet, nu med detta tuffa beslut men även med andra beslut i vardagen. Har börjat laga allt mer hemlagad mat, börjat få ordning på vad jag behöver prioritera och vad jag faktiskt vill i livet. Tidigare år har jag haft mål med hur mycket träning eller löpning jag vill få in under året eller hur många böcker jag ska läsa med mera. Vilket jag inte haft de senaste två åren och det har också bidragit till att jag tappat spåret lite med vad jag vill och vad som är viktigt för mig. Framöver kommer det bli fokus på rehabilitering och sjukgymnastik, samt förändring av kost och få till fungerande rutiner i vardagen som vilar på bra levnadsvanor. I skrivandes stund är min pågående utbildning inom steg 1 KBT snart färdig och examinerad, vilket gör att jag får mindre påfrestningar i livet när det kommer till studier och resandet till Göteborg. Som tur är vankas det även en ny TGVRAT i år vilket jag hoppas kunna vara en motivator till att jag kan ta tag i rehabiliteringen och kanske även snöras på mig löparskorna igen. Dock kommer fokus vara på att bygga inifrån och förhoppningsvis kunna bygga en grundstyrka som håller i sig flera år framöver. Dags för ctrl, alt, delete och börja om och göra rätt från början...

The Great Race Across Tennessee 2022

Nytt år och nya möjligheter till att bemästra TGVRAT, dvs The Great Race Across Tennessee är igång för tredje året i rad. Racet börjar idag den 1 maj och håller på fram till och med siste augusti. Blir riktigt spännande att se om jag kan lyckas ta mig hela vägen och min förhoppning är att klara både Rat (enkel väg) och en Bat (fram och tillbaka). Den totala distansen att försöka bemästa är 1'035 km för Rat och 1'609km för Bat, blir en spännande sommar. Det sistnämnda är dock svårt men kanske inte omöjligt?... Vågar jag spänna bågen och nå detta mål? Vore i så fall optimal träning inför årets Kullamannen och helt klart värt att prova... Känns lite extra kul när jag får en alldeles egen virtuell nummerlapp... 

Den 9:e kampen mot Kullamannen och en kamp mot vemodet

Efter hemkomst från Rumänien har det inte blivit någon löpning eller träning överhuvudtaget. När då Kullamannen dyker upp i november är jag allt annat än redo för kamp. Det känns inte riktigt rätt och som tur är har jag valt att gå ner i distans från 100 miles till 100 km. Men vad hjälper det när kropp och själ inte är med på resan.

Träffar på gamla kändisar som ger lite pepp och hopp innan start och möter även flera deltagare som var med i Rumänien under loppet vilket ger en riktigt energiboost.

En utsikt som numera börjar bli lite välkänd.

 

En del partier är mer spännande än andra... men alltid lite extra mysigt med lite gyttjebad.

Närmar mig målet ...

Vackert väder och finfina vägar...

Drakryggen som sover... Kullaberg så mäktigt... 

Ibland tar resan slut tidigare än väntat, 37 km tog jag mig innan jag insåg att kroppen är slut. Redan efter 11 km vände magen sig ut och in, medan jag utforskade dikeskanten fick jag sällskap av några lamor som nyfiket undrade om gräset var grönare på andra sidan staketet. Därefter hade jag svårt att få igång kroppen, det kändes helt enkelt inte rätt... Så jag fick ta hjälp av min bror som kom till undsättning och plockade upp mig. Nästa år... Då kommer jag tillbaka och det förhoppningsvis starkare än någonsin... Det är dags att kunna få ett avslut på Kullamannen kampen...

Dag 4 - hemresa

Sista natten med gänget... Lite den känslan infann sig vid middagen som blev ett minne ut över det vanliga. Går inte ens att i efterhand sätta ord på den upplevelsen utan det får bli att det som sker i Rumänien stannat i Rumänien...

Vaknade till en magisk morgonvy... Kändes surrealistisk att det var sista morgonen men ack vilken vy.

En hel dag med resande tar på krafterna... Rätt skönt med tid mellan de olika flygen och således ingen stress under dagen.

Blev en natt på Landvetter innan hemresa från Göteborg, kändes som helt rätt beslut och rätt gott att kunna landa lite innan sista etappen hem.

Dag 3 - Från hotell till hotell

Idag blev det ändrade planer i den rutt vi skulle springa, utifrån den första planeringen skulle vi åka buss en kort sträcka för att sedan springa lite varierad terräng ner till ett hotell. Blev istället en överraskning i att vi sprang från första hotellet ner till det andra hotellet där vi ska sova sista natten innan det är dags att åter bege sig hem. För min egen del blev denna del av resan svårast, eftersom jag är för svag som löpare att kunna springa med en starkare och lite snabbare grupp har jag gjort valet under resan att springa med en långsammare grupp. Vilket utifrån min hälsa är det bästa valet men samtidigt är det en stor variation i gruppen, en variation som får mig att vilja dra mig undan. Med ändrade planer fick jag resans största panikångestattack innan start vilket tog tämligen mycket energi. Turligt nog hade jag framfört mitt missnöje tidigare under resan så inledningsvis fick jag nöjet att följa med Andrei som tog en alternativ väg och därefter blev det en del av sträckan utan någon led att följa. Spännande men ack så roligt...

Idag hittades lite avföring i Björndalen....

Naturen påminner mycket om vår natur hemma i Sverige, men ack så mäktigt med dessa dalgångar.

Ner för backen ska vi men vilken mäktig natur... så glad att jag kom iväg på resan även om den i sig har varit en kamp. På bilden ovan ses Fred på väg nerför.

Ljuvligt, en spännande dag i livet... som i tystnad vore tämligen mer ljuvlig.

Bilden nedan visar Andreis lilla genväg, någonstans vid toppen började vår nerfart, därefter bar det allt nedför.

Ovan molnen trivs jag allt mer...

Blev en oväntat vilostund, vi väntade in några andra löpare som tydligen redan passerat vår position så då blev det till att springa ikapp.

Moln är lite som glass fast annorlunda...

Den minst smickrande bilden på resan men inte alla dagar som jag kan påstå mig vara högt ovan molnen, typ fem centimeter eller så ....

Känslan av förälskelse i ett landskap... den är obeskrivlig.

Vilket landskap...

Den totala distansen för dag tre landade på cirka 15.69 kilometer. Lite i kortaste laget och med en lång väntan på toppen men vad gör det när vi är i så fina landskap?... Imorgon bär det av hemåt igen så idag gäller det att njuta in i det sista... 

Dag 2 - Rumänien levererar

Dag två resulterade i en dag i bergen och ovan molnen. Helt magisk dag men många magiska vyer. 

Snöklädda toppar är inte helt fel även om det blev en liten överraskning.

Fanns några korta passager med snö som gav lite variation under dagen, är riktigt härligt med variation och en finns saknad av Nordkalotten infann sig allt.

Mot toppen...

Obeskrivliga känslor i förhållande till utsikt och miljö, får erkänna att det är en svår resa för min del. Min kompis Mariana som jag reser med är idag med i en snabbare grupp, vilket är super roligt då hon är en bättre löpare än mig och hör hemma i en snabbare grupp. Dock är jag inte så bra på att vara social när jag känner att jag inte riktigt passar in i gruppen som jag springer med. Försöker i möjligaste mån springa själv och dra mig lite i framkant på gruppen som tur är får jag en del sällskap av Andrei som är en av guiderna, ibland får jag lite sällskap av Fred den andra guiden men i övrigt försöker jag hålla mig för mig själv. Som tur är har jag fantastisk miljö att försöka fokusera på... Ensamhet i det sociala är allt svårare än att hantera distanser.... 

Lite skog fick vi ta oss igenom...

Mäktigt...

När det bjuds på lite plattmark är vi allt tacksamma för det. 

Vi hade i alla fall tur med vädret dessa dagar...

Fototid för svart grupp som är på väg uppför...

Vilka vyer... Inte alls svårt att förälska sig i omgivningen...

Lite motlut möttes vi av idag, känns så gott i låren när vi sedan rullar på utför...

Ibland finns det inga ord att beskriva hur vackert det är...

Dagens etapp landande på cirka 18.32 kilometer, lite mer utmanande terräng än gårdagens men ack så vacker. Blev även idag en tidig morgon och vi kom iväg tämligen tidigt, och dagen bjöd på många överraskningar och upplevelser som jag inte kommer glömma på länge. Dagen avslutades med ett bål och i kvällens mörker kändes elden på något sätt lite extra värmande. Imorgon vankas nya möjligheter till nya upplevelser...