Vägen tillbaka - rehabilitering och sjukgymnastik.

Under påskhelgen har jag äntligen haft eller rättare sagt tagit mig lite tid att uppdatera denna blogg. Får erkänna att det varit svårt att hålla bloggen levande när jag inte riktigt kunnat hålla igång min träning eller löpning. Vilket för mig är en personlig men ack så stor sorg för mig, bloggen har varit en stor del i att hitta en plats i livet där mina funderingar och planeringar inför utmaningar får ta sig uttryck. Att inte kunna träna eller att inte kunna snöra på mig löparskorna på två år känns tungt, även om jag gjort enstaka försök så som resan till Rumänien och nu senast Kullamannen samt något enstaka pass i nysnö så har jag börjat inse att jag förlorat allt jag en gång försökt bygga upp. Jag har inte varit speciellt öppen kring anledningen till detta utifrån att det är personligt och även en stor sorg för mig. Löpningen och framförallt träning och planeringen inför nya utmaningar har för mig varit mitt drivmedel, min alldeles egna drivved som får min inre glöd att pyra till och alla vardagsbestyr blir enklare att hantera eftersom jag har det här lilla extra att klura på eller fundera kring. Det där lilla extra som får det att mysa så gott innanför bröstkorgen och som gör att jag somnar med en längtan till morgondagen.

Sedan mars år 2020, har egentligen all träning för min del varit omöjlig. Redan i september 2019 fick jag svårigheter med löpningen i samband med BFC i USA, jag fick då tillbaka många av de symtom som jag upplevde under utmaningen Sverige runt år 2017 med tryck över bröstkorg/ansikte, spännband runt bröstkorgen med mera. Därtill kraschade min vänstra fot för andra gången i samband med Tjörnarparen år 2018 och har sedan dess inte riktigt återhämtat sig. I samband med ett pass på gymmet i mars år 2020 fick jag allt mer bekymmer med bröstkorg/bröstrygg. Har sedan december år 2019 varit i kontakt med vården för att utreda vad jag skulle kunna göra för att bli bättre. Utredning efter utredning har inte resulterat i mer än en sekundär diagnos vid namn nociplastisk smärta med central sensitisering. Fina ord men inget som egentligen ger mig en förklaring till orsak eller vad jag kan göra för att bli bättre, har testat otaliga läkemedel utan direkt framgång och även otaliga möten med sjukgymnaster, specialister inom smärtrehabilitering med mera. Känner någonstans en hopplöshet i vad jag kan göra samtidigt känner jag en ödmjukhet inför de möjligheter jag har framför mig. 

Tog för någon vecka sedan ett av mina svåraste beslut någonsin, jag har sedan år 2019 varit anmäld till att delta i år 2020s version av Cape Wrath Ultra som inkluderar 400 kilometer under sju dagars löpning längst västkusten i Skottland. Ett äventyr som inte ens går att drömma om men som blivit uppskjutet på grund av covid. I år är det dags och sista veckan i maj är semester bokad för denna resa som jag nu tagit beslut om att jag inte kommer kunna delta i. Den sorgen och tyngden går inte att beskriva i ord, som jag längtat till detta äventyr och det gör så ont inombords att inse den insikt som jag gjort. Visst det kommer nya år och nya möjligheter vilket ger mig hopp men tar nog några månader att smälta detta beslut.

I år har jag tagit allt fler vuxenpoäng i livet, nu med detta tuffa beslut men även med andra beslut i vardagen. Har börjat laga allt mer hemlagad mat, börjat få ordning på vad jag behöver prioritera och vad jag faktiskt vill i livet. Tidigare år har jag haft mål med hur mycket träning eller löpning jag vill få in under året eller hur många böcker jag ska läsa med mera. Vilket jag inte haft de senaste två åren och det har också bidragit till att jag tappat spåret lite med vad jag vill och vad som är viktigt för mig. Framöver kommer det bli fokus på rehabilitering och sjukgymnastik, samt förändring av kost och få till fungerande rutiner i vardagen som vilar på bra levnadsvanor. I skrivandes stund är min pågående utbildning inom steg 1 KBT snart färdig och examinerad, vilket gör att jag får mindre påfrestningar i livet när det kommer till studier och resandet till Göteborg. Som tur är vankas det även en ny TGVRAT i år vilket jag hoppas kunna vara en motivator till att jag kan ta tag i rehabiliteringen och kanske även snöras på mig löparskorna igen. Dock kommer fokus vara på att bygga inifrån och förhoppningsvis kunna bygga en grundstyrka som håller i sig flera år framöver. Dags för ctrl, alt, delete och börja om och göra rätt från början...