lördag 29 september 2018

Face the facts - en annan sorts självkännedom

Tufft men ack så sant, dagens fakta (eller möjligtvis sanning) är att jag i år har minimalt med distans i kroppen för att egentligen kunna utmana Kullamannen 100 miles. Jag kan knappt minnas när jag senast loggade in kilometrar i mina löparskor eller i min hemmasnickrade loggbok. När jag tittar tillbaka i loggboken (läs excel-filen) ser jag att det senaste datumet är så sent som den 22 maj och fram till dess lyckades jag få in 663.38 kilometer (räknat från första januari). Mitt distansmål för i år har således kraschat rejält samtidigt som det är evigheter sedan jag tagit mig möjligheten att ge mig ut och springa. Fördelen med att min målsättning återigen kraschat är att det inte går en dag utan att jag tänker på löpning och utmaningar. Vilket för mig blir positivt eftersom det blir så tydligt för mig vad jag vill och vad jag behöver fokusera mer på i framtiden för att nå mina mål. En annan fördel är att anledningen till min bristande träning till stora delar beror på arbete och det i sig är något som faktiskt möjliggör nya utmaningar.
i
Mina arbetstider under sommaren har varit lite varierande men arbetspassen har hamnat på allt från 12-14 timmar per pass samt har ytterligare någon timme som försvunnit till att köra till/från jobb och till att förbereda matlådor och tvättning av arbetskläder. Vilket är den största anledningen till att jag försökt prioritera sömn framför löpning i och med att jag arbetat allt från två till nio pass i rad. Fördelen med arbetet är att flertalet pass faktiskt erbjuder distanser och det är sällan jag hamnar under 15 kilometer per arbetat pass. Dessa distanser är ingenting jag skriver ner eller dokumenterar på annat sätt än att jag ibland kan titta i garmin-appen och se historiken över hur stor skillnaden blir mellan lediga dagar och arbetsdagar. Kortfattat kan jag nu i efterhand summera de senaste tre månadernas arbete till att vara tre månader  med 204 - 243 arbetade timmar per månad. För mig är detta tämligen personbästa i antalet arbetade timmar per månad, samtidigt som jag tänker att mina arbetstimmar från och med oktober kommer landa på mer rimliga 160 timmar/månad = mer tid till löpning, träning och återhämtning (samt till plugg och lite renovering också). I all flyttröra lyckades jag hitta ett av få bilder från min första nummerlapp någonsin och mina första 5km på Norrmejeriloppet i Luleå. 
Summan av kardemumman är så enkel som att jag faktiskt inser att det är möjligt att göra väldigt mycket på en begränsad tid, samtidigt som jag inser hur jag prioriterar bort löpningen som blir till en paradoxal tanksfnurra eftersom jag inte kan sluta fundera och planera för löpning. På måndag är det knappt en månad kvar till Kullamannen och jag känner mig allt annat än redo. I nästa vecka kanske stugan blir med ett fungerande badrum och förhoppningsvis ett fungerande kök samt kanske ett av fyra möjliga rum blir tapetserat. Det i sig skapar möjligheten att bringa ordning ur kaos och det i sig borde kunna ge en frihet som möjliggör löpning. Årets Kullamannen kommer att bli min tuffaste utmaning på länge, en kamp som jag ser fram emot samtidigt som jag fruktar allt mer för att jag kanske inte har den viljan som jag vet att jag lär behöva där och då. En vilja av stål men till vilket syfte? … En fråga jag får klura på tills dess att jag får nuvarande förkylningen att lätta och jag kan snöra på mig löparskorna igen. Bussbiljetten är dock bokad... En månad kvar ... 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar