Kullamannen is in da hood

Inte många dagar kvar till start... Kullamannen smyger sig närmare och närmare vilket får mig att känna mig lyckligt omedveten om alla farhågor som kommer att introducera sig under kommande veckor. Jag vet var mina svagheter finns i kampen mot Kullamannen, svaga knän som kanske uthärdar 60+ kilometer, svårigheterna med att äta efter 12 timmars krigande, ångesten över att ännu en gång ställa sig på startlinjen och invänta mötet med sitt egna motstånd. På något vis tror jag för min del att kampen består i att bemästra just det egna motståndet. Känns lite som att jag står inför en ny landsvägsutmaning där jag återigen inte fått ihop alla pusselbitar i livet som skapar möjligheten till förberedelse. En känsla som gör att jag känner mig ganska lugn även om jag egentligen kanske borde känna en större panik, men två - tre veckor på landsvägen brukar vara den tid som avgör hur fortsättningen på utmaningen blir och egentligen brukar första veckan avslöja ganska mycket om kroppens förmåga att anpassa sig. Med 1 1/2 vecka kvar till Kullamannen borde jag kunna förbereda mig tämligen väl inför stundande kamp även om jag borde ha många fler mil i kroppen.

Årets kullamannen blir för mig ännu en utmaning där målsättningen är att "bara" ta mig i mål, vilket innebär att mina delmål kommer att fokuseras på att bemästra stopptiderna. Starten går från Båstad kl. 09:00 och åtta timmar senare är första stopptiden i Ängelholm kl. 17:00, därefter är nästa stopptid i Mölle ett dygn senare. Med en maxtid på 36 timmar och en distans på någonstans omkring 161+ km känns det som en obeskrivligt stor utmaning i år. Förra året bjöd på 72 kilometer för min del efter 12 timmar och 38 minuters kämpande, vilket blev ett oväntat personbästa i distans. Vad som förvånade mig mest förra året var nog att jag aldrig upplevde någon riktig dipp. Förvisso hade jag trevligt sällskap nästintill hela tiden och samtidigt kändes jag mig nog ganska nöjd eftersom de 330 milen under förra sommaren fortfarande fanns i kroppen. I år blir det helt annorlunda, jag har inga 200-300 mil i kroppen, inte ens 100 mil vilket känns vemodigt. Det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt mig detta år, men å andra sidan sett så tror jag kroppen kan dra nytta av alla kilometrar jag knallat in på jobb samtidigt som jag låtit kroppen landa lite och få återhämta sig från tidigare utmaningar. 

Mentalt känner jag mig starkare och mer redo för kullamannen vilket kan vara en fördel för mig, samtidigt som jag vet av erfarenhet att en oaktsamhet och en brist på ödmjukhet kan ge ett snöpligt slut. Jag minns allt för väl Kullamannen år 2016 då det kändes lite för bra innan start men under kampen tappades all tillit till min egen förmåga. Nu i år får jag nog kämpa den tid som är kvar innan det är dags att ställa sig på startlinjen, dels för att få in några fler kilometrar under bältet samt stärka upp mina svagheter i knän och för att lära mig konsten att äta. John Dewey lär ha grundat uttrycket "Learning by doing"... Kullamannen är ett evigt lärande genom det kämpigaste görandet... The never ending story...