Varvetmilen i Helsingborg

Återigen har jag lyckats med konststycket att låta bloggen halka efter, vilket jag får beskylla min nuvarande brist på studiemotivation för. Senaste två veckorna har verkligen inneburit en känsla av att jag infinner mig mitt i den segaste gamla kola som finns, kroppen och knoppen har haft en seg och kletig känsla, precis som att jag har väldigt mycket att göra men ingen lust eller ork och absolut inget intresse för att ta tag i någonting heller. Vet inte om jag ska benämna känslan som en seg kola eller om det egentligen rör sig om att jag göder min fenomenala latmask?

Nåväl, senaste två veckorna har dock inkluderat en del tentaskrivningar och deadlines med inlämningsuppgifter, vilket har tagit en hel deltid i anspråk. Efter mitt besök på Kullaberg kändes kroppen väl genomkörd och det resulterade i några dagars vilar samtidigt som jag analyserat för- och respektive nackdelar. Några fördelar som jag funnit är att jag ligger tämligen jämnt i mina kilometertider vilket kanske om dessa förädlas kan vara till en mycket stor fördel. I och med att jag laborerat med ryggsäck kontra stavar samt körde på med skor jag inte hade tänkt mig genererades en mycket förträfflig träningsvärk. Vilket har gett mig en ny insikt i vad jag under kommande månader kommer att fokusera lite extra på och försöka stärka upp, ju fler svaga punkter jag kan identifiera hos mig själv desto större chans tror jag mig ha i att utveckla min löpning och mitt förhållande till löpning.

I söndags infann sig ett alldeles ypperligt tillfälle att testa mig själv för att hitta fler svagheter respektive styrkor, det var dags för mig att prova på Varvetmilen i Helsingborg. Ett seedningslopp på 10 kilometer och med tämligen flack bana som jag delvis via Sylvesterloppet sprungit flertalet gånger tidigare. Jag har inga funderingar eller idéer alls på att springa Göteborgsvarvet och det är inget lopp som i sig själv intresserar mig, således är själva seedningsdelen på Varvetmilen för mig ointressant. Egentligen är enda anledningen till min start vid Varvetmilen den att jag utifrån min kronologiska ålder blev ett år äldre och hur kan en födelsedag firas bättre än att få lov att låta de mentala djävulshornen växa ut i pannan och därtill springa med en nummerlapp på magen?

I och med att mitt stora mål i år är Kullamannen i november har jag utformat ett halvstrukturerat träningsupplägg, eller egentligen har jag läst fyra- fem olika tolkningar av principer angående löpning, sen adderat lite råd från mer erfarna löpare och därtill lagt in en egen tolkning och min egen touch på det hela – vilket har resulterat i en halvstruktur som jag tror att ingen riktigt förstår och knappt jag själv ibland. Men i denna strukturering och planering ingår egentligen inga tävlingar för mig ännu, utan de kommer senare i sommar då jag har som syfte att öka mitt tempo. Således kom varvetmilen lite för tidigt, men det kändes ändå värt att få känna på känslan att springa med nummerlapp igen.

Vädret i söndags var fenomenalt, lite kyligt men med sol och milda vindar. För min del inleddes dagen med en cykeltur ner från åsen till Åstorp och därefter tåg, sedan buss för att komma till start. Cykelturen blev ett personbästa på tid, nedförsbackar är helt klart fördelaktiga… Väl i Helsingborg och vid Idrottens hus hämtade jag ut nummerplåt och lämnade in övriga attiraljer till förvaring innan jag fick vänta i närmare en timme innan starten gick. En väntan som kändes tämligen rimlig och som fick nerverna att minska, nackdelen för mig var dock att mina fötter framförallt tår och hälar hade domnat bort efter kylan under cyklingen. Således tog det mig cirka 6,5 kilometer innan jag återfick någon känsel och när väl känseln kom tillbaka insåg jag att för små skor inte är det optimala att springa i. Det blev min sista löpning i mina New Balance skor, som för övrigt fungerar alldeles ypperligt att ha på mig när jag går.

En blånagel, en medalj samt en kexchoklad senare insåg jag att även resan hem skulle fördrivas i väntandes tecken. Jag passade på att besöka espressohouse och firade min födelsedag med morotskaka och en välbehövlig kaffe. Men vad blev tiden? – 10 km på 55, 29 minuter och ett snitt på 5.53 min/km samt en placering på 112 av 173 damer, 65%… Inget personbästa, ingen placering värd att nämna, men för mig just här och nu kan både tider och placeringar kvitta, upplevelsen av att återigen ta på mig en nummerplåt och bara insupa atmosfären och känslan är så mycket viktigare. Att därtill få spendera kvällen med lite filmmys av bästa kvalité är ju inte helt fel det heller...