Ännu en påsktid på Kullaberg

I lördags tog jag mig friheten att ta ledigt från mina studier samt lånade Dennis ut sin bil till mig vilket gav mig ännu en frihet. Som målsättning i lördags hade jag satt upp för mig själv ca. 4 timmars löpning på Kullaberg – således är distansen mer eller mindre obetydlig och klockan dess viktigare. Väckarklockan skrålade igång klockan 04:45 på lördagsmorgonen och jag kan inte låta bli att vakna med ett leende när tonerna av James Brown vrålar igång morgonen med ”I feel good.”. Men och andra sidan sett vem kan inte må bra när dagen kommer erbjuda något roligt? I och med att jag gjorde i ordning frukosten kvällen innan och likaså laddade kaffekokaren samt fixade klart med packningen inför dagens utmaning blev morgonen riktigt smidig. Klockan 05:30 började jag köra mot Kullaberg och mer än oväntat pigg såg jag fram emot dagens utmaning även om jag blev förvånad över hur få bilar jag möter längs vägen mot Kullaberg.

Väl framme på Kullaberg inser jag hur värdefullt det kan vara att offra lite sömn för en tidig uppgång, att ensam påbörja dagens 4 timmarspass och möta ännu en soluppgång på berget är… obeskrivligt. Kändes lite extra roligt i och med att jag fick sällskap av Oslofärjan som nu var på väg ner mot Köpenhamn, jag tror mig ha haft ledningen i vår ”sprint” i åtminstone 100 meter eller kanske två men fick i slutändan se mig besegrad när färjan fortsatte söderöver.

Upplevelsen av att beskåda bergets svarta siluetter som kontrar mot en röd/rosa skimrande himmel är en mäktig syn, stigarna är inledningsvis de första timmarna tämligen djupfrysta vilket ger en stor fördel vid löpningen men bidrar till en mer ofrivillig fotmassage. Första tre timmarna höll sig stigarna riktigt fina men under den fjärde timmen började solen tina upp leran och det blev allt halare och slirigare att bemästra distans. Vilket i och för sig var riktigt roligt det också, men när mjölksyran verkligen börjar infinna sig och kraften sugs ur benen då får pannbenet arbeta desto mer.

Första timmen var dock den roligaste eftersom den erbjöd möten med både hjortar och rävar, varav rävarna som var två riktigt praktexemplar med fluffiga svansar och som överraskade mig, både med sitt sällskap och hur länge de vågade vistas i min närhet. Även den fjärde timmen bjöd på sällskap av en räv samt två busiga ekorrar och i övrigt fler människor som börjat hitta ut till Kullaberg. Allt från cyklister till löpare och söndagsflanörer mötte jag, samt på vägen mot Höganäs hade trafiken verkligen börjat tätna på. Vilket kanske inte är speciellt anmärkningsvärt med tanke på stundande konstrunda, men ack så mycket trafik ändå. Löpningen i övrigt gick över förväntan och i kombination med bristen på snö får jag känna mig riktigt nöjd med min insats. Jag testar fortfarande lite nya idéer angående utrustning och mat samt nya förhållningsätt till själva löpningen, och på något märkligt vis känns det äntligen som att jag börjar hitta rätt i min egen löpning och i mitt förhållningssätt till löpningen.

Mars månad är för övrigt förbi och för min egen del är inledningen på detta året det bästa jag någonsin tidigare varit med om, i alla fall när det kommer till antal kilometrar samt antalet timmar som jag lyckats spendera till löpträning. Januari introducerade sig inte allt för väl med sina 44.53km, men i februari introducerade sig lite mer distans (170 km) och mars avrundades med 240 km. Siffror som egentligen inte alls är speciellt anmärkningsvärda eller på något sätt unika, men för mig personligen har de ett stort värde i och med att kontinuiteten börjar infinna sig och jag äntligen börjar hitta min alldeles egna löpning. Således är jag väldigt nyfiken på april månad då min ”ribba” är ännu högre satt och därtill kommer jag (förhoppningsvis) lyckas inkludera lite kompletterande träning. Känns faktiskt lite spännande…