En del saker kan det finnas en mening eller lärdom i att förhålla sig relativt realistisk till, årets Kullamannen är för mig en sådan sak som jag tänker mig kan vara ganska bra att inte ha för höga förhoppningar om. Jag har alldeles för lite kilometrar i kroppen samtidigt känner jag en stor tillit i att min kropp klarar av så mycket mer än vad jag tror och förutsätter. Eftersom Kullamannen är knappa två veckor bort så känner jag mig lite mer intresserad av att påbörja nedräkningen till nästa års Kullamannen. Anmälan för år 2019 öppnar måndagen efter årets utmaning det vill säga den 5/11 vilket jag ser fram emot på fler sätt än till årets Kullamannen. Nästa år kommer förhoppningsvis att kunna erbjuda en bra och grundläggande träning som bland annat inkluderar mycket transportlöpning. Nästa år kommer förhoppningsvis insidan av min stuga vara färdigrenoverad vilket öppnar upp för mer fritid i form av löpning och utmaningar. Dels är det kanske dags att börja fundera på att möjliggöra de små utmaningar som jag skulle ha gjort i somras men fått skjuta fram, dels kan det finns möjlighet att faktiskt avsluta Sverige runt utmaningen. På så vis också kunna förbereda mig bättre inför nästa års Kullamannen, jag har ju trots allt 373 dagar på mig att förbereda mig...
Att redan nu börja spekulera och fundera kring nästa års Kullamannen kan vara lite vanskligt eftersom risken att ge upp eller kasta in handduken tidigare än väntat på årets Kullamannen kanske kan blir större. Samtidigt känner jag på något sätt att årets kamp vilar i väldigt mycket pannben och i väldigt lite träning. Renoveringen av stugan tar betydligt mycket längre tid än jag väntat mig och "flaskduscha" fungerar inte lika bra hemma på tomten som ute på en landsvägsutmaning. Jag uppskattar förvisso möjligheten att "pudra näsan" under bar himmel igen men det kanske inte alltid är så praktiskt som önskvärt. I skrivandets stund har bristen på tid till löpning efter jobb gjort att löpningen och träningen fått stå tillbaka även om jag verkligen önskar att jag inom kort kommer kunna vända på prioriteringen. På något sätt känns det viktigare att få igång ett fungerande badrum, kök och kanske ett sovrum också, resterande delar av stugan kan prioriteras i den mån det går.
Jag testade på att möta Kullaberg lite för två helger sedan och det kändes fantastiskt att hitta ut på berget igen, dock lite smått förvånad över hur lätt jag fortfarande har för att faktiskt tappa bort mig på Kullaberg. Tog cirka en kilometer och därefter var jag vilse på Kullaberg, jag lyckades dock springa på en skock får som gömde sig bakom granskogen och ljuden från deras bräckande fick mig att hoppa högt innan jag kunde ana vad det var som åstadkom dessa läten. Jag fick även prova på att ge ofrivilligt blodprov då björnbärssnåren testade min huds elastiska förmåga, kändes sådär trevligt att plocka bort taggar ur benen vid hemkomsten.
Tror att det var ungefär här som jag tappade bort mig helt, fel val av stig resulterade i några kilometers trampande i björnbärssnåren. Blir mest troligt en helg på Kullaberg även kommande helg, funderar på att kanske bege mig dit redan på fredag kväll för en kvällsrunda som kanske också kan erbjuda en morgonrunda om jag hittar en bra lösning. Får erkänna att jag längtar ruskigt mycket till Kullaberg igen även om årets Kullamannen kommer bli en skräckblandad förtjusning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar