Äntligen fredag

Ännu en laddning energikakor är på gång, även om det finns en mängd kvar sedan förra satsen energikakor känns det rätt kul att ha listat ut lättheten i tillverkningsprocessen. Samt misstänker jag att det inte går att ha för många energikakor i kylskåpet, dels för att de är försvinnande goda men också för att de är väldigt lätta att ta med sig ut som påfyllning i löparskorna. Veckans distans i benen har än så länge blivit 65 km, dock har jag inte lyckats få allt till att bli löpning som jag hade hoppats på. Jag är lite osäker på hur kroppen rent fysiskt egentligen har återhämtat sig efter utmaningen. Dels eftersom jag upptäcker en fysisk styrka (i alla fall ur ett känslomässigt perspektiv) när jag studsar över rötter och utforskar skogen, dels eftersom asfaltslöpning med ryggsäck får kroppen att kännas tung och benen mer eller mindre som blyklumpar. Misstänker att det får bli en upptrappning i distans allt eftersom, även om tiden börjar bli en intressant aspekt att ta lite hänsyn till.

Imorgon vankas en 20 kilometare på cykel vilket kan bli intressant, jag har inte cyklat sedan Vätternrundan förra året vilket gör det hela lite mer spännande. I övrigt hoppas jag kunna hitta ut i skogen en löprunda eller två. Jag saknar verkligen en fungerande kontinuitet i min löpning och en ständig fråga är hur jag ska lyckas erövra min oförmåga till att skapa möjligheten till att utöka min träningskapacitet?

Trötthet

Höstterminen börjar så sakteligen att komma igång, tre av fyra kurser är igång vilket känns väldigt spännande. Vad som är lite mindre spännande är att det känns lite klurigt att komma in i ordentliga vardagsrutiner. Rutiner som underlättar för både studier och träning, denna vecka har jag i alla fall än så länge fått ihop en fungerande löpträning på morgonen. Eftermiddagar har dock en inbakad trötthet som gör det lite klurigt att få igång löpningen, något som jag inom kort verkligen hoppas kunna hitta en lösning på. 

Trötthet är ett intressant fenomen som jag på något vis upplever kan ta sig olika uttryck, dels i en fysisk trötthet och därtill en kognitiv trötthet. Men samtidigt kan känslan av trötthet kännas olika, och det är något som jag tycktes upptäcka väldigt mycket på min utmaning. En kognitiv trötthet i form av bearbetning av intryck och magiska vyer men också en fysisk trötthet av att avverka allt längre dagsdistanser. Samspelet mellan knopp och kropp är på så vis en väldigt intressant komponent. Även om kroppen många gånger i sin fysiska trötthet ville sluta kunde knoppens pigghet resultera i några extra kilometrar men om jag upplevde en kognitiv trötthet var det mycket svårare att nå vad som för dagen var ett utsatt mål. Trötthet i dess form som erbjuds i en utmaning är fantastiskt att få uppleva eftersom det i alla fall för min egen del kändes som att jag i de stunder verkligen gick utanför " The Comfort Zoner". Känslan av utveckling är helt klart magisk...

Energikakor

I fredags provade jag på att tillreda Mr Larssons energikakor, något som jag vid tidigare tillfällen inte riktigt lyckats bemästra. Eftersom kombinationen med att koka knäck i en för liten kastrull resulterade i en sorts vulkanliknande översvämning av segt, kladdigt knäck. Men i fredags och nästan ett år efter mitt tidigare försök lyckades jag äntligen att få ihop en hel drös med energikakor. Denna vecka har inte riktigt fungerat ur ett löpperspektiv eftersom kroppen har känts förkylningsseg. I måndags blev det en kortare 6 kilometare men därefter har jag endast lyckats knalla in 42 kilometer. Att springa är fortfarande mycket roligare än att gå, men att gå är bättre än både cykel och buss. Eftersom kroppen har piggnat till sig under veckan kommer morgondagen erbjuda löpning, hoppas jag på i alla fall. Kullamannen kryper sig allt närmare och nu återstår 55 dagar till årets utmaning, en utmaning jag känner mig allt annat än redo för och på så vis är det som vanligt.

I helgen har jag lyckats studera fler kartor och inser ju tämligen fort att Sverige inte riktigt kan vara Nordens längsta land, men kanske största i förhållande till dess sammansatta landmassa? Men med den teorin får jag nog räkna bort Grönland som om jag inte minns fel tillhör Danmark och som är betydligt mycket större än Sverige. Oavsett vilket land som är störst eller längst infinner jag en viss glädje i att hitta nya utmaningar vid studerandet av kartor. Att leka med hypotetiska linjer och alternativa vägar kontra eventuella hinder och svårframkomligheter är rogivande. Samt infinner sig en stor nyfikenhet i vilken hypotes det kan komma att bli här näst som kanske blir till en verklighet. En tanke som blir till en handling och därefter kan upplevas är en ganska häftig känsla, en känsla som jag helt klart vill uppleva igen men förmodar att det dröjer till början på nästa år innan jag vet vad som är möjligt att uppnå. Än så länge är det tid kontra ekonomi som kommer få avgöra, hur många dagar har jag råd att ge mig själv för en ny utmaning?... Hmm...

Världskarta

 En funktion som bloggen möjliggör för mig är att jag genom dess statistik kan ta del av hur många människor som läser mina inlägg. Något som både är skrämmande men också väldigt roligt för min egen del. Skrämmande på så vis att jag tänker mig att det jag skriver enbart är för min egen skull och för att jag på något sätt ska kunna komma ihåg vad jag tänker och känner i mina utmaningar. En mycket rolig och intressant aspekt är att jag genom min utmaning på något sätt fått läsare/besökare från flera olika världsdelar och länder. Ovanstående bild illustrerar enbart en veckas besök och de gröna fälten varierar sig från vecka till vecka. Men för min egen del finner jag ett stort nöje i att studera världskartan lite då och då eftersom jag faktiskt gått genom ett helt land. Bilden ovan illustrerar tydligt det land jag sett och när jag ser Sverige på denna karta känns det konstigt nog väldigt stort och förståelsen för att det är Nordens längsta land blir begripligt. Jag tycker dock att Sverige kunde ha varit lite längre eftersom utmaningen tog slut alldeles för fort, längtan tillbaka är periodvis otroligt stor och det som jag längtar mest till är förmodligen dess enkelhet och känslan av att få sova i ett tält jag lyckats resa alldeles själv.

En del stunder på vägen kändes min existens tämligen liten speciellt när min omgivning kändes enormt stor, överdimensionerade jakttorn kunde verkligen förstärka den känslan. Eller marginalerna som fanns vid vägkanten mellan asfaltensslut och den vita kantlinjen. Med mindre marginaler kändes min existens på vägen ibland väldigt stor och näst intill som ett väghinder. Flexibilitet är således en grundläggande aspekt att förhålla sig till genom ett land. När jag nu sitter och funderar på nya utmaningar har jag stor nytta av världskartan, speciellt i kombination med en linjal och geografiska punkter. Att planera en ny utmaning är inte lätt eftersom det beror väldigt mycket på vad jag till slut väljer att utforska. Sitter just nu med ca 3-4 olika idéer som jag borde skriva ner och teoretisera för att se om jag överhuvudtaget kan genomföra det. Min utmaning genom Sverige därtill dess vägval, valdes genom att veckla ut en stor Sverige karta på golvet och därefter ta en överdimensionerad linjal och se vart den rakaste vägen går från norr till söder. Svårare än så borde inte nästa utmaning påbörjas ur ett vägvalsperspektiv..

Ny vecka och nya möjligheter

Andra veckan på terminen börjar närma sig sitt slut, den kognitiva segheten är ännu en gåta som är mycket intressant att ta del av. Att praktisera innebär nya möjligheter att ta del av min tänkande kapacitet som i skrivandets stund infinner sig på en lagom trött nivå. Imorgon knallar jag dock in veckans 48 kilometer och därefter blir det att vila ut förkylningskänslan ur kroppen. Jag lyckades få in 6 kilometer löpning tidigare i veckan innan kroppen tyckte att vila vore på sin plats. Denna veckas utmaning är således att bemästra fredagens examinationsuppgift och därefter ladda upp inför kommande vecka. En vecka som förhoppningsvis erbjuder över 60 km innan helgen, vilket vore riktigt roligt att kunna få uppleva i löparskorna. 

Distanser är just nu en gåta för mig eftersom livet på landsvägarna skapade nya referensramar och nya perspektiv på vad som är möjligt och inte. Att klara 60 km innan helgen känns lite väl lite med tanke på att jag för bara några månader sedan klarade distansen på mindre än en dag. Vägskyltar, buskar och skogspartier har fått nya innebörder i och med sommarens utmaning. Att återskapa mitt tidigare perspektiv på kilometrar och dess känsla är aningen klurigt. Fem mil kommer förmodligen för en lång tid att associeras med en dags etapp trots att fem mil är fem mil.

En tråkig dag..

Idag har jag lyckats med konsten att ge mig själv spring förbud, ingen löpning idag trots att himlen är blå och solen lyser. Testade Röde Baron II skorna i fredags och utforskade härligt kladdiga stigar igår i mina andra terrängskor och lyckades på så vis få ihop en smärre mängd distans i benen. Eftersom jag ännu inte riktigt vet hur mycket mina ben tål bestämde jag mig på så vis för spring förbud idag. Med tanke på stundande vecka som förhoppningsvis erbjuder 50km+ är det kanske lite osmidigt att ge sig på för mycket distans innan jag vet hur mycket kroppen tål. Benen känns bättre än någonsin när de får möjligheten att parera rötter, stenar och träd lite sådär hur som helst. Även om känslan i kroppen är fenomenal får jag ta till mig Mr Larssons teori om att sluta när det fortfarande är roligt och när det är möjligt att kunna längta till nästa möjlighet. I min längtan till morgondagens löpning infinner sig en väldigt tråkig dag, en dag med lite hushållspyssel som lätt kan prioriteras bort i en djupdykning i vetenskapliga löparartiklar samtidigt som gårdagens pannkakor helt plötsligt tar slut.

Inget är som väntans tider, men ibland är längtan ut på vägarna lite större än vanligt. Idag längtar jag verkligen tillbaka till känslan där nästa kurva kunde erbjuda något mäktigt. Eller känslan av att vakna upp i ett tält med pigga ben och en kort distans som vankas till nästa varma måltid. Även om utmaningen är över och förbi kommer längtan tillbaka förmodligen aldrig att försvinna. På så vis blir nog en utmaning alltid livslång i dess existerande faktum, att i början vara en teori och tankar som blir till handling för att därefter skapa nya referensramar och kanske även nya teorier. Saknar utmaningen väldigt mycket men kan i min saknad längta otroligt mycket efter nästa utmaning. Jag undrar allt vad det kommer att bli och hur det hela blir möjligt...

Jakten på 100 mil

Idag skapade jag äntligen möjligheten till att springa in årets första 700 kilometer, 70 mil är således i benen vilket är en ganska bra marginal med tanke på att det nu är 64 dagar kvar till Kullamannen. Jag märker att jag mer eller mindre skriver väldigt mycket om Kullamannen funderingar just nu vilket förmodligen beror på att jag med spänning ser fram emot årets utmaning. Speciellt när jag i skrivandets stund har knallat in 70 mil och det är 30 mil mer än vad jag lyckades med förra året. Som Mr Larsson idag uttryckte det i telefon "du gör verkligen allting fel men är rätt person att göra det", dock hoppas jag ju kunna göra lite rätt innan årets Kullamannen och med den tidsmarginal som infinner sig till den 5 november finns det möjlighet att kanske nå även 100 mil innan startskottet går. Om min tankeverksamhet och fnattematik fungerar borde jag kunna få ihop omkring 140 mil i löparskorna med förutsättning att jag inte blir förkyld i september som jag brukar bli. Men jag tycker det känns rimligare att försöka nå 100 mil och allt utöver det blir en bonus.

Idag dök även ett par nya kompisar upp, som jag valde att utforska lite närmare på Frödingeleden som infinner sig precis vid kanten av Vänern. En vandringsled som erbjuder både skogsstigar, lite grus och massor av rötter att snubbla över samt en hel del stenrösen. Löpningen kändes lättsam och flöt på ganska bra, i och med antalet rötter blev det per automatik lite höga knän löpning för att inte snubbla allt för mycket. Skorna är i största laget men efter att ha diskuterat med Mr Larsson om skornas utformning i förhållande till mina fötter kom vi fram till att de är kanske rätt bra ändå. Kändes dock riktigt roligt att ha hittat ut på stigarna igen efter allt för mycket asfaltsnötande, skog och stigar erbjuder en helt annan känsla och en del av distansen går av bara farten för att det är roligt att bara låta benen rulla på av sig själva. Efter dagens löprunda fick skorna dock ett nytt namn - Röde Baron II, kände mig mer eller mindre som den Flygande Cirkusen i löpsteget, en känsla som gjorde löpningen ännu roligare och förmodligen kommer jag inte kunna låta bli att ge mig ut imorgon också.