10 dagar kvar till avresa...

Nedräkning pågår och nu återstår 10 dagar innan jag förhoppningsvis sitter på tåg och buss upp mot Norrland. Längtan ut är obeskrivligt stor och lediga stunder spenderas till att packa ryggsäcken och packa om den igen. Varje gång jag sätter mig in i min packning skapas en nervositet, jag vet inte riktigt varför men den känns som en obligatorisk nervositet. Kommer det att gå vägen i år också?

I ena stunden känns det logiskt att packa i ryggsäcken, andra inte och det finns en tanke på att väcka Göran ur hans dvala. Dock vet jag att om jag reser med Göran så kommer utmaningen i sig ännu en gång inte bli det jag tänkt mig och på så sätt känns det bättre om det får bära eller brista på riktigt. Som jag planerar just nu infinner sig möjligheter till en eventuell hemresa med jämna mellanrum och således behöver jag inte fokusera på hela distansen i det stora hela. Möjligheten att bryta ner distansen till etapper gör det hela mer mentalt möjligt och således kanske även möjligt i verkligheten?

Det svåraste urvalet för min egen del är just nu kartor och vilka kartor ska jag ta med mig?... En evighetsfråga eftersom jag är envis till att inte gå över till det digitala alternativet. Det kommer förmodligen bli en hel del Google maps i år också men då jag längtar ut efter vandringsleder behöver jag trots allt en karta eller två för att hitta söderut. Förutom kartor så har jag idag inhandlat en liten drönare, så får se om det finns möjlighet att filma lite under resans gång. Dock är jag fortfarande i valet och kvalet om det blir en resa eller inte. Men planera kan jag ju alltid göra... 

Nedräkning pågår...

Dagarna rullar på och min preliminära start närmar sig allt fortare. I samband med att dagarna går växlar också tankarna omkring att åka eller inte åka. Detta utifrån virus situationen som råder i Sverige och i vår omvärld samtidigt är rekommendationerna social distansering och att man ska hålla sig hemma. I detta blir jag kluven, i samband med år 2016 års utmaning och 2017 års utmaning kom jag i underfund att mitt "hem" är på landsvägen i mina löparskor med en ryggsäck på ryggen. Där ute på landsvägen och i fjällen är jag som allra mest hemma och kan vara mig själv ut i fingerspetsarna och hela vägen ner till lilltån. Där ute har jag har inget behov eller måsten av att leva upp till eller följa sociala normer och riktlinjer på hur jag bör vara som människa utan jag kan vara den människa jag är till 200 % och tjugofyra timmar om dygnet - där ute är jag fri och kan leva det liv jag behöver för att fungera och må bra som människa.

Samtidigt förstår jag konceptet av att hålla sig instängd inom fyra väggar och minimera möten med andra människor i syfte att minska kontamineringsrisken. Vilket skapar en kognitiv dissonans inom mig för på ett sätt behöver jag verkligen åka iväg och komma ut till friheten igen samtidigt som jag förstår mitt individuella ansvar i den situation som råder. Än har jag inget konkret svar på mina undringar och funderingar, men jag utgår från att jag ska förbereda mig så väl jag kan inför att åka och så får jag se hur det blir när det väl är dags.

Påskhelgen har spenderats i arbetsskorna och med en total distans på 47,2 kilometer känns det lite tamt i förhållande till vad som komma skall under maj månad. Eller åtminstone på vad jag hoppas kommer bli av under maj månad. Till min stora glädje har kartorna trillat ner i brevlådan, dock inväntas en omgång till då jag missat några kartor. I övrigt känns det som att jag är mer eller mindre klar över vad som kommer packas ner i ryggsäcken, nästa helg infinner sig lite ledighet och då kommer jag kunna provpacka och experimentera med tilltänkt utrustning. Som jag längtar...

25 dagar kvar - stiljte på gymmet och vind i segel

Tid är något som ständigt förundrar mig, allt som oftast rullar tiden förbi på vardagens dyningar likt en våg på ett öppet hav. Nu är det snart fyra veckor utan gymbesök då det har varit en hel del bonus timmar på mitt extra arbete, de senaste veckorna har erbjudit upplärning på flertalet kundobjekt och det i sig kortar markant ner mina vilotimmar. Mindre vila blir till mindre sömn och mindre sömn resulterar i ofrivillig sovmorgon, den eviga cirkeln av moment 22 är således ett faktum. Dock är det med stor glädje som jag tackar ja till lite bonustimmar eftersom det i sig är en riktigt bra grundträning. 

År 2020 har inte riktigt startat på rätt köl sett till vad som händer runt om i världen, än så länge har två av mina planerade lopp blivit inställda. Det blir således ingen Simris ALG Ultra för min del i år samt ingen utmaning i Skottland då Cape Wrath Ultra flyttas ett år framåt. För några dagar sedan kom nyheten om att resan med Kullamannen till Transylvanien blir flyttad även den. Ur ett perspektiv skulle jag vilja uttrycka en liten gnutta hopplöshet omkring att mina planer förändras, samtidigt känns det förvånansvärt okej att allting förändras eftersom det i slutändan ökar mina chanser att få trevligare upplevelser. Mer tid till grundträning och förhoppningsvis mer glädje i utmaningarna.

21 dagar är det dock kvar till start för min alldeles egen utmaning, att fullfölja Sveriges yttersta och Sverige runt kommer kunna bli en riktigt härlig semester. Fördelen med en inställd Skottlandsresa är att jag har fler dagar till mitt förfogande att slutföra Sverige runt. Min inställning kommer dock vara att försöka ta mig "hem" så fort som möjligt men inte på bekostnad av upplevelsen. I skrivandets stund har jag fortfarande lite attiraljer kvar att införskaffa som exempelvis kartor över fjäll och vandringsleder samt den eviga frågan - vad blir det för mat? En annan mental utmaning som jag funderar på är hur jag kan tänkas ta mig ut till den västra punkten. Jag har lite alternativ men det slutgiltiga svaret lyser med sin frånvaro...

Ungdomar och utmaningar

I veckan fick jag ett samtal från gruppledaren på jobb som frågade om jag skulle vilja umgås med ungdomar som igårkväll med motiveringen att jag för ovanlighetens skull kunde kombinera båda mina arbeten. Utan någon direkt eftertanke tackade jag ja till erbjudandet och jag får erkänna att jag blev positivt överraskad även om jag fick nyttja min närvaro som skrämseltaktik vid ett tillfälle. Pratglada ungdomar med skön humor och energi utan dess like, att dansa non-stop från klockan 19 till klockan 23 är mäktigt att beskåda. Men bäst på hela kvällen var en kommentar och komplimang som en ungdom använde när han skulle beskriva en kollega som brukar titta förbi... "han den store?... han som är större än hela min framtid?"... Ja, vad svaras på ett sådant uttryck? Många goa skratt blev det och även om jag egentligen har en ledig helg känns det okej att utforska nya utmaningar så som att testa på hur det känns att vara fritidsledare.

För övrigt rullar träningen på, som det är just nu har min träningskompis och jag lyckats få igång en rutin på våra dagar på gymmet. Måndag, tisdag samt torsdag, fredag är vi stammisar på ett lokalt gym och till min förvåning börjar jag hitta glädjen i att lyfta skivstänger. En av dessa dagar försöker vi utmana motionscykeln men för övrigt nöter vi marklyft, bänkpress, benböj med mera. Löpningen haltar lite just nu vilket delvis beror på renoveringskaos hemma (golvet börjar i princip bli färdigt) och delvis på en seg förskylningskänsla som ena veckan ökar för att andra veckan knappt märkas av. Min stora fördel är att jag får möjligheten att jobba extra och den inkluderade träningen som jag får på köpet kommer underlätta enormt för mig framöver. Veckorna rullar på och det känns tämligen overkligt att vi redan är inne i mars månad, än återstår att inhandla de sista kartorna samt lite småattiraljer innan sista veckan i april är i antågande. Tänk, det kommer bli en hel del äventyr i år och som jag längtar. Flygresan till Skottland inhandlades igår och därtill har Transylvanien utmaningen i juni blivit beviljad på jobb i form av ledighet. År 2020 kommer helt klart bli ett år fyllt med upplevelser och utmaningar, och som jag längtar tills dess att allt börjar komma i rullning.

Återhämtning

Tjörnarparen bjöd på magisk träningsvärk, en sådan träningsvärk som bidrar till lite lätt illamående vid varje tanke på förflyttning och rörelse. Ur mitt perspektiv kan träningsvärk ibland botas av lite mer träning och således blev det till att besöka gymmet på måndag morgon direkt efter gyttjebadet på Tjörnarparen. Söndagen användes dock till att träna återhämtning vilket blev till en vilodag med massvis med filmtittande, förflyttning var ej tänkbart då min smärttröskel överskridits rejält.

Förra veckan försvann tämligen väl trots träningsvärken och det bjöds på en "roadtripp" på arbetstid och Vomb sjön gav några minuters sinnesro och längtan ut till landsvägslivet gjorde sig påmind. Naturens canvas är allt den mäktigaste... och det är något speciellt med morgonstunder.

I stora drag har morgonstunder börjat bli mina favorit stunder, även om förkylningen inte riktigt gått hädan än vågar jag mig på att besöka gymmet på morgonen och innan dagens arbete drar igång. I skrivandets stund har det börjat bli fyra dagar i veckan där styrketräning står på schemat och så snart förkylningen lättar kommer löpningen att ta fart igen. Återhämtning är dock inte riktigt min starka sida eftersom jag har svårt att skilja på var gränsen går för återhämtning kontra lathet. Förmodligen är lathet fel begrepp men ibland tenderar livet att erbjuda en bekvämlighet som gör det enkelt att välja det som känns lätt istället för att göra valet som erbjuder nya möjligheter och upplevelser. Således blev det till att arbeta lite extra helgen som varit och denna helg kändes lite mer obeskrivlig... 

Lördagens arbetspass bjöd på möjligheten att dra igång ett "nödutgångslarm" utifrån att det under natten inkommit larm om sabotage, nåväl att uppleva ett tjutande larm en lördag morgon innan kaffet hunnit kicka in ordentligt känns som en tämligen spännandeupplevelse. Därefter flöt arbetsdagen på men ack o ve så blev det till att nästan ta ett personligt rekord i att skriva rapporter. Söndagen som i min tolkning kan ses som en vilodag alternativt en aktiv återhämtningsdag bjöd på överraskningar i form av kvävgaslarm, sprutande ångläckage, diverse andra läckage, halkrisker och ammoniak kittel i näsan för att inte tala om när himlen öppnar sig och jag infinner mig cirka 30 minuter från bilen där regnkläderna ligger torrt och väntar...

Helgens arbete bjöd på oväntade överraskningar i form av diverse lik, uttrycket att "gå över lik" är numera en standard på mitt arbete och allt från gigantiska skånska albatrosser (läs övergöda feta måsar) som låg nedskjutna lite här och var till en mosad grävling och en överkörd räv samt en tillknycklad fasan till vad det nu är för fot jag lyckats hitta och nästan trampat på i kombination med att ta personbästa i stående höjdhopp med skrik?... Måsar i dess levande form kan bemästras med ficklampan som får agera lasersvärd vid behov. Men alla övriga fynd är lite mer läskiga och ibland även överraskande när de dyker upp. 

När ens extra arbete bjuder på överraskningar i obeskrivliga former känns det tämligen bra när det är måndag igen och gymmet besöks innan veckans hederliga kontorsarbete rullar igång. Även om denna veckan närmar sig sitt slut känns det som att variationen i mina arbeten förgyller kvalitén i båda mina arbeten och i kombination med träningen börjar känslan infinna sig om att jag kanske är på rätt köl igen för att börja bygga distans i löpningen?... Nåväl, ett steg i taget och denna helgen som kommer får erbjuda möjligheten till återhämtning innan nya utmaningar påbörjas... 

Tjörnarparen - årets första DNF

Tjörnarparen 50 miles eller närmare bestämt cirka 82 kilometer blev för mig en mäktig upplevelse, som rubriken lyder bjöd lördagen den 8 februari på årets första DNF (did not finish). Vilket kanske inte var så oväntat?.... Samma vecka som Tjörnarparen introducerades sig fick jag oväntat sällskap av en dunderförkylning, den veckan började lite sämre än vanligt då feber och förkylning höll mig hemma från mitt arbete i tre dagar. Därefter blev det en full arbetsdag på torsdagen och fredagen bjöd på utbildning i Eslöv. Från Eslöv och efter en utbildningen tog jag sikte på Höör och på Stiftsgården Åkersberg där jag bokat logi för en natt. Dock blev det en intressant natt då jag omedvetet hade fullt fokus på hotellfrukosten som inväntades på lördag morgon, att vakna klockan 03:00 på morgonen och vara redo för frulle kändes lite över ambitiöst. Som tur var infann sig starten på Tjörnarparen först klockan 09:00 vilket erbjöd sovmorgon och gott om tid till frukost och framförallt kaffe.

Väl i Tjörnarp mötte jag upp Mariana och hennes mor, var ju ett bra tag sedan jag träffade dem båda och alltid lika kul att invänta en start tillsammans. Inför Tjörnarparen stod jag inför ett litet dilemma som under loppet kom att påverka mig mer än väntat. På fredag morgon fick jag skrapa rutorna på bilen innan jag körde till gymmet och vidare till Eslöv, vilket gjorde att jag "antog" på bristfällig kunskap att det skulle komma att bli en kall och kylig lördag. Mitt antagande var milt sagt tämligen formidabelt om det nu hade visat sig stämma med den verkliga väderprognosen, vilket det givetvis inte gjorde och min framtid som vädermeteorolog är grusad på riktigt. Lördagen bjöd på ett fantastiskt vår väder med både milda grader och solsken i mängder. Utifrån mitt klädval med fodrade löparbyxor och vindtäta tröjor samt en vindtät jacka fick jag mig en intressant upplevelse. 

Klädvalet bidrog till att jag väldigt tidigt i loppet svettades i kopiösa mängder vilket i förlängningen resulterade i förhöjd puls på grund av värmeslag som i sin tur resulterade i en förmodad saltbrist. Efter cirka fyra kilometer fick jag släppa Mariana då hennes tempo blev ohållbart för min del då jag försökte hantera min egen kroppstemperatur. Efter en stunds ensam löpning fick jag sällskap av en tjej som arbetade som logoped i Malmö och vi fick oss en mycket intressant pratstund. Namn och liknande brydde vi oss inte riktigt om att presentera för varandra men våra yrken hade trots sina olikheter även många likheter och våra perspektiv på löpning och långdistanslöpning blev till en spännande diskussion. 

Efter andra depån och efter cirka 22 kilometer fick jag släppa min nya bekantskap som pinnade på vidare mot sitt mål att ta personbästa i distans. För min egen del slog en extrem trötthet in i pannbenet och löpning blev till lunk för att sedan bli till sömngång, nämnde jag möjligtvis saltbrist?... Efter att mer eller mindre ha hasat mig fram i ytterligare sex kilometer kändes det som att Tjörnarparen var över för min del i år. Den totala distansen landande på cirka 28 kilometer och när jag såg min ackumulerade måltid via gps:en kändes det som att kroppen drog en lättnadens suck när jag tog beslutet att ge upp för dagen. Målgång klockan 00:00 kändes inte riktigt lockande speciellt inte när kroppen tagit lite för mycket stryk, om det sen beror på förkylning i kombination med fel klädval och saltbrist är och förblir en gåta för mig.

Min upplevelse av Tjörnarparen är återigen fantastisk, utav mina 5 timmar och 30 minuter ute i löparskorna fick jag en otroligt härlig upplevelse som för mig är värd varenda minut. Trots min kamp mot kroppens reaktion fick jag spendera flertalet timmar i lera, skog och lite vildmark. Hur kan en lördag i februari bli bättre än så?

En del fynd sågs längs banan och en Hälge husvagn har jag nog aldrig någonsin beskådat trots att jag sett mycket av Sveriges udda saker längs landsvägarna. 

När banan leds ut i en hage blev det lite tuffare att hitta markeringarna men som tur var för min del började jag möta de första löparna som gav mig lite direktiv i rätt riktning. På Tjörnarparen infinner sig nämligen "vändan" om målet är att springa 50 miles eller mer, vändan innebär en liten avstickare som gör att löparna springer samma sträcka två gånger, först kringelikrok till en ort 8som jag inte minns namnet på) för att sedan vända tillbaka till 50 km banan och kanske målgång eller vidare ut på 100 miles banan. 

Årets första DNF är således introducerad, förhoppningsvis årets sista DNF och nästa gång det är dags att få på sig en nummerlapp blir i april då Simris ALG Ultra på 60 km kommer att utforskas. För min del kommer mer löpning att ha sprungit in innan dess samt känns det som att oddsen för att få en förkylning innan start är tämligen låga. Dock kanske det är dags att tvätta skorna för mer löpning kommer det att bli framöver och nu inväntas bara möjligheten att anmäla sig till Tjörnarparen 2021.

Dunderfördkyld i väntan på Tjörnarparen

Januari månad vart tog den vägen? Tid förvinner fortare än väntat och redan till helgen är det återigen dags för Tjörnarparen. Dock är jag ännu osäker på om det blir en start för mig i år, jag är just nu nerbäddad i sängen med en dunderförkylning som jag hoppas försvinner innan helgen. Under de senaste månaderna har jag förmodligen satt personligrekord i antalet arbetade timmar och jag misstänker att det i sig har påverkat kroppens immunförsvar då jag inte riktigt prioriterat vila. Fördelen med att arbeta en hel del är att jag kan fortsätta med renoveringen av stugan samtidigt som jag kan ta mig råd att unna mig lite utmaningar och äventyr under året som kommer. 

För att underlätta min löpträning har jag investerat i ett löpband som jag kan ha hemma, detta lite utifrån att det med jämna mellanrum hänger skyltar i skogen om pågående jakt. Dock är det alltid oklart om jakten fortfarande pågår eller om den är avslutad när jag är ute och utforskar skogen, vilket gör att jag ofta inte kan ge mig ut i löparskorna och känna en trygghet utan mer en forserande rädsla som förvisso ger regelbundet nya personbästa i tider. Ett löpband kommer ge mig bättre förutsättningar för en kontinuerlig löpträning och jag kommer givetvis att variera löpträningen skogslöpning samt med backträning. Som min planering ser ut just nu kommer sista etappen på Sverige runt att påbörjas i slutet av april, i samma veva kommer jag genomföra några tester för en ansökan jag gjort. Båda utmaningarna kräver sin träning och när min förkylning väl läkt ut ser jag fram emot fyra morgonstunder i veckan på gymmet för styrketräning samt kombinera med löpning resterande dagar i veckan dock kommer jag ha en vilodag/aktiv vilodag i veckan. Med andra ord...fullt ös så snart förkylningen är ur kroppen...