Fundersam - 11 dagar kvar till start

”Livet liknar en bok: Dåren bläddrar henne flyktigt igenom, men den vise läser med eftertanke, ty han vet, att han blott en gång kan läsa henne.”

Ovanstående citat infinns i en av min farfars fotoalbum, ett citat som jag kommer ta med mig ut på sommarens utmaning. I många möten med människor har jag tidigare fått (och kommer mest troligt få igen) en fråga som är tämligen beständig i samband med utmaningar och äventyr. Frågan lyder – varför? Eller vad ska det vara nödvändigt för? En fråga som kan ställas med en oändlig modifikation, men likväl finns den mer eller mindre alltid där. Trots att dess svar kan vara någorlunda annorlunda beroende på vem personen är som får frågan.

För min egen del har jag funderat på vad det är som gör att jag återigen vill ut på landsvägarna och dess både charmiga men också övermäktiga bemötande. Det går inte riktigt att glamorisera landsvägslivet eftersom majoriteten av tiden är någon form av en kamp. En kamp som tar sig uttryck i det egna förhållningssättet, en kamp i att avverka distans, en kamp i att kunna copa med stressrelaterade tankefnurror eller bara kampen i att ge sig ut ur sovsäcken en regnig dag. Dock att inte förglömma är det alldeles fantastiskt att möta naturen i dess rätta jag, få se tranor, rådjur och rävar med mera i gryningsljus är magiskt. Likväl som synen av öppna landskap och blanka sjöar en härlig sommardag när flugorna är otroligt hängivna. För- och nackdelar och likaså kampen finns det gott om på en utmaning liksom i det vardagliga livet.

Om livet kan liknas vid en bok finns det några paralleller till en utmaning. En del människor befinner sig på deras boks sista sidor eller kapitel. Medan andra människor precis är klar med sitt första kapitel eller alldeles nyligen har börjat läsa sina första rader. En del människor kanske befinner sig mitt i boken och en del böcker hänger ihop likt en generation. Några människor läser snabbt, medan andra läser lite långsammare. För min egen del uppskattar jag verkligen sällskapet av en riktigt god bok, och som läsare infinner sig ofta eller ibland (beroende på bok) ett behov av att läsa om en sida eller ett kapitel. Det kan ibland även finnas ett behov för mig att läsa om hela boken för att verkligen förstå eller fundera klart vad boken förmedlade till mig, samt hur jag vill ta till mig det jag läser. Lite så är det med årets utmaning också. Förra året skrev jag ett nytt kapitel i mitt liv eller i min så kallade bok, i år känner jag ett behov av att läsa om det kapitlet samt kanske utöka det med nya möten och utmaningar. På något sätt tror jag att alla människor har en historia, dock kan den ta sig uttryck på oändligt många vis beroende på vem som är författare.

Sommarens utmaning närmar sig med stormsteg och nu börjar det verkligen kännas att det är på allvar. Stora delar av helgen har spenderats till vägalternativ spekulerande och jag börjar inse att jag kommer att behöva tumma ganska mycket på mina egna önskemål. Vägval kommer till stora delar helt enkelt få bli påverkat av antalet dagar som finns tillförfogande. Helgen har också introducerat en möjlighet att i några dagar få sällskap av Malin när eller om jag når norra delarna av landet. Vilket kan bli mycket trevligt så jag håller tummarna för att våra almanackor kan bli synkroniserade och att min kropp fungerar minst likvärdigt som i somras. Jag utforskade bumbibjörnsskogen i söndagskväll och kan inte låta bli att förundras över vad sommaren kommer erbjuda för vyer. Nåväl dags att knappra klart en hemtenta eller två... 11 dagar kvar till start...

I väntans tider...

Tomheten som introducerade sig förra året har återigen dykt upp och i kombination med en känsla av att jag har varit med om denna  "i väntan på" känslan tidigare. En del funderingar som jag grubblar över inför stundande utmaning känns väldigt ofta identiska med det jag funderade på förra våren. Dock fokuserar sig grubbleriet lite mer på den ekonomiska situationen i år, samtidigt som jag vänder och vrider på förra årets kostnader. Mycket borde vara möjligt att förändra i stundande utmaning samtidigt som jag misstänker att en del distanser kommer att bli mer kostsamma. Det som oroar mig mest är när det är dags att möta fjällen och dess utmaningar. Samtidigt är jag medveten om att det är tämligen långt dit både tidsmässigt och sett till antalet mil som behöver bemästras innan jag når så långt. "Om" jag kommer så långt vill säga. Bara för att jag klarade förra årets utmaning känner jag ingen tillit till mig själv att jag skulle kunna göra om en liknande utmaning. På så vis vågar jag inte riktigt tror på tanken att det jag planerar är möjligt för mig att genomföra. Tanken jag vågar tro på är istället att jag har alla förutsättningar för att försöka, resten får bli vad det blir. Således känner jag ingen direkt förväntan på mig själv över att jag ska bemästra ett visst antal mil per dag eller avverka distanser på en viss tid. Jag leker i tanken förvisso med antalet dagar som jag har till mitt förfogande och varje gång jag funderar på antalet dagar hamnar jag på allt mellan 85-113 dagar. Ju fler dagar jag är ute dess mer kommer det att kosta mig ekonomiskt, samtidigt har jag mycket svårt att tänka mig en målgång under 100 dagar.

De senaste dagarna har grubbleriet ökat vilket mest troligt beror på att jag inhandlat fler kartor. Förra årets kartor har inte riktigt klarat sig så bra att de vore funktionella igen. Men studerandet av kartor och fantiserandet om alternativa möjligheter är en riktigt rolig del i förberedelserna. Samt ser jag fram emot att få upptäcka nya vägval i förhållande till vägvalet i somras. Den största skillnaden nu är att det på min Sverige karta finns ett svart streck som jag numera associerar med minnen och upplevelser. Jag har ännu inte gjort något riktigt vägval eller bestämt mig för vilka vandringsleder i norr jag kommer att ta. Vilket förmodligen hänger ihop med erfarenheterna från förra året, om jag inte bygger upp några förväntningar innan blir det lättare för mig att förhålla mig till förändringar. Återigen kommer utmaningen inte bara vara ett fysiskt uthållighetstest utan jag kommer försöka introducera en del funderingar som jag är än mer nyfiken på nu efter att ha klarat av förra årets fysiska och kognitiva påfrestning. Men jag kan likväl inte låta bli att spekulera om vägval och tänkta "tänk om..." när jag studerar kartan. Inte många veckor och dagar kvar till start, fortfarande återstår en del förberedelser när det kommer till utrustning. Lite väl likt förra årets förberedelser är det i år, trots att jag åtminstone försökte tänka tanken på att vara lite mer redo i år. Vilken tur att ordet utmaning är detsamma som semester, och det i sig är möjligheternas möjlighet för en längre tids sammanhängande träningsperiod. Jag längtar bort från tangenter och uppsatsskrivande så kanske dags att skriva klart dagens uppgifter och därefter utforska skogen igen.

Cirka 40 minuter...

Söndagar verkar ha blivit den dag i veckan där jag får ordning på vardagens tråkigheter likväl alla dessa "måste"-göranden som ibland är lite mer nödvändiga än önskvärt. Som Ann brukar säga "det finns inga måsten" vilket stämmer alldeles ypperligt, men mitt behov av att få städat lägenheten och framförallt inneha hyfsat rena kläder är en del söndagar lite mer i nöd än andra dagar. Numera bokas söndagskvällar till att ägnas åt tvättstugan vilket i vanliga fall är lite tråkigare än tråkigast. Dock kom jag på en pillemarisk idé när jag tänkte tanken att en tvättning tar cirka 40 minuter... på 40 minuter hinner jag svida om till löparkläder och bemästra en kortare runda på Frödingeleden... Den känslan som infinner sig när bumbibjörnsskogen utforskas i solsken och i världens bästa vårväder är obeskrivlig. När därtill en pirrig och kolsyrebubblig känsla finner sig till rätta när både nerförs- som uppförsbackar löper på i ett samspel som får mig att önska oändligheten utav 40 minuter. När funderingen på om det blir höger eller vänster i ett vägskäl, och när instinkten om att spontant bara svänga vänster trots att höger innebär en kortrunda och en vänstersväng inkluderar en runda som gränsar till 40 -50 minuter. Den där busigheten samt känslan av att tjuva sig till lite extra tid för att få fortsätta några minuter till, den känslan är allt ljuvlig. Speciellt när GPS funktionen i klockan inte ville komma igång ordentligt och det enda som fanns att förhålla mig till var cirka 40 minuter.

En del dagar erbjuder vårsol och andra dagar erbjuder kung Bores magiska makter. Förvisso gillar jag snölöpning men i kombination med tidigare dagars skogslöpning som inkluderar ett åskådande av  vårens ankomst gör mig lite konfunderad till snön och kylan. Men det försvinner förmodligen också med tiden och således har även förra veckans orosmoln omvandlat sig till ett rosa fluffigt körsbärsblomsliknande moln. I skrivandets stund kan ett startdatum för sommarens utmaning spikas till den 14 maj. Vilket blir exakt ett år efter förra årets start, då gick tåget till Kiruna den 12 maj och i år går flytten söderut den 11 maj. Därefter har jag två dagar till att göra en sista kontroll över packning och dylikt samt samla på mig lite socialenergi. Min hemlängtan till Skåne är obeskrivlig just nu och kan jag få en liten dos av Skåne innan start samt inleda utmaningen på Kullaberg hoppas jag kunna omvandla hemlängtan till att bli en drivkraft i de stunder jag verkligen får kämpa i sommar. Längtan hem är inte riktigt lika stor som längtan ut på vägarna igen... tre veckor kvar. Känns nästan obeskrivligt...

Is i magen...

Idag är det exakt en månad kvar till det är dags för flytten söderut. En flytt som jag sedan introduktionen i höstas sett fram emot. Efter en tämligen energikrävande introduktion på höstterminen kändes det skönt att få spendera andra halvan av höstterminen nere i Skåne. Sedan dess har hemlängtan vuxit sig allt större och starkare i mig och längtan "hem" är nästan övermäktig just nu. Även om jag anser att Karlstad är en fin och trevlig stad med många möjligheter till löpning i fantastiska miljöer längtar jag allt mer till Kullaberg. Hemlängtan i kombination med en allt mindre studiemotivation inverkar aningen negativt på löpningen. I år kommer kilometertalet i benen att vara i det absolut minsta laget när det är dags för årets utmaning. Om allt går som jag planerar så är det idag 34 dagar till start. Nästan obegripligt nära, således också lite oroande i och med att jag inte riktigt får ruljangs på löpning. Löpning blir det men dock inte i den mängd jag satt upp som målsättning samt inte med samma känsla som förr. Med 34 dagar kvar till preliminär start känns det tämligen obegripligt att även detta år kan få möjligheten att tillhandahålla en utmaning.

Den utmaning jag står inför i år, består i korta ordalag av att försöka utmana Sveriges avlånga land igen. Denna gång vill jag försöka mig på att springa Sverige runt, med sikte på landets yttersta punkter. Vilket inkluderar allt från sydligast och nordligast samt lägsta och högsta tillika östligast och västligaste punkt. Om jag lyckas med årets utmaning kommer jag att få uppleva Sveriges östra och västra vyer samt mer därtill. Därefter misstänker jag att en känsla kommer att infinna sig om att jag faktiskt kan ha beskådat stora delar av Svea rikes avlånga land. Jag har ännu inte riktigt någon strategi för vägvalet och efter förra årets utmaning lämnar jag det lite därhän och låter det bli lite till ett beslut som fattas för dagen. Jag har heller ännu inte riktigt bestämt mig om jag tänker inkludera "Sveriges mittpunkt". Jag är också medveten om att jag mest troligt inte är den första samt inte den sista människan som tänker på att vilja utforska Sveriges yttersta punkter.

Medvetenheten om att jag förmodligen har valt den absolut sämsta tidpunkten att påbörja denna utmaning är dagligen närvarande. Främst med tanke på c-uppsatsskrivande och framförallt sett till den ekonomiska situationen. Som student är min plånbok tämligen snäv i vanliga fall, trots att jag drygat ut kassan med undansparade pengar från förra årets gurkburkssäsong. Antalet dagar samt min eventuella vistelse i norr kommer att bli intressanta att uppleva ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag beräknar att utmaningen i år inkluderar allt från 85 - 111 dagar, antalet dagar beror mest på vägval och ekonomi samt på om jag överhuvudtaget kommer att ta mig hela vägen runt. Mitt behov av att försöka är aningen större än mitt "sunda förnuft" och således är jag lika hoppfull som förra året angående att bekymmer är till för att lösas. Mina förutsättningar i år är likvärdiga förra årets utmaning och med andra ord borde det vara möjligt om än lite extra besvärligt. Oavsett hur långt jag kommer kunna springa på detta årets utmaning, eller om jag behöver avbryta denna resa och utmaning så känner jag ett behov av att åtminstone försöka. Förra året bjöd inte på många förhoppningar innan avresa men resulterade i något jag inte trott var möjligt. I år har jag i alla fall lite mer erfarenhet av konsten att kissa i skogen, samt att det tar mig cirka 100 tals mil innan jag lär mig konsten att slå upp ett tält på rätt sätt.

Men mycket kan hända under dessa dagar som är kvar och just nu infinner sig ett stort orosmoln som kan resultera i att hela utmaningen kommer att rämna. Allt sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Svaret på om orosmolnet endast är ett regnmoln eller om det kommer att tillhandahålla blixtar och dunder infinner sig tidigast i nästa vecka. Tills dess får jag träna mig på att ha is i magen. Jag längtar dock ut till landsvägen igen även om Göran denna gång mest troligt får stanna hemma.

Skattjakt

Mmm... ibland infinner sig känslan av att vara på skattjakt när jag försöker mig på konsten att få ihop kilometrar vid längre löpningar. Ett sätt som jag verkligen börjat uppskatta för att få till kilometrar är att springa lite lagom vilse när jag försöker samla in samtliga gator i Karlstad. Eftersom jag bor och lever i Karlstad under en begränsad tid så känns det lite spännande att leka turist i ett par löparskor. Dock har jakten på gator startat på riktigt eftersom jag igår sa upp min lägenhet och nu har cirka två månader på mig att upptäcka de gator som ännu inte är insprungna. I skrivandets stundgår kilometersamlandet lite sisådär och är verkligen i det lägsta laget. Men med nya skor är det dock mycket roligare att ge sig ut och sakta men säkert vågar jag öka på mina distanser i takt med att min kropp anpassar sig till skor och ryggsäck. Vilket har gjort att en av veckans längre distanser inkluderade fyra för mig nya bostadsområden och 73 nya gator som är upptäckta. Lite pirrigt imagen blev det också när jag som minst anade fick tillbaka "landsvägskänslan", en känsla som är mycket svår att sätta ord på men som på något sätt infiltrerar ett "här och nu". Jag börjar verkligen se framemot fler långpass eftersom det inte återstår allt för många gator innan Karlstad är insprunget.

I övrigt börjar en del pusselbitar läggas på plats, flytt söderut införlivas någon gång i maj månad och förhoppningsvis blir det i nära samband med ett nytt startdatum. Två av fyra kurser är avslutade och godkända samt är flyttpackandet i det stora tämligen klart. Känns som att jag bara väntar in maj månad i nu läget och ibland kan väntans tider kännas oändliga. Men som tur är för min del kan jag förhoppningsvis använda en större del av tiden med att gå från "Blixten" flås till ett "Hälge"flås innan dess... Mer skattjakt på gång med andra ord.

"Lycka" sitter i ett parskor - Tack Merrell

Trots att jag inte hinner med att uppdatera bloggen i den takt jag önskar händer det en hel del på utmaningsfronten. För snart lite mer än två veckor sedan infann sig ett dilemma i form av valet av skor inför kommande utmaning. Om jag nu ska ge mig på en ny utmaning behöver jag förmodligen flertalet skor och efter att ha bollat lite idéer med Mr Larsson landande jag i att de skor som jag använda förra sommaren fungerade över förväntan. I och med det började jag leta efter Merrell´s skomodell Bare Access Arc 3, en skomodell som jag gick bet på att hitta och således tog jag kontakt med Merrell´s ansvariga i Sverige och bad om deras hjälp. Till min stora förvåning fick jag ett mycket snabbt och trevligt bemötande samt en respons som jag har svårt att sätta ord på. Innan två veckor hann passera från det att jag skickade mitt första mejl till Merrell, fick jag i förra veckan hem fyra par Bare Access Arc 4 Merrell skor. Detta tack vare Mr Granbom och framförallt Mr Lövenfors snabba respons på mina frågor och som sagt gett mig en obeskrivlig respons. 

Skorna är detta årets modell och uppföljaren till Bare Access Arc 3 vilket inkluderar en del modifikationer, men känslan av att ha hittat rätt skor och så här pass tidigt inför min utmaning gör att mitt lyckosrus är obeskrivligt. Nu kan jag dels integrera skorna i min träning av packningsteknik samt springa in mina ben och fötter till att anpassa sig. Efter förra årets utmaning har jag insett att jag denna gång kanske inte riktigt behöver vara samma "amatör" som jag var förra året och jag kan ju försöka lära mig lite av förra årets erfarenheter. Exempelvis att inte köpa nya skor veckan innan avresa, att kanske planera packningen lite bättre vilket är extra viktigt denna gång. Med tanke på vikt(-igheter) är skornas vikt av en betydelse inför stundande utmaning.

Bare Access Arc 4 Black/Adventurine är den svarta modellen och dess vikt landar på 305 gram, den andra modellen är Access Arc 4 Sleet Vibrant/Coral ljus vars vikt är 320 gram och således mycket lite tyngre än den svarta. Dock är dess låga vikt kanske en möjlighet som gör att jag kan ta med mig två par skor åt gången, vilket jag fortfarande funderar kring eftersom jag inför stundande utmaning verkligen behöver kämpa ner vikten till dess minsta.

Att jämföra Bare Access Arc 3  med Bare Access Arc 4 är lite smått roande speciellt när 3:orna har lite över 200 mil i sig. Som synes på bilderna infinner sig en viss skillnad i utförande på modellerna men jag tror mig att 4:ornas utformning kan passa kommande utmaning väldigt bra.

Slitna skor kontra nya... som synes finns modifikationer i bland annat sulans utformning men förhoppningsvis ger det mig en bättre grepp förmåga eftersom jag hoppas kunna lämna asfalten och utforska stigar lite mer i år. Jag ser med spänning fram emot att få utforska hur årets skor slits samt hoppas jag kunna dokumentera hur många mil varje par skor får i sig och på så sätt se hur jag förändrar mitt löpsteg i takt med att skorna används.

Övriga förberedelser inför sommaren börjar så smått falla på plats, en naturlig "tvivel"-stund har infunnit sig och nästan varje dag "tvivlar" jag kring om en ny utmaning blir av eller inte. Eftersom skobekymret är löst har jag kommit ett steg närmare tanken på att det faktiskt blir av. Att därtill få ovärderligt stöd från Mr Sjögren, Mr Larsson samt Ann och Dennis gör att jag allt mer börjar tro på min utmaning. Men att tvivla hör förmodligen till, känner igen känslorna och funderingarna från förra året så förmodligen är det bara till att boka tågbiljetten sen invänta startdatum. Men tills dess återstår lite mer fix och trix samt lite mer tvivlande (bara för att jag faktiskt kan tvivla)...

D.B.V.D.B - ett nytt perspektiv

En del dagar känns det som att skärmtiden bakom datorn är oändlig, förvisso infinner jag mig mitt bland pilotstudier, hemtentor och andra skriverier. I fredags lyckades jag dock frigöra mig lite och gjorde ett djupdyk ner i en för mig ny löparbok. En ganska rolig bok som John Morelock skrivit vid namn "Run gently out there" och som ger lite för mig nya funderingar kring löpning och dess inverkan på livet. Eftersom den mesta läsningen nuförtiden består av kurslitteratur eller läsning inför kommande utmaning är det ganska skönt att ta sig tid till att bara få lov att sjunka ner i något annat för en stund. Att läsa om ultralöpning eller diverse utmaningar är för mig en skön avslappning samtidigt som det triggar igång min motivation och längtan ut till stigar och landsvägar. När jag läser funderar jag mycket och reflekterar över mina egna perspektiv på det som skrivs. I fredags närjag läste Morelocks bok hittade jag på ett nygammalt perspektiv för att lättare försöka få kontinuitet i min löpning, D.B.V.D.B - perspektivet som för mig betyder: Det Blir Vad Det Blir... med både distans och tid i bemärkelse. Något jag verkligen upplever som en utmaning är att få till den kontinuerliga vardagslöpningen och jag har på mitt egna vis försökt mig på olika sätt att förhålla mig till det. Med diverse olika resultat som är allt annat än värda att sätta ord på, men efter fredagens läsning kom jag på att i somras var "det blir vad det blir" ett begrepp som ofta kom till användning för att planera dagens distans. Så det borde ju kunna fungera även vid träning inför kommande utmaning?

Mitt bloggande är numera nästan intill obefintligt vilket jag delvis kan beskylla mina studier för, men jag får erkänna att det ibland känns omotiverat att blogga enbart för bloggandets skull. I somras kändes det mer meningsfullt eftersom jag då faktiskt hade något att skriva om. I och för sig har jag något att skriva om nu också men samtidigt känns det lite för tidigt att utveckla det här. Dock har nedräkningen börjat och har jag riktigt mycket tur kan jag påbörja en ny utmaning den 14 maj, mer eller mindre på års dagen sedan förra årets utmaning. I år kan jag kanske få lite mera hjälp vilket är mycket efterlängtat, både sett till erfarenhetsmässig kunskap, praktisk kunskap och hjälp samt förhoppningsvis schyssta priser på viktig utrustning. Många puzzelbitar återstår att lägga men lagom i april - maj kommer jag förmodligen att uppdatera lite mer kring vad som komma skall. Tills dess blir det högst sporadiska inlägg när tid mellan tentorna infinner sig...