Utrustning: Skor a lá Merrell - Bare Access

När jag numera bor på Söderåsen har jag inte riktigt hunnit eller prioriterat att ha något fungerande internet. En rätt skön känsla att inte ständigt ha möjligheten till uppkoppling trots att det påverkar mina möjligheter till att uppdatera bloggen. En härligare känsla är att jag varje dag kan (om jag vill) springa vilse i en bokskog och möta ett oräkneligt antal dovhjortar. För att springa vilse kan ett riktigt bra par skor vara på sin plats och jag får erkänna att jag.. 

... en del dagar saknar mina Merrell skor lite mer än vanligt, sommarens utmaning vore inte riktigt lika möjlig utan möjligheten att använda skor från Merrell. Tack vare att jag i våras fick kontakt med Mr Lövenfors på Merrell och således hans hjälp, fick jag tag på årets modell av Merrells Bare Access. En uppgradering från förra årets modell av Bare Access som jag egentligen var den modell som jag letade efter. Bare Access med årsmodell 2016 var nämligen en av de skomodeller som jag använde vid förra årets utmaning, och som jag då upptäckte fungerade väldigt bra för mig. Årsmodellerna 2016 och 2017 skiljer sig lite åt när det kommer till sulans uppbyggnad. Årets modell 2017, har en aningen större skåra vid hälpartiet samt misstänker jag att sulans material har modifierats lite årets modell kontra förra årets sula.  

När jag påbörjade årets utmaning valde jag inledningsvis att byta skor efter cirka 10 kilometer och således ge mina fötter lite chans till återhämtning samtidigt som jag kunde variera slitaget på skorna. De första två paren skor använde jag från Kullens Fyr ner till Smygehuk och sedan vidare upp till Gävle. En distans på 911,9 kilometer och som i år avklarades på 24 dagar, därefter byte jag till att endast använda ett par nya skor.

Från Gävle upp till Råneå använde jag således bara ett och samma par skor för att se om jag kunde minimera slitaget och förhoppningsvis spara lite på skor så att jag har skor hela vägen hem. Denna sträcka motsvarade ytterligare 928,6 kilometer och Råneå nådde jag på dag 49 när min totala distans var 1´840,5 km. Från Råneå till Karesuando använde jag således mitt fjärdepar skor, en distans på 524,9 kilometer och när jag dag 63 kom till Karesuando efter en total distans på 2´365,4 kilometer kunde jag skicka hem mina gamla skor.

Ris och ros…

Fördelen med Bare Access – modellen, är att den för mig är väldigt tacksam, den väger nästintill ingenting och känslan av närkontakt med underlaget är ovärderligt. Samtidigt ger den breda tåboxen verkligen fötterna en bra chans att röra sig fritt, på samma gång som eventuella svullnader av fötterna ryms utan att det blir trångt framtill vid tårna. Vad jag noterat vid både förra årets utmaning tillika under sommarens utmaning är fötterna och benen stundtals tenderar att svullna upp. Trots att jag till stora delar endast ser fördelarna med Bare Access – skorna så finns det några delar som kan utvecklas vidare. Bare Access låga vikt är en stor fördel men här känner jag att några extra millimeter på skosnören inte kan förändra så mycket för vikten att det kan bli till en nackdel.

I år provade jag att redan från första dagen snöra skorna väldigt lätt och inte åtsittande, en teknik jag använde under hela resan för att minimera möjligheten till att påfresta senan vid skenbenets främre del. Detta blev lite utav en mindre utmaning för mig i kombination med att skosnörena på Bare Access är i kortaste laget. Förra årets utmaning inkluderade nämligen en smärta i senan vid skenbenet, vilket till stora delar beror på de vinklar som fot/skenben utsätts för i uppförsbackar. Jag börjar samtidigt även misstänka att snörningen på skorna kan ha påverkat senan och resulterat i smärtan, eller att det är en kombination. Eftersom skorna är vida vid hälpartiet finner jag ett behov av att kunna ”låsa” fast skorna med hjälp av snörningen. En låsning som även bidrar till att småstenar inte ”rullar” in i skon via hälen lika lätt, och som vid grusvägar och mindre skogsstigar känns som en gudomlig lösning på det som i stunden utmanar tålamodet. Dock har det varit svårt att få till denna låsning i kombination med löst snörade skor, skosnörena räcker nämligen med nöd och näppe till vilket gör att en dubbelsnörning är omöjlig.

Ett annat oväntat dilemma var att jag skulle råka ut för Östergötlands värmerekord i somras, en värme som fick tjäran i asfaltslagningen att mjukna upp och bli tuggummiseg. Jag blev mycket positivt överraskad över hur bra skorna hanterade denna "mealtdown". Nackdelen blev att tjäran och dess inkluderade småstenar satt kvar allt länge och väl under skosulan. Än idag efter tvättade skor finns det tjära och stenar kvar i mönstringen, detta är i sig inget som beror på skorna men fördelen med den nära markkontakten kan vid en sådan här situation bli lite enerverande. Fotisättningen blir ofrivilligt påverkat när mönstringen är fylld med småstenar. 

Som synes på ovanstående bild har jag en tendens att slita ut skorna på ett "suppinerande" vis, det vill säga att jag sliter ytterkanten på hälpartiet och därtill mittenpartiet vid främre trampdynorna. Detta har visat sig vara både en fördel och nackdel, mest en fördel i och med att främre delen av skon har varit stabil och tålig för slitage. Nackdelen är att skåran i sulan vid hälen inte orkat med distansen och således "säckar ihop". Vilket fick mig efter flertalet mil att kännas som att jag mer eller mindre gick barfota eller att jag trampar igenom sulorna. Som tur är hade jag flertalet par skor som jag kunde variera skor när det blev som värst och således kunde jag undvika skador. 

En annan riktigt häftig aspekt som jag noterat när jag använt Bare Access under en längre tid och tillika vid så mycket distans som 2´839,6 kilometer är att jag faktiskt kan se hur fötterna har förändrats i sin uppbyggnad och struktur. Rätt häftigt men kanske inte alls så konstigt trots allt...