Utrustning - Hur tänkte jag där?

I kommande blogginlägg (tro det eller ej, men jag har faktiskt hunnit med att skriva några utkast) tänkte jag försöka mig på att summera lite funderingar och erfarenheter kring mitt sätt att tänka om den utrustning jag haft med mig. Vilket mest kanske är ett försök från min sida att mildra den längtan som växer sig allt starkare inför nya utmaningar. Även om jag nyligen kom hem efter 100 dagar på vift och lättnaden av att vara hemma igen fortfarande är väldigt stor, så tror jag att det alltid kommer finnas en längtan hos mig som gör att jag inte kan låta bli att tänka tanken på nya utmaningar. Att leka med tanken på nya utmaningar är väldigt rolig och underhållande, samt kan jag finna ett stort nöje i tankarna ”tänk om…”. Att tänka tankar och sedan att förverkliga desamma är ett stort steg att pussla ihop, men bara att våga tänka tanken och leka med nya möjligheter, känns konstigt nog tämligen rogivande. 

Årets utmaning har på ett sätt varit lite enklare än förra årets utmaning, på så vis att jag har lite mer erfarenhet kring vad jag vill ha med mig som utrustning. Sett till årets utmaning kontra förra årets utmaning så skiljer sig min packning väldigt mycket åt. När jag vid målgången förra året insåg att jag släpat med mig en styck hammare, tillika två stora (och tjocka) volymer Sherlock Holmes böcker samt flertalet andra attiraljer som jag inte ens tänkt tanken på att använda under resan, kändes det som att min utrustningslista inför i år behövde modifieras. I år ville jag till skillnad från förra året inte använda Göran, och således försöka minimera vad jag egentligen behöver och inte behöver. På så vis behöver jag inte bära med mig mer än det absolut nödvändigaste, eller åtminstone var det så jag tänkte i våras. Denna tanke gick i stöpet redan under min första dag på vift den 14 maj, vilket i efterhand är tämligen logiskt att förstå. Med alldeles för lite träningsmängd tillika en träning som inte tillhandahållit den utrustning som jag egentligen tänkt använda mig av så kan det inte bli mer än fel.

När jag lämnade Kullens Fyr den 14 maj i år startade jag med en packning som verkligen var kaos. Både pappa och Mr Sjögren kan intyga detta och deras ansiktsuttryck när jag skulle påbörja sommarens utmaning är obetalbara att minnas tillbaka till. Absolut ingenting gick som planerat för mig den morgonen och med tältet hängandes utanför ryggsäcken och likaså liggunderlaget påbörjade jag mina första mil. Helt ärligt vet jag inte riktigt hur resan egentligen skulle te sig ut om inte Mr Sjögren kommit ut på kvällen med lite alternativ utrustning. Bland annat introducerades jag för ett liggunderlag som jag under resans gång blivit väldigt förtjust i, jag fick även låna sovsäck som för mig var överraskande i dess lättvikt. Samt bytes mina regnkläder mot betydligt bättre lättare jacka samt byxor. Utöver fick jag mig en genomgång i packningsteknik och en snabb kurs i packningstänkande. Detta kommer jag förmodligen att skriva lite mer om i kommande blogginlägg och på så vis fånga mina egna tankar och funderingar på en lite djupare nivå. 

I och med att jag numera har två lite större utmaningar i mitt bagage och dessa två utmaningar har gett mig erfarenheter som är obeskrivliga. Jag tänker att ju mer jag kan fånga av mina funderingar just här och nu när jag försöker landa mentalt efter sommarens alla intryck, ju mer kommer det att underlätta för mig själv om, och när det blir dags för en ny utmaning. Redan nu har jag börjat spåna lite lätt på två alternativ tre nya möjligheter, frågan är bara när det kan bli möjligt att våga ta chansen och när kan jag skapa mig möjligheten att återigen få ge mig ut. Den där känslan av omvandla en tanke till verklighet är helt fantastisk att uppleva...