onsdag 15 november 2017

Kullamannen 2017 - DNF

Årets bästa och mäktigaste dag är för mig förbi. För min del tog kampen slut efter 12h 38min och 72,08 kilometer, ett trippelt personbästa fick jag med mig hem. Både i distans på en dag, tidsbästa på både 66 kilometer och på 72 kilometer. Därtill ett personbästa i att springa på leriga stigar i flera timmar. Om jag ska vara petig lyckades jag egentligen förädla fyra personbästan eftersom antalet "pudra näsan" besök innan start också var ett rekord i sig. Jag undrar om det verkligen finns något bättre sätt att ha fredagsmys än att möta Kullamannen?

Ett fantastiskt lopp som bjöd på många överraskningar så som exempelvis ett oväntat mini Kullaberg den första milen samt publik i form av lamor. All kred går verkligen till alla fantastiska funktionärer som hjälper till och gör Kullamannen till årets bästa upplevelse. Deras peppning längs vägen är ovärderlig och gör depåbesöken riktigt roliga. I år fick jag äran att sällskap tämligen tidigt i loppet av ingen mindre än Mariana Edvinsson, en tjej som bjöd på mycket trevlig energi och vars sällskap gjorde inledning på Kullamannen lite roligare. Efter cirka 15 kilometer blev vi ikapp sprungna av den "springande snickaren" Kim Karlsen. De första 50 kilometrarna blev så trevliga att alla mina funderingar om mantran och dylikt blev som bortblåsta när dipparna aldrig dök upp.

I skrivandets stund har jag med råge återhämtat mig från Kullamannen, och redan dagen efter påbörjade jag planera träningsupplägget inför nästa år. Jag hoppas förvisso att kunna utmana Kullamannen även nästa år men med betydligt bättre förutsättningar. I år gav jag upp i närheten av Rekekroken utanför Jonstorp, ett beslut som jag tog utifrån att mina knän smärtade mer än vad jag ansåg vara rimligt. Även om 100 miles per auotmatik berör några former av smärtpunkter så insåg jag där och då att läketiden för att kunna njuta av löpning inom kort skulle bli väldigt lång, om jag inte avbryter min utmaning innan jag når Nimis. En annan faktor som påverkade mitt beslut att bryta var det uteblivna kaffet vid Ängelholms depån. Att ge sig ut i mörkret som vi beskådade på väg in mot Ängelholm utan kaffe fick mig att känna efter lite för mycket. Vilket förvisso mina knän tackar mig för, men i övrigt känns det som att jag egentligen hade mycket mer att ge. Om inte så vittnar min snabba återhämtning om det faktum att det fanns mer kapacitet att använda. 

Nu inväntar jag ecember månad för att därefter påbörja min grundträningsperiod inför nästa års utmaningar, tills dess och kanske resterande del av året kommer jag låta knäna avgöra när och om det är dags att ta sig ut i löparskorna igen. Under tiden knäna vilar upp sig passar jag på att implementera en del styrketräning för att stärka upp mina fysiska svagheter. Inser att jag har en hel del att stärka upp för att kunna nå de utmaningar som lockar i framtiden.  Snart ett nytt år och således snart dags för nya utmaningar...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar