”Beep, beep”, Star wars och ett annorlunda perspektiv

Inte sällan tänker jag på mina utmaningar som en mental berg-och dalbana, där dagarna kommer och går och där varje timme av den vakna tiden erbjuder en mängd av intryck. Intryck som både ger dippar, saknad, hemlängtan och sorg men också glädje, nyfikenhet och livslust. I och med att min resa i stora delar varit i ensamhet kändes det både kul och spännande men samtidigt tvivlande när jag tog mig an Kungsleden. En led som jag hörde talas om redan i Sörmjöle när jag besökte David och Birgitta där jag fick många värdefulla tips inför just Kungsleden. Vilket både oroade mig men som även väckte en viss nyfikenhet, hur mycket folk är det egentligen som vandrar Kungsleden? – Många är mitt svar… Vilket gjorde resan lite kämpigare, att gå från ensamheten till civilisation kan bli lite förvirrande ibland.

Mentalt hjälpte det mig väldigt mycket när Malin kom ut vid Kebnekaise och gjorde mig sällskap i några dagar, allting blev mycket roligare i och med att jag hade någon att dela upplevelserna med samtidigt blev det åter tungt när Malin senare åkte hem. Som tur var sprang jag på Jan från Tyskland tämligen kort därpå och på något sätt slog vi följe efter Kvikkjokk ner till Hemavan. Något som vi båda blev funderade över men samtidigt ganska eniga om var att vi inte hade tacklat resten av Kungsleden så snabbt och bra som vi gjorde tillsammans om vi hade gått var för sig. Samtidigt hade det känts både lustigt och olustigt att hålla samma tempo och dagsetapper men inte pratat med varandra.

Även om sällskap infinner sig finns både tystnaden och även en del ”snackestunder”, i Malins sällskap införde vi lite ”wohoo” utrop med jämna mellanrum vilket blev tämligen associerat med bland annat hängbroar eller andra avvikelser så som stugor, vägar eller andra positiva intryck längs vår färd. Vilket lyfte en annars ganska gnetande och stretande etapp. Ihop med Jan blev spångar och träplankor associerade med ”planks!!...woho!!!”… därefter blev varje lerpöl, våtmarker, eller myggnäste och i princip allt tänkbart motstånd (och ibland bara på skoj) benämnt med ”niiiarrrrrghhhgh!!!!!”… eller ”ditiodiotdio” i våra försök till att efterlikna diverse Star Wars-karkatärer. Vilket gick lite sisådär beroende på tonläge och om vi hade en dipp eller två. Vid lättare passager och då tiden samt distansen rusade iväg blev det istället ett spontant ”beep-beep” från Roadrunner. Även om en dipp infinner sig kan dessa små enkla uttryck ge den där lilla extra energin för att komma ur dippen eller göra att orken finns för att nå dagens mål.

I fjällen kände i alla fall jag att de intryck som jag fick under dagarna blev så mäktiga och starka samt otroligt obeskrivliga, och att vid sådana tillfällen ge uttryck för ett ”woho” eller ”beep-beep” kan ge helt nya perspektiv till den kamp jag gett mig in i. Att bryta en tystnad med ”niiiaarrrgghhhghh!!!!” kan få vem som helst att vika sig dubbel av skratt när regnet öser ner och dimman tätnar omkring en. På något vis tror jag, men det är bara min tanke, att ett annorlunda perspektiv till det vanliga och vardagliga kan även bistå till en enkelhet som gör det svåra mycket mer möjligt. Jag vågade tänka en annorlunda tanke, om att ta mig för egen maskin genom Sverige, och det gick, på samma sätt som jag numera vet, att Sverige runt på 100 dagar eller mindre är möjligt om tanken bara vågas tänkas.