Kartor och Google-maps

Kartor… Mmm, jag vet inte men för mig känns det lite magiskt att få krypa runt på golvet över en mängd kartor och försöka hitta alternativa vägval och fundera på vilken väg som blir bäst. Samtidigt har jag lärt mig att det egentligen mest är lite smått slöseri med tid, eftersom det ultimata vägvalet bestäms ute på vägen eller leden och främst utifrån magkänslan och i stundens hetta. När jag studerar kartan försöker jag först och främst hitta mina delmål eller mitt syfte med min resa. Förra året var det att hitta den kortaste vägen genom Sverige, vilket enklast gjordes genom att placera en lång linjal på kartan och hitta en väg från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder. Eftersom Sveriges vägar inte riktigt är spikraka fick jag improvisera och medhjälp av ögonmåttet och google-maps mäta avstånd.

Google-maps har förra året och i år fungerat som ett supplement till mina kartor, så länge jag kände mig trygg med att hitta laddning till telefonen inom kort kunde jag använda google-maps istället för papperskartan. Vilket är på både gott ont, jag lärde mig att där jag hade dåligt med täckning försvann google-maps tillförlitlighet. Samt hände det både en och två gånger att jag ledes ut på grusvägar som blev till stigar, hästleder, gräsängar och liknande, med andra ord vägar som jag egentligen inte borde ha valt med tanke på att jag hade vagnen med mig. En del vägar har verkligen inte varit lämpliga att förflytta sig till fots på, bland annat när google-maps hänvisar mig ut på E4:an eller när vägarna bara försvinner ut i traktorspår eller skogsvägar med gigantiska ”gruskorn” som mycket väl kunnat ge Göran en punktering eller femtio. Det jag försöker få fram är nog att det finns en hel del risker om jag endast förlitar mig på google-maps, och en reservväg kan alltid vara bra att ha även om papperskartor också har sina brister.

Årets utmaning hade som syfte att besöka Sveriges yttersta punkter samtidigt som min väg skulle bli ett varv runt Sverige. Given startplats för mig var Kullens Fyr eftersom ett varvrunt Sverige innebär samma startplats som målgångsplats. För mig finns det nog ingen bättre plats att starta en utmaning på i och med att kullabergför mig känns som hemma. Att därtill få bemästra de första kilometerna samt avsluta utmaningens sista kilometrar på självakullaberg känns mäktigt på ett obeskrivligt vis. Frågan som jag dock väntade med till sista stund och som nu i efterhand känns som en stor bov i min resa, är vilket håll runt Sverige jag skulle ta mig. Skulle jag börja på västra eller östra sidan om Sverige?

Denna fråga löstes dock genom att jag tog beslutet att ta sikte på Smygehuk (sydligaste punkten) som första punkt att nå, dels för att låta snön i fjällen smälta undan och således ha lägre vattennivå vid korsandet av bäckar etcetera och dels för att på så vis besöka flera punkter inom några dagar (sydligaste- lägsta – därefter östligast – nordligaste). Nackdelen är att det för mig blev en mentaldipp att ta mig runt Skåne, i och med att det kändes som att jag befann mig på hemmaplan alldeles för länge. Samt kom jag inte undan en del vägar som blev desamma som jag tog förra året på väg hem mot Kullabygden. Två gånger på samma väg kan kännas lite ledsamt när jag vill ut på nya utmaningar, samt att ta med Göran var verkligen ett deppigt beslut. Jag borde helt enkelt ha tagit sikte på Ängelholm, Göteborg och vidare i och med att jag misstänker att det kan ha blivit mycket lättare mentalt att hantera färdriktningen om jag kommit söderut på den östra sidan. 

Varje utmaning har således erbjudit mig lärdomar som jag försöker ta fasta på, för vem vet när det är dags igen?... Förvisso dröjer det minst ett år innan nästa stora utmaning kan ta form, mest utifrån den ekonomiska aspekten. Men jag planerar redan nu några mindre utmaningar som ska bli riktigt roliga att få utforska, mer om dessa när det närmar sig... Till dess ska jag slösa bort några fler timmar på golvet bland mina kartor, för vem vet vad det blir härnäst…