Skador och ömma punkter

När jag blickar tillbaka på mina utmaningar får jag lov att erkänna att en våg av ödmjukhet infinner sig. Jag känner mig både lyckligt lottad och mycket tursamt som har fått vara med om utmaningarna utan några större blessyrer. Förra året fick jag uppleva hur det känns att överbelasta sina knän, främre skenbens senor och därtill fötter samt hur stora påfrestningar förändrar kroppens kemi, men utöver det klarade jag mig väldigt bra.

I år fick jag lära mig desto mer om hur kroppens kemi fungerar. Förvisso infann sig ömma fotsulor efter två – tre veckor men att detta skulle omvandlas till att få en sorts ”lädersula” under mina fötter var något jag inte riktigt kände mig beredd på. Däremot fascinerades jag över kroppens förmåga till anpassning och det toga mig nästan två månader att få tillbaka mina ordinarie fotsulor efter hemkomsten. I år fick jag även utforska hur det känns att bli matförgiftad under en utmaning vilket gjorde tältresningen till en större utmaning än väntat. Dock gav det en halv vilodag extra något som inte är till det sämre. Jag fick även prova på hur det är att ha näringsbrist och hur kroppen min reagerar på detta, en mycket intressant och spännande upplevelse som jag gärna undviker i framtiden. För övrigt får jag erkänna att jag kommit lindrigt undan, lite solbrända öron känns numera som ett obligatorium, likaså lite ömma fötter eller knän. Vad jag dock fick lära mig i år var hur viktigt det är med att välja rätt ryggsäck samt träna in densamma innan avresa. Ryggsäcken efter Karesuando var för mig aningen för stor, detta i sig resulterade i att jag inte fick det stöd som jag borde haft vid höfter och axlar som i sin tur gjorde att jag fick påbörja mental hantering av en ömmande rygg och axlar.

När jag befunnit mig tre dagar på Nordkalottleden somnade jag med en mycket märklig smärta inombords. Det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur kroppen om bara chansen gavs, och att ligga ner på rygg kändes omöjligt samtidigt som ett spännband spändes åt runt bröstkorgen vid varje andetag. När jag vaknade upp på morgonen dagen efter kändes det väldigt tydligt som att något inte riktigt stod rätt till. Mitt ansikte hade svullnat upp under natten och därtill pulserade mina läppar i en ganska obehaglig takt. Mitt högra ben var dubbel storlek i jämförelse med mitt vänstra ben, det kändes i alla fall så även om det rent praktiskt borde vara omöjligt. När dagen närmade sig sitt slut och tältet var rest insåg jag att båda benen hade ökat i storlek och därtill lagt till med en röd rodnad som var heltäckande i cirka en decimeter runt anklarna och sträckte sig fläckvis upp över båda knäna. Andningen började också att bråka då varje motlut kändes som att besegra Håkull´s norra sida för tredje eller sista gången.

Ovanstående bekymmer kändes lite oroväckande och efter påtagliga påtryckningar utifrån samt efter tre samtal till 1177, blev det ett läkarbesök i samband med min vilodag i Abisko. Läkaren i Kiruna ger jag dock inte mycket för men sköterskans förklaring av prover och dylikt kändes dess bättre. Lågt Hb men resten var ok, dock hade mina ben ”brunnit” bra under natten, det vill säga kroppens egna försvar arbetade intensivt natten innan läkarbesöket och med en dusch i Abisko därtill en säng att sova i och lite kass mat gjorde nog kroppen gott. Andningsbesvären och svullnadskänslan släppte dock inte för ens cirka månaden efter hemkomst, och därtill fick jag efter Kungsleden befara hur det känns att förflytta sig med överbelastade knän. Knäna smärtade ordentligt mina sista dagar på resan och har även i efterhand gjort sig påminda vilket gör att jag fått hålla nere min löpning de senaste månaderna.

Så i det stora hela får jag erkänna att jag kommit mycket lindrigt undan även i år, förvisso slog jag foten i en sten på Kebnekaise vilket det kanske blev en spricka av. Samt fastnade jag förvisso under en sten med foten när jag vadade över det längsta vadet på Nordkalottleden, jag har snubblat på flertalet stigar och leder för att inte nämna alla mina fall på blöta spångar som Kungsleden erbjöd. Att jag ännu inte varit inblandad i eller orsakat en trafikolycka är för mig fortfarande en gåta även om jag är väldigt glad att det gått så bra som det gjort.

Med andra ord… jag är nog en mycket tursam och lyckosam person som fått möjligheten att utforska nya vägar och leder utan några svårare omständigheter. Men… en utmaning är sällan helt smärtfri, och för mig finns det en nyfikenhet i att studera kroppens förändringar, symptom eller liknande på et utmaning eftersom det är under denna fysiska belastning som jag mentalt och fysiskt utforskar mina gränser. Alla människor har förmodligen en individuell nivå angående hur hög smärttröskeln de klarar av att hantera, jag finner en viss förundran över vad som händer, när händer det och hur gick det till? När det kommer till smärtor och krämpor på en utmaning, förra året upplevde jag en intensiv smärta vid främre skenbensenan på båda bene, något som jag i år utifrån den utmaningen lärt mig undvika och klarade således årets utmaning med en svårläkt skada mindre. Dock är svullna fötter som syns på bilden nedan något som jag numera lärt mig är en del av utmaningar.

Att utforska sina egna gränser är häftigt så länge det inte sker på bekostad av kroppen det vill säga i något som slutar i orimligt långa eller livslånga läkningar. Förebygga skador är nog något att ta i beaktning inför nästa utmaning, ännu en lärdom sen i somras, att lära sig sina egna kroppssignaler och hitta lösningar på eventuella bekymmer. Något jag dock lärt mig är att min genetik är tämligen stryktålig och uthållig vilket underlättar för mig på mina utmaningar. Förra året var en mycket mer fysiskt påfrestande resa och årets resa har erbjudit förvånansvärt många mentala kamper. Så vem vet, nästa utmaning kanske blir för mig den ultimata då jag både funnit en mental och fysisk grund styrka att vila mina nya erfarenheter på?