fredag 3 september 2021

Kullamannen - Jokern

Nu är det allt en evighet sedan senaste uppdateringen, närmare ett år har försvunnit förbi sen jag senast skrev något på bloggen. Vilket till stor del beror på en uppdatering som skedde i bloggen men också till stor del på livet som helhet. Senaste året har varit turbulent men många förändringar på både gott och ont, mesta dels gott men tiden har helt enkelt varit nödvändig till att vara lite mer här och nu. Under senaste året har jag hunnit börja studera igen, samt bytt arbetsplats två gånger om och även hunnit arbeta väldigt mycket men även varvat ner och strukturerat om mycket av mitt privatliv.
Således har det varit tomt på utmaningar och möjligheter, och jag har ännu inte tagit mig an de sista två dagarna på Skåneleden för att slutföra öresundsleden. Däremot har jag så sent som i lördags vågat ta mig an Kullamannen 50 km - Jokern. Första utmaningen på evigheter och mer än 1,5 år sen jag sprang i ett par löparskor. Har under senaste två åren haft lite motvind och motstånd i träningen och således fått avvakta och invänta svar från diverse håll innan jag vågat träna på ordentligt. Pandemin har gjort att gymträningen uteblivit då restriktioner på arbetet kanske inte är gynnsamt om restriktioner inte hålls i privatlivet. Dock har jag fått ägna en hel del tid till rehabilitering och utforskande av vad jag kan träna och inte träna vilket gjort att jag hittat en liten ny glädje i att cykla. Så mycket glädje att det får bli ett alldeles eget inlägg...
Nåväl, Kullamannen har verkligen en plats i mitt hjärta. Lördagens löpning är en av de bästa dagarna på väldigt länge. Löpningen gick långsammare än långsamt och jag kom in sist i mål av 50k löparna men vad gör det när jag hade egen fantastisk dag i skogen? Tog mig förvisso 9 timmar och 17 minuter men ack vilken glädje och kaffet har nog aldrig varit så gott som efter målgång.
Under varningen råkade jag svepa i mig min första öl någonsin, alkoholfri men ack ändå...
Magiska vyer dök upp med jämna mellanrum och Vallåsen har verkligen finfina vyer.
Mossen...så njutbart men likväl fruktad...
Experimenterade en hel del i packningen och denna gång gick det vägen. DiscoBits är en guldgruva till energi.       
Kullamannen blev en fantastisk dag på Vallåsen och det gav mig energi till att börja känna lite glädje kring träningen igen. Två år utan ordentlig löpning och utan tävlingar gör att det lätt blir lite svårt att orientera sig i sin träning. För min egen del känns det skönt med lite pandemipauser men samtidigt längtar jag efter lite tävlingar och möjligheten att träffa löparkompisar igen. Nu närmast vankas en resa till Transylvanien och därefter Kullamannen 100 Miles i november... Får se hur detta kommer att gå men ska försöka börja hitta mer tid till bloggen för nu vankas förberedelser inför vad som kommer att komma nästa år.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar