Äntligen...

Ikväll lyckades jag äntligen komma ut på en kortare löprunda, kroppen är ännu inte helt hundra men förkylning eller ej så behöver jag verkligen komma igång igen. Höstens utmaning närmar sig med stormsteg och förhoppningsvis kan jag få lite mer kilometer i benen innan det är dags. Känslan att lunka på i motvind är fantastiskt även om medvinds kilometern var lite mer behjälplig. Vindens riktning är en utav de glädje stunder som infann sig på utmaningen. Dels upplevde jag en frustrerande motvind mellan Ramsele och Stugun som utmanade min kognitiva förmåga till dess yttersta gräns. En motvind i kombination med en nyligen nygrusad väg och med en tyngre lastad Göran samt med nytvättade kläder på tork som blästrades i blåsten.. Kan nog få de flesta människor att förundras över vindens egentliga nytta. Ett annat tillfälle då motvinden var kraftigare än väntat var precis innan Lycksele, dock en liten mer roande motvind men med en kyla likt Kung Bores isande pustningar. 

Håller tummarna för att kroppen reagerar positivt på dagens ansträngning så att löpningen kan lossna och förhoppningsvis bli min dagliga kompanjon inför kommande utmaning. Fredagsmys delux när löpningen kändes lättsam och som firas med nyponsoppa och uttorkade riskakor... 

Halva veckan är förbi..

Inte många timmar kvar av dagen och ännu har jag inte lyckats få in någon löpning på denna veckas agendan. Kroppen är fortfarande i förkylningsläge och det i sig gör mig aningen konfunderad, ska jag ut och springa för att sätta igång förkylningen ännu mer eller är det läge att låta kroppen få vila ut förkylningskänslan? Den eviga frågan som alltid är lika svår att hitta ett fungerande svar på, men 36k kilometer har i alla fall blivit in promenerade än så länge denna vecka. På något sätt känns det som att promenader är bättre än att ta bussen men samtidigt saknar jag löpningen allt mer. Att få in löpningen i vardagsrutinerna borde inte vara allt för komplicerat förutom att kroppen helst ska känna sig pigg och kry. September närmar sig dock sitt slut och förhoppningsvis inkluderar det även ett förkylningslut också...

Tankekarta

När en förkylning förhindrar löpning infinns tid som egentligen borde användas till studier, men den tid som funnits de senaste dagarna har jag istället ägnat åt lite skissande. Skissande i form av en längtan ut på nya utmaningar, med skissandet skapades en början på en tankekarta över vad som behöver kommas ihåg innan nya utmaningar kan förverkligas. Även om jag funderar mycket på möjligheterna inför en ny utmaning, infinns också en viss reservation. Som jag tidigare skrivit vet jag inte riktigt vad jag vill och det begränsar mina möjligheter en hel del. Vad jag vill kommer att lösa frågan om hur många dagar som jag kan behöva använda vilket i sin tur påverkar vilket ekonomiskt upplägg jag borde utgå ifrån. Men om jag har tur kanske tre+ månader infinns till mitt förfogande, vilket är mer tid än vad jag tidigare haft till att utforska Sveriges längd. När skissandet av funderingar kommer ner på papper blir det mycket lättare (i alla fall för mig) att se vad som borde ses över. Bara av en enkel cirkel som motsvarar året kom jag till insikt med att tiden rusar iväg, längtar verkligen till förkylningskänslan är ur kroppen så att det åter kan bli dags att försöka utforska möjligheter i ett par löparskor.

Vad vill jag hitta på?

Ännu en vecka har snart passerat förbi, en vecka som för min egen del har inneburit en minimalistisk träning. Det vill säga ingen träning alls bortsett från 48 kilometers promenad till och från praktiken. Löpningen har jag vilat mig ifrån eftersom jag inte känner för att utmana basiluskernas kamp om att erövra mitt immunförsvar. September och förkylning verkar näst intill som en årlig och personlig upplevelse som är allt annat än trevligt. Fördelaktigt är dock att det ännu finns hopp inför kommande Kullamannen, tänker mig en vila fram tills veckans slut för att förhoppningsvis på måndag få ruljans i benen igen. 43 dagar återstår och jag inser att mina förberedelser återigen är i det lägsta laget, och med det kommer det även i år bli en kamp.

Tidigare i dag funderade jag lite över vad som gör en utmaning till att bli en utmaning. En fundering som jag inser är tämligen hopplös eftersom den inte kan resultera i något konkret svar. Men likväl kan jag inte låta bli att fundera kring utmaningar, speciellt kring kampen som jag själv kan uppleva under en utmaning. Även om jag sitter och funderar över nya utmaningar i likhet med den jag precis klarat av infinner sig en viss kamp och utmaning även i vardagslivet. Kampen om kunna få igång vardagslöpningen är en utmaning i sig själv, en utmaning som jag försökt övervinna under flera år men inte riktigt lyckas kunna vinna (än). Om jag kan klura ut min egen möjlighet att lyckas och bibehålla en fungerande vardagslöpning kommer mina framtida utmaningar förmodligen att bli lite lättare (om än mycket roligare) att utmana.

Ibland och lite så där lagom ofta kan jag fundera på vad som egentligen blir till en avgörande faktor för att en möjlighet ska kunna skapas. Jag tänker utifrån min tidigare utmaning och den erfarenhet jag fått i och med att jag klarade av skapa dess möjlighet och därtill ta chansen som gjorde den till att bli en verklighet. Om jag tänker mig en ny utmaning infinner sig en del begränsningar, begränsningar som i skrivandet stund med är frågetecken och som jag i första hand behöver räta ut. De första frågorna som  jag klurar på är:

• Hur många dagar behöver jag (har jag möjlighet att använda mig av)?
• Hur mycket har jag råd att låta en utmaning att kosta?
• Vad vill jag hitta på?

Den sista frågan är förmodligen den fråga som är viktigast för mig att svara på, eftersom den avgör lite om antalet dagar är rimliga samt om jag har budget till att införliva den nu eller om jag måste avvakta och spara ihop lite mer gryn. Sista frågan är inte bara viktigast men även svårast att klura ut i och med att den är så avgörande. Ju mer jag studerar kartor dess fler roliga utmaningar dyker upp, men frågan är fortfarande densamma... Vad vill jag hitta på?

September sjuk

Tredje året i rad som september månad erbjuder sjuklighet, år 2014 hade jag som plan att utmana Helsingborgs Marathon men samma dag som starten gick blev jag tvungen att prioritera min hälsa. År 2015 var jag anmäld och som vanligt mindre tränad inför Tjurruset i Karlstad och samma vecka som det var dags att utforska lervälling dök en förkylning upp. September månad är för mig numera associerade med förkylning, efter ett riktigt trevligt och roligt Tjurrus- galej igår kommer febern på besök idag. Söndagar är förvisso en vilodag men idag tar jag personbästa i att vila. Sovit i princip hela dagen med olika variationer av febersvettningar samt frysningar som påminner om sovsäckstiden i de nordligaste delarna av Finland och Sverige. Jag är fortfarande förvånad över att jag lyckades med att klara av min utmaning utan att bli dunderförkyld. 

Förutom denna förträffliga avslutning på veckan är jag rättså nöjd med antalet kilometrar som jag fått ihop. Önskar att jag kunnat få in mer löpning men likväl är jag nöjd med att veckans sammanlagda distans kom upp i 84 kilometer. Sommarens utmaning introducerade ett nytt förhållningssätt till kilometrar, 84 kilometrar borde motsvara ca två och en halv dag ute på vägarna. Även om 84 kilometrar till vardags känns långt och lite pustigt är 84 kilometrar egentligen inte så mycket. I snitt 14 kilometer per dag inklusive en vilodag, dock blev denna veckas vilodag lite mer än ofrivillig. Men jag får nog lov att erkänna att det är rätt skönt att få sova ut en hel dag. Ny vecka imorgon och med det nya utmaningar.

Äntligen fredag

Ännu en laddning energikakor är på gång, även om det finns en mängd kvar sedan förra satsen energikakor känns det rätt kul att ha listat ut lättheten i tillverkningsprocessen. Samt misstänker jag att det inte går att ha för många energikakor i kylskåpet, dels för att de är försvinnande goda men också för att de är väldigt lätta att ta med sig ut som påfyllning i löparskorna. Veckans distans i benen har än så länge blivit 65 km, dock har jag inte lyckats få allt till att bli löpning som jag hade hoppats på. Jag är lite osäker på hur kroppen rent fysiskt egentligen har återhämtat sig efter utmaningen. Dels eftersom jag upptäcker en fysisk styrka (i alla fall ur ett känslomässigt perspektiv) när jag studsar över rötter och utforskar skogen, dels eftersom asfaltslöpning med ryggsäck får kroppen att kännas tung och benen mer eller mindre som blyklumpar. Misstänker att det får bli en upptrappning i distans allt eftersom, även om tiden börjar bli en intressant aspekt att ta lite hänsyn till.

Imorgon vankas en 20 kilometare på cykel vilket kan bli intressant, jag har inte cyklat sedan Vätternrundan förra året vilket gör det hela lite mer spännande. I övrigt hoppas jag kunna hitta ut i skogen en löprunda eller två. Jag saknar verkligen en fungerande kontinuitet i min löpning och en ständig fråga är hur jag ska lyckas erövra min oförmåga till att skapa möjligheten till att utöka min träningskapacitet?

Trötthet

Höstterminen börjar så sakteligen att komma igång, tre av fyra kurser är igång vilket känns väldigt spännande. Vad som är lite mindre spännande är att det känns lite klurigt att komma in i ordentliga vardagsrutiner. Rutiner som underlättar för både studier och träning, denna vecka har jag i alla fall än så länge fått ihop en fungerande löpträning på morgonen. Eftermiddagar har dock en inbakad trötthet som gör det lite klurigt att få igång löpningen, något som jag inom kort verkligen hoppas kunna hitta en lösning på. 

Trötthet är ett intressant fenomen som jag på något vis upplever kan ta sig olika uttryck, dels i en fysisk trötthet och därtill en kognitiv trötthet. Men samtidigt kan känslan av trötthet kännas olika, och det är något som jag tycktes upptäcka väldigt mycket på min utmaning. En kognitiv trötthet i form av bearbetning av intryck och magiska vyer men också en fysisk trötthet av att avverka allt längre dagsdistanser. Samspelet mellan knopp och kropp är på så vis en väldigt intressant komponent. Även om kroppen många gånger i sin fysiska trötthet ville sluta kunde knoppens pigghet resultera i några extra kilometrar men om jag upplevde en kognitiv trötthet var det mycket svårare att nå vad som för dagen var ett utsatt mål. Trötthet i dess form som erbjuds i en utmaning är fantastiskt att få uppleva eftersom det i alla fall för min egen del kändes som att jag i de stunder verkligen gick utanför " The Comfort Zoner". Känslan av utveckling är helt klart magisk...