Ännu en påsktid på Kullaberg

I lördags tog jag mig friheten att ta ledigt från mina studier samt lånade Dennis ut sin bil till mig vilket gav mig ännu en frihet. Som målsättning i lördags hade jag satt upp för mig själv ca. 4 timmars löpning på Kullaberg – således är distansen mer eller mindre obetydlig och klockan dess viktigare. Väckarklockan skrålade igång klockan 04:45 på lördagsmorgonen och jag kan inte låta bli att vakna med ett leende när tonerna av James Brown vrålar igång morgonen med ”I feel good.”. Men och andra sidan sett vem kan inte må bra när dagen kommer erbjuda något roligt? I och med att jag gjorde i ordning frukosten kvällen innan och likaså laddade kaffekokaren samt fixade klart med packningen inför dagens utmaning blev morgonen riktigt smidig. Klockan 05:30 började jag köra mot Kullaberg och mer än oväntat pigg såg jag fram emot dagens utmaning även om jag blev förvånad över hur få bilar jag möter längs vägen mot Kullaberg.

Väl framme på Kullaberg inser jag hur värdefullt det kan vara att offra lite sömn för en tidig uppgång, att ensam påbörja dagens 4 timmarspass och möta ännu en soluppgång på berget är… obeskrivligt. Kändes lite extra roligt i och med att jag fick sällskap av Oslofärjan som nu var på väg ner mot Köpenhamn, jag tror mig ha haft ledningen i vår ”sprint” i åtminstone 100 meter eller kanske två men fick i slutändan se mig besegrad när färjan fortsatte söderöver.

Upplevelsen av att beskåda bergets svarta siluetter som kontrar mot en röd/rosa skimrande himmel är en mäktig syn, stigarna är inledningsvis de första timmarna tämligen djupfrysta vilket ger en stor fördel vid löpningen men bidrar till en mer ofrivillig fotmassage. Första tre timmarna höll sig stigarna riktigt fina men under den fjärde timmen började solen tina upp leran och det blev allt halare och slirigare att bemästra distans. Vilket i och för sig var riktigt roligt det också, men när mjölksyran verkligen börjar infinna sig och kraften sugs ur benen då får pannbenet arbeta desto mer.

Första timmen var dock den roligaste eftersom den erbjöd möten med både hjortar och rävar, varav rävarna som var två riktigt praktexemplar med fluffiga svansar och som överraskade mig, både med sitt sällskap och hur länge de vågade vistas i min närhet. Även den fjärde timmen bjöd på sällskap av en räv samt två busiga ekorrar och i övrigt fler människor som börjat hitta ut till Kullaberg. Allt från cyklister till löpare och söndagsflanörer mötte jag, samt på vägen mot Höganäs hade trafiken verkligen börjat tätna på. Vilket kanske inte är speciellt anmärkningsvärt med tanke på stundande konstrunda, men ack så mycket trafik ändå. Löpningen i övrigt gick över förväntan och i kombination med bristen på snö får jag känna mig riktigt nöjd med min insats. Jag testar fortfarande lite nya idéer angående utrustning och mat samt nya förhållningsätt till själva löpningen, och på något märkligt vis känns det äntligen som att jag börjar hitta rätt i min egen löpning och i mitt förhållningssätt till löpningen.

Mars månad är för övrigt förbi och för min egen del är inledningen på detta året det bästa jag någonsin tidigare varit med om, i alla fall när det kommer till antal kilometrar samt antalet timmar som jag lyckats spendera till löpträning. Januari introducerade sig inte allt för väl med sina 44.53km, men i februari introducerade sig lite mer distans (170 km) och mars avrundades med 240 km. Siffror som egentligen inte alls är speciellt anmärkningsvärda eller på något sätt unika, men för mig personligen har de ett stort värde i och med att kontinuiteten börjar infinna sig och jag äntligen börjar hitta min alldeles egna löpning. Således är jag väldigt nyfiken på april månad då min ”ribba” är ännu högre satt och därtill kommer jag (förhoppningsvis) lyckas inkludera lite kompletterande träning. Känns faktiskt lite spännande…

Varvetmilen i Helsingborg

Återigen har jag lyckats med konststycket att låta bloggen halka efter, vilket jag får beskylla min nuvarande brist på studiemotivation för. Senaste två veckorna har verkligen inneburit en känsla av att jag infinner mig mitt i den segaste gamla kola som finns, kroppen och knoppen har haft en seg och kletig känsla, precis som att jag har väldigt mycket att göra men ingen lust eller ork och absolut inget intresse för att ta tag i någonting heller. Vet inte om jag ska benämna känslan som en seg kola eller om det egentligen rör sig om att jag göder min fenomenala latmask?

Nåväl, senaste två veckorna har dock inkluderat en del tentaskrivningar och deadlines med inlämningsuppgifter, vilket har tagit en hel deltid i anspråk. Efter mitt besök på Kullaberg kändes kroppen väl genomkörd och det resulterade i några dagars vilar samtidigt som jag analyserat för- och respektive nackdelar. Några fördelar som jag funnit är att jag ligger tämligen jämnt i mina kilometertider vilket kanske om dessa förädlas kan vara till en mycket stor fördel. I och med att jag laborerat med ryggsäck kontra stavar samt körde på med skor jag inte hade tänkt mig genererades en mycket förträfflig träningsvärk. Vilket har gett mig en ny insikt i vad jag under kommande månader kommer att fokusera lite extra på och försöka stärka upp, ju fler svaga punkter jag kan identifiera hos mig själv desto större chans tror jag mig ha i att utveckla min löpning och mitt förhållande till löpning.

I söndags infann sig ett alldeles ypperligt tillfälle att testa mig själv för att hitta fler svagheter respektive styrkor, det var dags för mig att prova på Varvetmilen i Helsingborg. Ett seedningslopp på 10 kilometer och med tämligen flack bana som jag delvis via Sylvesterloppet sprungit flertalet gånger tidigare. Jag har inga funderingar eller idéer alls på att springa Göteborgsvarvet och det är inget lopp som i sig själv intresserar mig, således är själva seedningsdelen på Varvetmilen för mig ointressant. Egentligen är enda anledningen till min start vid Varvetmilen den att jag utifrån min kronologiska ålder blev ett år äldre och hur kan en födelsedag firas bättre än att få lov att låta de mentala djävulshornen växa ut i pannan och därtill springa med en nummerlapp på magen?

I och med att mitt stora mål i år är Kullamannen i november har jag utformat ett halvstrukturerat träningsupplägg, eller egentligen har jag läst fyra- fem olika tolkningar av principer angående löpning, sen adderat lite råd från mer erfarna löpare och därtill lagt in en egen tolkning och min egen touch på det hela – vilket har resulterat i en halvstruktur som jag tror att ingen riktigt förstår och knappt jag själv ibland. Men i denna strukturering och planering ingår egentligen inga tävlingar för mig ännu, utan de kommer senare i sommar då jag har som syfte att öka mitt tempo. Således kom varvetmilen lite för tidigt, men det kändes ändå värt att få känna på känslan att springa med nummerlapp igen.

Vädret i söndags var fenomenalt, lite kyligt men med sol och milda vindar. För min del inleddes dagen med en cykeltur ner från åsen till Åstorp och därefter tåg, sedan buss för att komma till start. Cykelturen blev ett personbästa på tid, nedförsbackar är helt klart fördelaktiga… Väl i Helsingborg och vid Idrottens hus hämtade jag ut nummerplåt och lämnade in övriga attiraljer till förvaring innan jag fick vänta i närmare en timme innan starten gick. En väntan som kändes tämligen rimlig och som fick nerverna att minska, nackdelen för mig var dock att mina fötter framförallt tår och hälar hade domnat bort efter kylan under cyklingen. Således tog det mig cirka 6,5 kilometer innan jag återfick någon känsel och när väl känseln kom tillbaka insåg jag att för små skor inte är det optimala att springa i. Det blev min sista löpning i mina New Balance skor, som för övrigt fungerar alldeles ypperligt att ha på mig när jag går.

En blånagel, en medalj samt en kexchoklad senare insåg jag att även resan hem skulle fördrivas i väntandes tecken. Jag passade på att besöka espressohouse och firade min födelsedag med morotskaka och en välbehövlig kaffe. Men vad blev tiden? – 10 km på 55, 29 minuter och ett snitt på 5.53 min/km samt en placering på 112 av 173 damer, 65%… Inget personbästa, ingen placering värd att nämna, men för mig just här och nu kan både tider och placeringar kvitta, upplevelsen av att återigen ta på mig en nummerplåt och bara insupa atmosfären och känslan är så mycket viktigare. Att därtill få spendera kvällen med lite filmmys av bästa kvalité är ju inte helt fel det heller...

"Home sweet home" - Kullaberg

Igår fick jag möjligheten att låna en bil vilket gjorde att jag tog mig friheten till ett besök på Kullaberg. Jag har under den senaste veckan funderat på hur trevligt det vore med lite kullabergslöpning i kombination med ett långpass, och när jag nu fick möjligheten till en bil kunde jag införliva mina funderingar i hur jag vill utveckla mina långpass. När februari månad resulterade i 170 km löpning har jag som mål att nå lite mer i mars månad. För mig känns det onekligen väldigt märkligt att avverka 170 km under en månad istället för 250-320 km per vecka som jag gjort under tidigare utmaningar. 

Just nu tror jag att det för mig är viktigt att bygga upp mig över tid  både mentalt och fysiskt samt därtill hitta så många svagheter som möjligt hos mig själv, och därefter på något sätt förädla dessa i syfte att bli en starkare löpare. Mitt nuvarande fokus är dock en sakteligen uppbyggnad av distans, fram till juli/augusti blir mitt huvudsakliga mål att öka distans samt hitta så många svagheter jag kan och stärka dessa för att därefter fokusera på fartökning och liknade.

I och med min önskan om att kunna öka på distansen kommer jag även öka på antalet långpass, vilket också skapar möjligheten till testande av diverse idéer och möjligheten att träna på det som kan fungera under ett lopp längre fram. I veckan som varit fick jag (via en av de kurser jag läser) chansen att intervjua en tränare/instruktör och under intervjun blev jag introducerad till konceptet "tävling är den bästa träningen". Dels utifrån hur nerver och dylikt kan påverka prestationen (på både gott och ont) och dels i hur en individ vill förbereda sig mental och praktiskt inför sitt idrottsutövande. För min egen del tog jag lärdom av intervjun och jag kom också att minnas flertalet Youtube-filmer har jag studerat under de senaste månaderna.

I dessa olika filmer används ofta bilen som en depå och därefter blir det flertalet varv eller "loops" med start/mål vid parkeringen. Kontentan av intervjun och filmerna blev mitt besök på Kullaberg igår, dels ville jag prova på ett långpass där jag laborerar med maten i syfte att kunna lära mig hur min kropp fungerar under långa fysiskt krävande löpningar. Dels ville jag testa lite utrustning så som att springa med stavar och med ryggsäck samtidigt som jag provar på idén med att använda bilen som depå och därtill testa olika "loops".

Det blev en tidig start igår och jag lämnade åsen vid cirka klockan 06:30 och efter några ärenden kom jag till Kullaberg vid cirka klockan 07:30. En tom parkering möttes jag av men efter 3 timmars löpning och två varv på den tänkta "loopen" var jag inte längre ensam "herre på täppan". Första varvet blev lite oväntat tungt, eftersom jag inte riktigt räknat med den mängd snö som finns på Kullaberg. Därtill hade jag inte med i beräkningen att fotspår från tidigare besökare skulle ha frusit till is, vilket gjorde att varje löpsteg blev lite mer påfrestande än jag väntat mig. Vilket förvisso lett till en fantastisk träningsvärk i varenda liten detaljerad muskel i mina ben idag. Ljuvligt med lite träningsvärk!

Nåväl mitt mål igår var egentligen 3-4 "loops" och cirka 3-6 timmar, men i och med att jag testade stavar i kombination med ryggsäck var kroppen framförallt ryggen bra sliten redan under varv två. Vilket gjorde att jag valde att dra ner distansen och tiden samtidigt som jag tar med mig kunskaper från mitt testande. Stavar fungerade för mig alldeles ypperligt även om jag behöver mer träning i att hantera dessa på ett icke livsfarligt vis (kände mig stundtals som "la petite rouge" eller som en del av den flygande cirkusen men Röde baron i spetsen i och med mina ofrivilliga flygövningar). I och med mitt testande kommer jag förmodligen att kunna förbereda mig allt mer inför Kullamannen och stärka upp de svagheter som jag har idag, genom att träna som om det vore tävling kan jag förmodligen förebygga ganska många hinder och "orsaker" (bortförklaringar) till att det inte flyter på som jag önskar i november. 

Jag har inte sprungit på Kullaberg sedan jag lämnade starten på förra utmaningen den 14 maj förra året, den känslan som infann sig igår känns onekligen som "Home sweet home!". Jag har sett många fantastiska platser i Sverige (och en del lite mindre fantastiska) men det är få som skapar en sådan längtan tillbaka som Kullaberg. I och med att jag "bara" planerar mindre utmaningar i år, kommer jag ta varje chans jag hittar till att utmana Kullaberg igen. Min längtan tillbaka är allt obeskrivlig just nu... 

Ny månad och en mysig helg

Senaste veckan har för min del erbjudit lite vardagsäventyr i forma av informationsträffar och anställningsintervjuer. I tisdags utforskade jag tågtrafiken ner till Malmö och jag får erkänna att det till en viss del kändes lite speciellt att åka förbi de exakta vägar som jag i somras utforskade till fots. Det tog mig cirka 40 minuter ner till Malmö vilket i somras tog nästintill 1 1/2 dag, dock skulle jag aldrig någonsin byta bort mina 1 1/2 dagar längs vägen för upplevelserna där var lite mer minnesvärda. Förvisso lär jag nog minnas mitt besök i Malmö en längre tid också eftersom jag på mina första minuter på centralen mest troligt lyckades bryta mot x-antal sociala men oskrivna regler. Dagens första lärdom blev: stå inte på vänster sida i en rulltrappa, ställ dig till höger och låt intervall/back löparna i civilkläder ta vänstersidan i anspråk. Jag kan inte riktigt låta bli att förundras över hur det kommer sig att de som har så otroligt bråttom att komma fram inte väljer den vanliga trappan i mitten, förvisso går det kanske snabbare att springa i en rulltrappa men det är förmodligen mer folk att trängas med och tråckla sig fram mellan istället för trappan som oftast inte har så trafikerad.

Förutom mitt lärorika Malmöbesök som bjöd på fler lärdomar än att åka rulltrappa och en resa som därtill var ruskigt kallt, har jag haft en ganska lugn vecka. Februari slutade på 25 dagar i rad med löpning, jag drog ner lite på mitt tidigare mål om att springa hela februari och således fick jag tre dagar med vila innan Mars månad introducerade sig. Ny månad ger nya möjligheter och lite så känns det allt. Mars började bra med en utökad morgonrunda, därefter har både gårdagen och idag erbjudit tendenser till förkylning. Gårdagens huvudvärk gjorde att jag lät skorna vila och idag finns en tung förkylningskänsla kvar vilket gör att jag avvaktar lite i väntan på att det ska kännas bättre och att jag kan ge mig ut i skogen igen.

I helgen som varit fick jag möjligheten att vara kattvakt åt Ann och Dennis vilket skapar möjligheten att få se Vasaloppet på tv och därtill även friidrotts VM, för mig som till vardags inte har någon TV (ett av mina bästa val jag gjort) känns det lite lyxigt och exklusivt att spendera tid framför TV:n. Men oavsett TV spenderar jag alldeles för mycket tid bakom datorskärmen vilket jag hoppas kunna minska framöver, hemtentor tar sin tid och det får ta den tid det tar trots att jag allt som oftast längtar ur allt mer. Även om Mars månad börjat lite sisådär medlöpningen tror jag det finns goda möjligheter att utöka distansen och därtill spendera allt mer tid utomhus. Jag kan inte låta bli att förundras över hur snabbt månaderna passerar och snart nog är sommaren på intåg trots nuvarande snöfall och kyla. 

Kurslitteratur Vs Löpning

The never ending story... Ibland känns det verkligen så, hur många böcker jag än lämnar tillbaka när det kommer till kurslitteratur lyckas högen med böcker alltid att föröka sig. Som tur är lyckas jag minska lite på högen av böcker som jag vill läsa och som är lite mer spännande läsning. Just nu läser jag Running on empty som är skriven av Marshall Ulrich, en tämligen intressant bok som ger mig lite nya perspektiv på löpträning och framförallt utmaningar. 

I och med att jag spenderat lite tid till att strukturera upp min tillvaro och skapat lite struktur när det kommer till att prioritera löpning så har jag även börjat prioritera en stund om dagen till att läsa böcker som jag har liggandes på hög. Efter snart 5 års studier känns det som en rimlig deal att några stunder om dagen ägna mig åt lite roligare saker än just studier (även om de ibland kan vara lite av en utmaning i sig). Läsning kanske inte är det roligaste som finns men det är trots allt något jag saknat under mina studieår, samt känns det dubbelt så bra att läsa eftersom kroppen på så vis får lite extra vila efter morgonlöpningen och kan hämta sig lagom till kvällens runda. Som jag längtar ut igen... Men först får jag allt ta itu med högen av kurslitteratur...

21 dagar och en ny vana?

Idag är det återigen en dag som förädlar mina små delmål, 21 dagar i rad har jag på morgonkvisten snörat på mig löparskorna och gett mig ut i skogen vilket känns härligt. Nya rutiner och nya vanor är alltid lika spännande att utforska eftersom jag aldrig riktigt vet hur länge jag klarar av att hålla liv i det jag planerat. Enligt ett flertalet böcker som jag läst de senaste åren och bland annat i boken Vanans makt - Varför vi gör som vi gör och hur vi kan ändra på det skriven av Charles Duhigg och därtill i boken Nudge skriven av Richard Thaler och Cass Sunstein, omnämns det att tiden för att skapa en ny vana är cirka 21 dagar. 

När jag läser om detta kan jag inte låta bli att vilja testa min nyfikenhet, eftersom löpningen för mig är mycket värdefull borde det ju vara en enkel sak att prioritera i sitt liv? - Eller kanske inte? Hur som helst borde jag kanske först försöka ta reda på vad som är en vana för mig, vilket på sätt och vis får mig att fundera på tandborstning, något som sker morgon och kväll samt kanske någon extra under dagen för att dels känna sig fräsch dels för att bota det dåliga samvetet för allt godisätande under sommaren? Oavsett är det nog den enda så kallade vana jag kan tänka mig att jag gör varje dag vid ungefär samma tid på dygnet året om, eftersom mat är något jag äter när jag är hungrig känns det inte riktigt som en vana. En annan vana som jag faktiskt inte riktigt vet om jag kan tillämpa som vana, är min förmåga att för det mesta sitta på golvet när jag tar på mig kläder och skor oavsett tid på dygnet. Ett sätt att klä sig som kanske inte lämpar sig på badhus/omklädningsrum etcetera men som bidrar (enligt min högst egna inbillning) till att göra mig smidigare i och med att det blir en vardagsrutin i att resa sig från golvet utan att ta händerna till hjälp. Men detta är dock en vana jag fortfarande tränar på och som sker högst sporadiskt och kanske inte kan ses som en vana?

Nåväl enligt böckerna tar det cirka 21 dagar att etablera en vana - jag har nu sprungit varje dag i 21 dagar och ibland till och med två gånger per dag. Känner jag att jag skapat mig en ny vana? - Nja, inte riktigt... Det är lite som med tandborstningen, när jag först läste boken Vanans makt blev jag verkligen taggad att testa hur många dagar som jag fixar att borsta tänderna i exakt två minuter (och med en liten touch). När jag passerade dag 200 och lite mer insåg jag att tandborstning absolut inte är och kommer bli en vana i mitt liv, men eftersom det är nödvändigt ont (sett till min egen tilltro i att vara lite fräsch och att "känna sig fräsch") borstar jag högst ofrivilligt (och ibland frivilligt) mina tänder två till tre gånger på dygn. Men en vana? 

Med andra ord, frågan som jag fortfarande klurar på: är om löpning för mig kan bli till en vana? - Eller åtminstone till "ett nödvändigt ont" som gör att jag kan fortsätta knyta på mig skorna på morgonkvisten och ge mig ut. Jag tänker nämligen att detta år och möjligtvis 1-2 år framåt kommer att bli min uppbyggnadstid inför kommande utmaningar, jag tänker och hoppas kunna ge mig ut på en stor utmaning om cirka 2 år men för att kunna det behöver jag lära mig mer om saker som jag idag inte har något kännedom om. Detta i kombination med att bygga upp löpningen från grunden kommer förmodligen kunna bidra till en mycket mer lyckad utmaning. Frågan är bara när jag vågar sätta print på de tankar jag tänker... 

Boktips:

Duhigg, C. (2014). Vanans makt -  Varför vi gör som vi gör och hur vi kan ändra på det. Stockholm: Natur Kultur Akademisk.

Thaler, R. H. & Sunstein, C. R (2009). NUDGE – Improving Decisions About Health, Wealth, and Happiness. 

Skor – Den eviga gåtan

I och med att löpningen kommit igång och på ett mer kontinuerligt vis upptäcker jag hur konfunderad jag kan bli över att hitta bra skor. På tidigare utmaningar har Merrell varit fenomenala och är väldigt bra vid löpning på asfalt och lättare stigar. Merrells skor är fortfarande mina favoriter, men nu när min löpning nästintill är uteslutande på skogsstigar och i obanad terräng har jag svårt att hitta skor som känns bra. I och med utmaningarna och all den distans som jag utforskat har mina fötter blivit både starkare och aningen bredare. Detta göra att jag verkligen uppskattar löparskor med en lite bredare tåbox och gärna utan drop.

Till min stora nackdel (och kanske en stor fördel) är att det finns en uppsjö av terrängskor att välja mellan, det både underlättar och gör det hela lite mer komplicerat. Ibland när jag tittar på min skohylla kan jag inte låta bli att förundras över antalet löparskor kontra antalet civila skor, likväl har jag bekymmer med att hitta rätt skor. För tillfället cirkulerar jag mellan tre till fem par löparskor och så snart jag har råd kommer jag förmodligen att utöka med ett nytt par Merrell flex samt kanske ytterligare ett par eller två av Bare access modellen (helt klart mina favoriter ”on road”).

Om det snöar eller har snöat brukar jag snöra på mig mina Icebug – Aurora Buggrip som jag både gillar och inte gillar. De har en fantastisk känsla i sig när det kommer till löpsteg, och ger ett riktigt bra grepp på ishalt underlag, men dess klumpighet samt den trånga tåboxen gör att jag både längtar och fruktar efter att använda dem. Inledningsvis i ett löppass är det riktigt roligt men jag uppskattar inga längre löpningar i dem då jag mina fötter är lite för breda. 

När det inte är halt eller isigt har hittat tillbaka till mina Inov 8 – Talon 212 som jag tidigare inte uppskattat speciellt mycket. Men jag inser att ju mer jag springer i dem, desto roligare har jag och ju mer jag lär mig att våga lita på skorna och greppet dess roligare blir löpningen. Nackdelen med Inov 8 – Talon 212 är (enligt mig) att jag även där upplever en trång tåbox, och det är nog den enda nackdelen jag upplever med skorna nu när jag kunnat vänja in mig lite i dem och ge dem lite mera tillit.

Ett annat par skor som jag växlar mellan är Inov Terraclaw 220, som jag fick testa för första gången i somras när jag lånade Malins gamla favoriter. Mina egna skor skiljer sig lite från den modellen på både gott och ont, greppet på sulan är lite kraftigare och tåboxen är fenomenal när mina fötter verkligen får den plats de vill ha i skorna. Stundtals känns det nästan som att springa barfota vilket kan kännas väldigt skönt, men den stora nackdelen är att skorna saknar stabilitet där jag önskar stabilitet. Tyget eller det material som skorna är tillverkade i är tämligen ostabilt vilket gör att hela skon känns lite instabil vilket kanske är en sak att vänja in sig med.

Mitt tredje par skor som jag just nu cirkulerar med är mina Salomon S-lab (får erkänna att jag inte riktigt har koll på det korrekta namnet på skon) vilket är ett par skor som också har sina för- respektive nackdelar. Fördelen är att greppet är grymt och att de torkar snabbt och är relativt roliga att springa i. Nackdelen som jag upplever är framförallt hälpartiet på skon som är lite för högt (numera bortskuret) och som för mig känns som att skon skaver in i hälen, samt har jag bytt ut skosnörena och tagit bort hälförstärkningen. Med andra ord mina mest demolerade skor och test-skor eftersom jag provar att modifiera dem efter mitt eget tänkande.

Det fjärde paret skor är mina New Balance skor som också är ett asfaltsalternativ, dock med för mycket dämpning för mig och även dessa skorna har jag experimenterat lite med. New Balance skorna har jag inte använt så mycket i löpning eftersom jag inte riktigt känner mig bekväm med känslan i dem. Jag använde dock (i princip) samma modell under utmaningen år 2016 och det paret skor kändes bättre i storlek än vad mitt nuvarande par gör, en annan nackdel jag upptäckt är att sulan slits väldigt fort på dessa skor.

Nåväl när det är dags för nya skor står Merrells skor kvar på topplacering på min önskelista. Både flex och bare acess är och förblir mina favoriter ett tag till, men jag önskar verkligen att jag snart kan hitta mina ”favoriter” även till terrängskor. Med andra ord fortsätter jakten på skor…