Attiraljer med magiska krafter..

Idag kom ett mycket viktig tillbehör med posten, kanske min räddare i nöden när det kommer till dissonans och tvivel. Dock en utav de viktigaste grejerna som kommer att finnas med på stundande utmaning. Vad vore Stålmannen utan sina röda kalsonger eller Fantomen utan sina trikåer? Med andra ord vad vore en dissonanslöpning från Treriksröset till Destination X utan sin tviveltröja?

Hm, jag får helt klart fundera över dess namn... Men sett till den funktion som Kullamannen-tröjan kommer att ha för mig under min resa så får det allt fungera med tvivel-tröja. Tröjan innehar ungefär en likvärdig funktion för mig som bumbibärssaften har för bumbibjörnarna eller som dunderhonungen har för Bamse och spenaten för Karl-Alfred. Min tvivel-tröja kommer att vara räddaren i nöden de dagar när kampen om att fortsätta är som tuffast, hårdast och kämpigast. Blod, svett och tårar i alla ära men om löpningen är mitt vapen, blir tröjan min rustning. Den kommer vara en ständig påminnelse för mig om varför det är så otroligt viktigt för min egen del att jag fortsätter min kamp mot dagsetappens mål. Det låter kanske löjligt men när jag förra året utmanade mig själv med att genomföra En Svensk Klassiker, fick jag möjligheten att se hur människor förändras utifrån hur de klär sig. När människor får på sig en skiddress, eller slimmade cykelkläder tillika en våtdräkt händer det någonting i deras mentala uppfattning som de har om sig själva. Jag är inte helt säker på vad det är som sker eller vilken psykologisk term som vore lämpligast att applicera på detta fenomen. Men från att vara en vardaglig ”Svensson” till att bli världselit på cykel, förändringen sker på några hundradelssekunder. Efter förra årets studier tycks jag kunna misstänka att förvandlingen till största delen sitter i kläderna.

(Kullamannen 2013, på väg in mot mål efter Svart bana + Dödens zon).

Det fenomen jag beskriver ovan leker jag själv tämligen ofta med de fåtal gånger jag deltar i något löparsammanhang. Jag har sedan jag började samla på nummerplåtar mer eller mindre alltid sprungit i en björnligan tröja. Känslan av att ”känna sig lite jagad” gör att det blir lite lättare att erövra de tvivel som uppstår under löpningen. Mest troligt gör det mig varken snabbare eller förbättrar min löpning, men jag har definitivt roligare när jag får leka björnbuse än vid vanliga vardagslöpningar. Jag vet inte om det beror på tröjan eller nummerplåten men känslan är fenomenal. Tvivel-tröjan är således en lika nödvändig som mäktig attiralj i min packning, förhoppningsvis behöver jag inte använda den allt för ofta men bara tanken på att den finns med kommer att underlätta löpningen. Jag har funderat lite angående mina förutsättningar att klara av följande utmaning. Mest troligt hade mina chanser ökat om jag hade vänt på sträckan, det vill säga om jag sprungit från destination X till Smygehuk och vidare till Treriksröset. Snön hade inte längre varit ett bekymmer i de nordliga delarna när jag väl nått så långt, därtill kanske det vore mer logiskt uttänkt överlag? En känsla som infinner sig för mig (och kanske även för andra) när jag är ute och springer är att det oftast är enklare respektive lättare att springa hem än att springa bort. Att springa bort är förvisso någorlunda enkelt men att hitta tillbaka är för mig då oftast det kluriga, genom att se det ur ett annat perspektiv är känslan i kroppen oftare lättare när jag vet att jag är på väg hem. Destination X är på så vis mycket enklare för mig att mental springa till, än vad det vore med Treriksröset som slutdestination. En annan fördel är att myggen förhoppningsvis inte vaknar till liv så tidigt som i maj månad, utan de får väldigt gärna vänta med sin blodsugarjojk tills jag har kommit en bra bit ner i Sverige. Att bli ofrivillig blodgivare är inte riktigt min melodi...