söndag 4 september 2016

En tråkig dag..

Idag har jag lyckats med konsten att ge mig själv spring förbud, ingen löpning idag trots att himlen är blå och solen lyser. Testade Röde Baron II skorna i fredags och utforskade härligt kladdiga stigar igår i mina andra terrängskor och lyckades på så vis få ihop en smärre mängd distans i benen. Eftersom jag ännu inte riktigt vet hur mycket mina ben tål bestämde jag mig på så vis för spring förbud idag. Med tanke på stundande vecka som förhoppningsvis erbjuder 50km+ är det kanske lite osmidigt att ge sig på för mycket distans innan jag vet hur mycket kroppen tål. Benen känns bättre än någonsin när de får möjligheten att parera rötter, stenar och träd lite sådär hur som helst. Även om känslan i kroppen är fenomenal får jag ta till mig Mr Larssons teori om att sluta när det fortfarande är roligt och när det är möjligt att kunna längta till nästa möjlighet. I min längtan till morgondagens löpning infinner sig en väldigt tråkig dag, en dag med lite hushållspyssel som lätt kan prioriteras bort i en djupdykning i vetenskapliga löparartiklar samtidigt som gårdagens pannkakor helt plötsligt tar slut.
Inget är som väntans tider, men ibland är längtan ut på vägarna lite större än vanligt. Idag längtar jag verkligen tillbaka till känslan där nästa kurva kunde erbjuda något mäktigt. Eller känslan av att vakna upp i ett tält med pigga ben och en kort distans som vankas till nästa varma måltid. Även om utmaningen är över och förbi kommer längtan tillbaka förmodligen aldrig att försvinna. På så vis blir nog en utmaning alltid livslång i dess existerande faktum, att i början vara en teori och tankar som blir till handling för att därefter skapa nya referensramar och kanske även nya teorier. Saknar utmaningen väldigt mycket men kan i min saknad längta otroligt mycket efter nästa utmaning. Jag undrar allt vad det kommer att bli och hur det hela blir möjligt...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar