Mmm, fundersam är förmodligen det korrekta ordet att använda utifrån hur det känns efter att ha gett upp årets Kullamannen. För till syvende sist är det precis den slutledningen jag kan komma fram till efter att ha vänt och vridit på lördagens utmaning. Jag gav upp... vilket gör mig fundersam, hur kommer det sig att jag gav upp och vad hade jag kunnat göra annorlunda? Två funderingar som jag funderat på väldigt mycket, dels eftersom sommarens utmaning på 227 mil var en förberedelse inför den kamp som jag visste skulle uppstå i lördagens möte med berget. Problemet är förmodligen att kampen aldrig uppstod eftersom jag var slutkörd redan när startskottet gick. Tvivel kommer och tvivel går under långa påfrestande utmaningar men i lördags gav jag helt enkelt upp och lät tvivel erövra min kamp.
Bitter? Nja, det kanske jag känner mig men dess mer besviken över det faktum att jag inte utmanade mina tvivel. Än en gång inser jag vikten av samspelet mellan kropp och knopp, kroppen är förmodligen i den allra bästa form jag någonsin varit i men knoppen var inte med mig i lördags. En ganska bitter känsla eftersom jag vet att jag har erfarenheter och kunskaper om hur jag ska göra för att bemästra både tvivel och fysisk smärta. Nåväl, ett år kvar till 161km och nästa års Kullamannen, ett år att finslipa den mentala förmågan samt att samla på mig ännu fler mil. Förhoppningsvis med hjälp av ännu en utmaning likt den i somras, kanske lite kortare eller en ännu längre? Fundersamheten får således fortsätta ett tag till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar