onsdag 2 november 2016

Mot sydliga bredgrader

Ett år har passerat sedan förra årets Kullamannen, ett år fyllt med 3665.64 km närmare bestämt 366.5 mil som bemästrats till fots genom löpning och promenerande. 110 mil av dessa har blivit insprungna under år 2016, en distans som är ett personligt rekord som slår många andra löpta år. Men att nå 366.5 mil inom ett år i förberedelser inför Kullamannen är för mig mäktigt. Likväl känner jag mig allt annat än redo för denna batalj, att återigen springa 60+ km på Kullaberg i Kullamannen anda är en skräckblandad förtjusning. Jag längtar verkligen förbi startskottet och till dess att löpningen kommit i rullning, samtidigt förfasas jag lite av all nervositet inför starten samt till att möta berget igen. Fick ett sms av pappa idag med väderprognos inför lördag och det bådar inte gott samtidigt som jag längtar till att utmana berget i dess rätta höstskrud.
Väskorna är packade och jag inväntar tåget som lämnar Karlstad centralstation imorgon kl 14:14 med en förhoppning om att nå Helsingborg vid 20:30 på kvällen. Känslan av att vänta på bussen som gick till Västerås gör sig påmind, allting är packat och allting är färdigt, men är jag redo? Vad är 366.5 mil mot att möta Kullaberg.. Hur många mil är egentligen tillräckligt? Hur många mil krävs i benen för att tryggheten i att känna sig redo ska infinna sig? Kullamannen är och förblir för mig alltid Kullamannen, en utmaning vars innehåll alltid är ovist och som alltid (för mig) har erbjudit magiska upplevelser och intryck. Att få utmana sin komfortabla zons gränser på Kullaberg är mäktigt, men jag kan inte låta bli att känna en stor osäkerhet och kommer att åka söderut med en känsla av vördnad inför berget. Lördagens löpning får bli som den blir, och med det tänker jag varken på placeringar eller en vis tid utan önskar mig själv endast förmågan att komma i mål (tre gånger).
 Sist kvällen i Karlstad spenderas med att tillverka energikakor utifall att de behövs som nödproviant i drop-bagen, på fredag inhandlas det sista som ska vara i väskan dvs fyra päron och tre äpplen samt 1 1/2 liter Coca-cola, samt en stor påse godis som får fungera som tröstpåse kontra belöningspåse. Senaste veckornas godis förbud ska äntligen få brytas och som jag längtar... bästa belöningen för mig är nog vetskapen om godispåsens existens i min väska, bara tanken är nästan värd de tre varvens motstånd och kamp. Nåväl än är det bara onsdag och nu inväntas en spännande tågresa mot Skåne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar