Tångtrampande

Hujedamig vad tiden går fort... Ännu en vecka har passerat och det efterlängtade 20 kilometers passet uteblev tidigare i veckan. Först i fredags kände jag någon form av motivation till att åter snöra på mig löparskorna och det blev en kort 5 kilometers runda för att känna av hur kroppen känns. Den senaste tidens privatlivsröra som inkluderar en omställning från att bo i Karlstad till att åter bo i Skåne, har för min del varit en större omställning än vad jag trott att det skulle bli. Dels är det en positiv omställning på så vis att mina studier underlättas, samt dels för att jag har en närhet till att kunna utmana Kullaberg och jag kan även umgås med nära och kära. Omställningen berör egentligen mer det faktiska i livet, lägenheten i Karlstad är aningen kylig nästan så kallt som tältet kändes första natten längst med väg E8 i Finland i våras. Att nu vara inneboende i ett varmt hus som är lite varmare än vad jag tidigare varit vann vid har gjort att en fin förkylningskänsla infinner sig. En förkylningskänsla som mer än gärna får lov att försvinna fortast möjligt. Fredagens löprunda kändes inte allt för bra och med det har jag inte vågat mig på mer löpning. Igår blev det dock två timmars tångtrampande istället, sakta och metodiskt för att försöka hitta balansen i varje steg. Att traska runt i tång kanske inte är den bästa ersättningen för löpning men det är för mig ganska rogivande i kombination med vågornas skvalpande, att därtill kunna blicka ut över sundet och se Kullaberg i fjärran gör ju inte upplevelsen sämre.

Fundersamhetskänslan som jag skrivit om tidigare vill inte riktigt ge med sig, i skrivandets stund funderar jag väldigt mycket på vad jag ska fokusera på nästa år. En ny utmaning - stor eller liten? samt hur mycket ska jag fokusera på kommande Kullamannens 161km+?... En ny utmaning känns efterlängtad och jag saknar verkligen landsvägsfriheten, på något vis känns sommarens utmaning inte tillräcklig. Utmaningen var alldeles lagom ur ett perspektiv samtidigt som det känns att jag inte riktigt utforskat mina egna gränser tillräckligt mycket. Frågan jag börjar fundera över är om det för mig överhuvudtaget är möjligt att hitta gränsen för var min Comfort zone/ Panic zone går? En fråga som jag funderar väldigt mycket på och förmodligen på grund av allt funderande som bloggen inte uppdateras så ofta som önskvärt. Jag klarade på något vis av att gå genom Sverige på 50 dagar (52 till Kullens Fyr) relativt otränad och dumdristigt okunnig i allt som har med tältning och friluftslivsmässiga aktiviteter att göra. Den fråga som gör mig mest fundersam är vad jag egentligen har kapacitet till att klara av om jag verkligen hade kunnat träna i den bemärkelse som behövs för att klara av en utmaning/tävling på en nivå som gör att jag tänjer mina egna gränser? Sommarens utmaning tänjde på mina gränser men i skrivandets stund känns det inte riktigt tillräckligt, förmodligen på grund av att jag inte gett allt i kampen om att klara av utmaningen. Jag tränade inte tillräckligt, jag saknade rätt kunskaper och samt vett och etikett i allt vad som berör en utmaning. Med andra ord får jag fundera vidare, vad är och kan bli nästa utmaning samt vilken träning och kunskap krävs för att klara av att tänja mina gränser till den gräns att jag personligen kan utvecklas lite mer? ... Ibland vore det skönt med ett facit, om jag gör si så kan det bli så... men då blir det i och för sig ingen utmaning i att tänka fram nya möjligheter.