Årets viktigaste dag tillika viktigaste utmaning är nu passerad, en dag som Kullamannen vann. Men i kampen fick jag allt vad jag förtjänar. I år var det tungt, och redan under första varvet fick pannbenet slita hårt. Egentligen började min kamp redan på fredag kväll, nervositeten och anspänningen inför vad som komma skall slukade väldigt mycket av min energi. Natten mellan fredag och lördag blev över förväntan bra trots all nervositet och oro. Lördag morgon påbörjades kl 05:30 och därefter var det bara påklädnad, en enklare frukost med mackor och kaffe samt obligatoriska toalett besök innan det kl 06:05 var dags att åka mot Mölle. Med cirka 35 minuter till start hann jag med både ett och två toalett besök och placera drop-bagen i dess fålla. Nervositeten minskade inte och kändes mer eller mindre olidligt plågsam och som en kraftig energitjuv.
Klockan 07:00 gick således startskottet och Kullamannen står för de absolut mäktigaste starterna jag varit med om och dess stämning är mäktig att få uppleva. Benen började rulla på men en viss svårighet infann sig i att hitta ett tempo som kändes rätt, det tog ganska lång tid innan jag fick in en bra känsla i kroppen och jag fick slita hårt med pannbenet för att få benen att arbeta på. Först efter att dödens zon området och därtill Håkull var passerat började en trevlig känsla infinna sig i kroppen. En känsla som dock vacklade under hela första varvet och tvivlen dök upp allt oftare och när jag passerat fyren för första gången kändes löpningen ganska hopplös.
Varvningen i hamnen kändes inte helt bra, kroppen och benen kändes förvånansvärt pigga men huvudet och pannbenet fick arbeta hårt. Hårdare än vid något tillfälle på sommarens utmaning och det var med mentalt tunga steg som jag inledde andra varvet. Som tur var svarade Ann i telefon när jag ringde och jag lyckades ta emot peppningen så pass mycket att jag kunde fortsätta framåt istället för att vända tillbaka och lämna in nummerlappen. En mental dipp/ tvivel var ett faktum och tyngre än tyngst gick det framtill Himmelstorp där trevliga funktionärer omedvetet piggnade på mitt humör och inställning till det jag faktiskt höll på med. Ner mot Nimis för andra gången gick lätt och stenarna gjorde att all mentalt fokus blev koncentrerat till att erövra sten för sten. Ännu fler peppande och trevliga funktionärer dök upp och humöret började komma igång på riktigt. Från Nimis upp till Håkull gick det lättare och än fler funktionärer bjöd på trevlig peppning. Från Håkull på andra varvet började kampen, insikten om att klockan närmade sig 15:00 och repets dragning blev allt mer ett faktum. Nu gällde det att pinna på så fort det gick (att skriva springa vore att överskatta min ansträngning) efter vad som kändes som en evighet nådde jag fyren för andra gången och där släcktes mitt hopp och driv om att nå hamnen innan kl 15:00. I kombination med regn och än ännu större mental dipp gav jag upp min kamp mot Kullamannen.
Årets Kullamannen erbjöd lervälling utan dess like som gjorde kampen inte bara hårdare, kladdigare och alldeles fantastiskt underbar. Det är en obeskrivlig känsla att åter få möjligheten att utmana Kullaberg, men på mina två varv samt ca 8h 15min som jag förflyttade mig (hann jag med att utforska Nimis två gånger samt kasar ner för leriga klippblock och träffa på fantastiska funktionärer som är värd all kred som går att få. Att spendera flera timmar på berget för alla löpare är en fantastisk och gedigen prestation som i sig är väldigt mäktig att få möta. Hatten av för alla kämpar i lördags såväl löpare som funktionärer. Jag lyckades ändå få känna av Kullaberg på min utmaning och fotsulorna ömmar, fotlederna är smått vrickade och kroppen känns som 150 år med en stelhetskänsla utan dess like. Mitt liv bästa brytning av Kullamannen eftersom jag i år inte gav upp innan min kropp faktiskt självmant stängde ner sig, ett gott tecken på att jag håller på att lära mig förstå när det faktiskt är nog utan att göra åverkan på kropp och knopp.
Kullamannen är Kullamannen, en utmaning som är ut över det vanliga och som testar gränserna för dess deltagare. I år var det inte mitt år, men jag längtar redan till Kullamannen år 2017.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar