Några årtionden har passerat mellan våra vandringar och förmodligen har teknik och annan utrustning förnenklat min sorts utmaning. Ibland funderar jag på hur farfar hade reagerat om han visste att jag gick omkring med en babyjogger på min utmaning. För min egen del har jag försökt att hålla min utmaning så enkel jag bara kan, men trots det fallerade jag en hel del i vad jag tog med mig i min packning vilket jag inser först efteråt. Eftersom jag kom i mål och kort därefter påbörjade sommarens arbete har jag på ett sätt inte haft tid att smälta och sortera mina upplevelser ordentligt. Vilket jag personligen tror är ett ypperligt sätt att hantera en utmaning på, eftersom för mycket tid till funderingar och eftertankar kan ställa till en hel del, om jag hade saknat vardagsrutiner. Dock har kanske inte ett skiftarbete varit det enklaste för mig att komma in i, och jag kan inte låta bli att beundras av mina "veteran" arbetskollgor som klarar av det så bra och under många års tid. Kändes riktigt sorgligt att ta farväl igår och för i år men nu väntas nya utmaningar.
Först ska en tentamen skrivas därefter hinner jag få några dagars återhämtning innan jag åter ska forma mig nya vardagsrutiner. På måndag hoppas jag få ordning på hur kommande höst ser ut och i och med det börjar nedräkningen till årets Kullamannen Ultra. Dock är jag osäker på om jag kommer att kunna delta i år men jag tänker i alla fall pussla ihop livet som om jag ska delta och förhoppningsvis förbättra min tid. Eftersom denna sommar verkligen förstärkt min teori om att människor klarar betydligt mycket mer än vad de själva är medvetna om, kommer hösten att bli tämligen intressant. Studier på 200% inklusive en praktikperiod och upptrappning + finslipning av löpning och utöver det ska jag "bara kunna vara" vilket blir en klurig utmaning. Konstigt nog kan jag inte sluta att längta till att få komma igång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar