Konfunderad

Ännu en nattvecka har inletts och med det ett 12 timmars pass, som resulterar i en envis trötthet och med det ytterligare en utebliven löprunda. I skrivandets stund längtar jag verkligen ut i terrängen igen, men innan det är möjligt behöver jag samla kraft till att slutföra tre examinationsuppgifter. Vilket nästintill känns oövervinnerligt när hjärnan tycker det är mycket trevligare att polera fram nya idéer till en ny utmaning. Det svåraste med nya idéer är att kunna bolla idéer, eftersom det är svårt att kunna bolla tankar och funderingar på ett sätt som känns möjligt. Att genomföra en utmaning utan att ha någon annan människas tilltro till min idé och utmaning har varit en väldigt stor ensamhet. En ensamhet som erövrats med en stor gnutta vilja, när viljan är större än förnuftet blir förmodligen det omöjliga möjligt. Det är i alla fall så det känns för min egen del men med det skapas också en svårighet att planera nya utmaningar, är det möjligt att genomföra fler utmaningar utan någon annan människas tilltro till mina tankar? En fråga som jag klurar på i skrivandet stund... Nattarbete skapar en del tid till konfunderingar, och när kommande år har stora möjligheter att erbjuda mig en ny större utmaning som kan bli grunden för att en djupt rotad tanke ska kunna bli en handling känns längtan ut ännu större.