En mental kamp

Ibland känns det som att en mental kamp är drivkrafterna bakom mitt arbete, oavsett om det rör sig om ett arbete som består av att placera den ena foten framför den andra och gå genom Sverige eller att studera kontra arbeta i fabriksmiljöer. Den mentala kampen som kan uppstå är förmodligen en kamp som kan variera sig väldigt mycket och påverkas av både humör, mental och fysisk trötthet. I skrivandets stund är den mentala kampen ganska stor i och med sommarens arbete som involverar skiftpass. Variationen i arbetstider påverkar säkerligen och därtill alla nya ljud och maskiner som bullrar men något som jag upptäckt är den största utmaningen är mänskligheten. Jag kan inte låta bli att beundras över de människor som arbetat i fabrik allt ifrån 20 - 30 - 40 år, de har verkligen kunskaper utöver det ovanliga.

Den mentala kampen jag upplevde "on road" kan jag i efterhand inte riktigt tycka är lika svår att bemästra som exempelvis skiftarbete i en ruskigt varm fabrik. Det svåraste och mest påfrestande längs med vägarna har för min del varit att hantera mina egna förväntningar. Kommer jag att hitta kaffe i nästa ort eller kommer det finnas en affär, pizzeria eller annan form av mat? Om jag förväntat mig ett ja som svar på ovanstående frågeställningar har den mentala kampen blivit svårare att hantera om verklighetens svar är ett nej. Under min utmaning blev svaret nej lyckligtvis inte allt för många därtill överraskades jag ibland av att det fanns mat och kaffe vid tillfällen då jag minst anat det.

Även om min utmaning för denna gång är avklarad och oförståeligt nog genomförd återstår en mycket stor och nästan en större mental kamp. En mental kamp som handlar om att förvalta en utmaning, att hantera tankar, känslor funderingar över att ha förverkligat en dröm. Att förvandla en tanke till en handling var för mig denna gång enklare än vad jag trott, förmodligen för att jag på något sätt lyckats med att ha ribban för min dröm på en nivå som jag klarat av att balansera. I efterdyningarna av min utmaning har jag däremot upptäckt en stor saknad och en längtan tillbaka. Samt vemodet över att det inte varade längre när jag har så mycket kvar att lära mig...

Ensamheten efter en utmaning är stor eftersom ensamheten i dess ensamhet endast infinner sig på den mentala nivån. En ensamhet som egentligen ingen annan människa kan förstå men möjligtvis ana om de upplevt likande utmaningar själv eller möjligtvis levt ut drömmar, mål och visioner. Jag börjar allt mer bli säker på att en del saker i livet endast kan upplevas och på så vis förstås, en utmaning som min är en av de erfarenheterna som bara kan upplevas för att till dess fullo kunna förstås. Ensamheten är allt annat än lätt att hantera eller ventilera men tack vare kognitiv kapacitet kan jag nu börja tänka på nya utmaningar, skapa och forma nya utmaningar. Genom att börja slipa på en ny tanke och därtill putsa den varsamt kan jag kanske så småningom smälta och hantera min utmaning. Att bearbeta min utmaning i kombination med att skapa nya möjligheter är vad jag tror det bästa sättet för att hantera ensamheten. Nya utmaningar, visioner och målsättningar skapar förhoppningsvis förutsättningarna för en ökad personlig utveckling och således nya chanser.