Inget är som väntans tider

Dagarna går och snart är det dags för start, börjar kännas overkligt och jag förvånas av den nervositet och oro som jag upplever allt mer inför start. Idag testade jag att resa tältet och det gick över förväntan, kände mig så pass nöjd med resningen att det bara blev ett försök. Förmiddagen har jag ägnat åt att inhandla de sista attiraljerna, att köpa snöskor i april och i Skåne kändes som en omöjlighet men det gick över all förväntan. Jag har även letat fram en större ryggsäck då jag uppdaterat mig lite om hur förhållandena omkring Klimpfjäll ser ut.

Förutom snöskor inhandlades en spade, vinterjacka, vantar, mössa, samt byxor och lite annat smått och gott som kan tänkas behövas. Jag tar en större ryggsäck med mig eftersom jag läste nedanstående artikel och insåg att 4,5-5 meter snö kommer bli min största utmaning. Att springa på en väg som plogas fram är ju en sak men att ta sig upp på snökanten är lite av ett hinder. Således får jag se om det finns en möjlighet att springa (förmodligen gå) uppe på snön och därefter följa vägen så gott det går. Just nu infinner jag nämligen en osäkerhet i att ge mig ut på fjällen det första jag gör och således tänkte jag att det för min del är säkrare att följa vägen tills jag kommit in i själva utmaningen. Dock återstår det en del planering så vem vet hur det kommer bli?

Det här med snö är ju lite speciellt, men att det är så extremt mycket snö just där jag tänkte starta hade jag ju inte riktigt kunnat förutspå. Förhoppningsvis hinner en större del av sträckan att hinnas plogas klart innan min start, om inte får jag testa på att springa lite i snöskor vilket kan vara en utmaning i sig själv.