Den mentala kampen inför avresa

Nu när dagen för avresa närmar sig med stormsteg känner jag en känsla av tomhet kombinerad med en känsla av "vad har jag missat denna gången?"... Tomhetskänslan är för mig ett gott tecken utifrån att bägaren börjar bli tom och således redo för att fyllas med nya intryck och upplevelser. Men den där känslan av att ha missat något eller inte hunnit med att göra allt jag tänkt mig innan avresa är lite klurigare att få grepp om. För att hantera den känslan tar jag mig mer tid till att studera en eventuell färdväg, jag är i skrivandes stund inte helt säker på min slutgiltiga resväg hem men västra sidan av Sverige hoppas jag kunna få beskåda i år. Ibland är det skönt att fokusera på något mer konkret som exempelvis att visualisera sin resväg samtidigt som jag vet att allt jag nu tänker mig kan om några dagar vändas till att bli en omöjlighet. Under onsdagen kom ett meddelande från SJ som informerar att ett av de tåg jag skulle åkt med har blivit inställt. 

Första tanken jag fick när meddelandet dök upp var att nu börjar det bli en utmaning på riktigt, kommer jag ens kunna ta mig till start? När jag läste om meddelandet några gånger insåg jag att det trots allt inte var så illa som min amygdala först indikerade. Det är första tåget som är inställt vilket innebär min etapp mellan Helsingborg och Lund, denna etappen har tämligen god förbindelse utöver det tågval jag gjort. Jag bokade en ny resa mellan Helsingborg och Lund, vilket resulterade i att första bekymret är löst och det med hela fyra minuters längre väntetid i Lund inför tågbytet vidare mot Stockholm. Just nu infinner sig en större rädsla i att tågen och bussarna norr om Stockholm/ Umeå kommer att ställas in eller ändras. Kommer det ske får jag bekymmer på riktigt, allting går att lösa frågan är bara om tiden kommer att vara på min sida?