"On way to.."

Sitter i skrivande stund på tåget mot Stockholm och ser rapsen rulla förbi, jag blir onekligen full i skratt då jag minns tillbaka till år 2017 och när jag påbörjade min utmaning runt Sverige. Alla dessa skånska rapsfält som passerades då, vilket i sin tur bemästrades med det jag saknar mest sedan dess - landsvägshumorn. En humor av sällan skådat slag och som jag nu mer än någonsin längtar tillbaka till. Tur för mig är att jag ensam ger mig ut igen för jag är allt tveksam till om någon annan hade uppskattat min humor lika mycket. 

Börjar resan norrut efter en intensiv morgon, först vinkade jag hej då till bästa grannen Yvonne därefter blev det ett besök hos Fysioteamet i Ängelholm som nu några timmar senare resulterat i en utlovad och finfin träningsvärk. Blir spännande att påbörja en utmaning med träningsvärk, vilket jag aldrig tidigare gjort men med tanke på mina förkunskaper i ett par snöskor så kan det ju bara bli träningsvärk på träningsvärk. Jag börjar smått fundera på vad jag ger mig ut på, samtidigt som jag vet hur mycket denna resa betyder för min egen del. Att därtill påbörja resan längs vildmarksvägen och Sveriges högst belägna väg är lite speciellt, även om det finns en risk för att känslan av att springa in i "väggen" kommer få en ny innebörd. 

Från Ängelholm bar det iväg till Helsingborg för att inhämta lite intyg som behöver postas innan avresa och då passade jag på att ta en snabbfika med bästaste Ann. Känns gott att ge sig ut och känna stödet från Ann, som stöttat mig i den fysiska och mentala kampen vid tidigare utmaningar. Därefter blev det full karriär hem till pappa för ombyte och lämna av bil samt nödattiraljer som kan komma att behöva skickas ut (så som kartor, extra skor etc). Fick äntligen ihop packningen igår, dock kommer jag behöva skicka hem saker redan från Klimpfjäll. 

Klockan 12:10 lämnade tåget Knutpunkten i Helsingborg och jag har sagt hejdå till pappa. Känns lite vemodigt att säga hejdå samtidigt som jag vet att pappa inte är längre bort än ett telefonsamtal, det vill säga om det finns täckning på telefonen. På tåget ner till Lund fick jag ett extra stöd i att jag kan kontakta Mr Sjögren om jag får akuta bekymmer. Sett till att mina nuvarande överlevnadsförmågor är relativt basala, och sett till att jag fortfarande benämner mig som amatörernas amatör när det kommer till utmaningar känns det tryggt att veta att det finns någon som jag kan rådfråga vid en eventuell nödsituation. Fjällräddningen vill jag undvika att komma i kontakt med så länge jag kan, även om de gör ett fantastiskt arbete. 

Blir ett lite längre inlägg då tågresor är spännande men inte så otroligt spännande. Jag blir mest full i skratt eftersom jag år 2017 redan utforskat mycket av de landskap som jag nu kommer att passera. Alla dessa minnen gör att min nervositet börjar lugna ner sig och min längtan ut till landsvägslivet bara växer. Känns dock underligt att ta med mig vinterkläder när jag nu passerar Skånes vårväder. Dock fruktar jag en fyra timmar lång väntan på Umeå busstation i natt. 

Nu är det bara dagar kvar till start och för att utforska det blå strecket på kartan. Om allt går som planerat kommer jag att nå Klimpfjäll imorgon vid cirka klockan 13:10. Väl där blir det en natt på Klimpfjälls hotell för att sedan påbörja resan söderut på torsdag morgon (efter en given hotell frukost). Som rubriken lyder (ett internt skämt) så är jag "On way to.." kommande utmaning...