Glädje

En utmaning kan både innebära medgångar som såväl motgångar och därtill oberäkneliga stunder som utmanar mig själv till en gräns jag inte trott var möjlig. För min egen del har det inneburit olika sätt att hantera situationer som inte blivit som jag själv tänkt mig från början, att tänka om när både hunger, trötthet och allmän grinighet infinner sig är inte alltid det lättaste. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur Daniel Kahneman i boken Tänka, snabbt och långsamt förklarar hur känslor influerar på människors humör, ett gott humör kan leda till en ökad kreativitet och intuitiv förmåga samt kan en mindre försöktighet frambringas. Logiska misstag kan således begås vilket jag själv i skrivandets stund nog kan instämma i efter att ha noterat min förmåga att välja tältplatser. Den kreativa andan längs med vägen har också varit mycket spännande och ibland är jag smått glad över att  ha spenderat egen tid på vägen eftersom min humor och humör inte gått ut över någon annan. Förutom de stunder när jag pratat med Mr Larsson i telefon, fast som tur är har Mr Larsson själv upplevt livet på vägar och med det kanske är han kanske lite extra tålig för min dåliga humor/humör.

Mmmm... det finns stunder på vägen som är mindre roande också, speciellt i kombination med trötthet, hunger och allmän kaffe brist... Nedanstående bild är dock i samband med att trippmätaren krånglat och mitt humör den dagen var allt annat än bra. Först var distansen längre mellan Porjus och Jokkmokk än beräknat därtill var Statoilbutiken nedlagd ( = inget kaffe) och på det fick jag en krånglande trippmätare som inte ville samarbeta.

Regn kan däremot vara både roligt och besvärligt, mestadels roligt... Att möta lastbilar och bussar i spöregn är en riktigt kamp mot regnet som studsar upp underifrån. Utforskandet av grusvägar som i kombination blir till lervälling är i sällskap av Göran ännu en höjdpunkt att bemästra.

En fick-bild som kameran tog på väg ner i min fika, en bild som avslöjar mer än tusen ord... Trött, tröttare och tröttast... Stort behov av både mat och sömn, men jag hade i alla fall tur med vädret.

En del dagar är humöret bättre än bäst, dessa dagar infinner sig ofta i kombination med vackra vyer och underbara vägskyltar. Den näst bästa vägskylten var givet Skåne skylten som blev ett tydligt tecken på att jag nu nästan var hemma. Efter att ha sett vägskyltar efter vägskyltar som med mina dåliga geografikunskaper inte sagt mig någonting kändes det väldigt stort att ha nått en vägskylt som jag faktiskt känner igen och kan relatera till. Förra söndagen spenderade jag lite tid ihop med Ann och när vi begav oss mot affären började vi prata om min utmaning och jag förklarade hur jag tänkte kring att starta vid Treriksröset och därefter ha Kullens fyr som mål.

 

Min förklaring är ganska enkel: att börja vid Treriksröset och gå mot Smygehuk kändes logiskt på grund av att jag då går från vinter till sommar, varken Treriksröset eller Smygehuk är en geografisk punkt som jag själv inte har någon direkt drivkraft till eller relation till, så som jag har till Kullaberg. Förutom att jag och Ann en gång besökt Smygehuk för att äta sillamackor... ungefär så långt kom jag när Ann brast ut i ett gapskratt... vi har tydligen inte alls varit i Smygehuk utan inmundigat sillamackor i Alestenar som inte alls är Smygehuk... Vilket kan vara förklaringen till varför jag inte kunde känna igen mig i Smygehuk och att backen ner till sillamackorna aldrig infann sig på min vandring. När jag därtill skulle demonstrera för Ann hur en kundvagn kan förskjutas på liknande sätt som jag förflyttat Göran på, infann sig ett ännu större gapskratt när det höll på att gå käpp rätt åt fanders när Ann gav kundvagnen en skjuts kraftigare än rekommenderat och med kommentaren "menar du så här...".

Med glädje blir såldes en utmaning ännu roligare i efterhand trots att det i utmaningens stund kan både vara tungt och kämpigt men likväl väldigt roligt. Att möta motgång med glädje är allt annat än lätt, men genom att låta en del motgångar vara just motgångar blir glädjestunderna dess bättre. När jag nu är färdig med min utmaning kan jag mest dra mig till minnes det positiva, alla möten, vyer och upplevelser.. det negativa som regn, motvind, backar och dåligt humör känns nu i efterhand rätt bra det också eftersom det har förgyllt min utmaning. Utan motgångar hade min utmaning inte varit en utmaning och på så vis har jag mer att glädjas åt nu. För nu kan jag "pudra näsan i en skog", tälta i en myrstack samt leka min version av "riverdance" när jag försökt låta bli att "moona" mig för halva Norrlands glesbygd.